Måndag: jodå, även i Jämjö tycker folk att toapapper är viktigast i virustider

Hushållspapper ratas av någon anledning.

Han: Plötsligt ändrar filmen tempo. Folkhälsomyndigheten tycker att vi äldre ska hållas isolerade och EU vill stänga gränserna. Vilken tur att vi redan igår tog en tur. Ännu ingen poliskontroll vid gränsen till Blekinge, när vi åker längs den kurviga kustvägen via Kristianopel till Attanäs. Nästan ingen trafik och hundratals stormfällda tallar och andra träd förstärker dystopin.
Vi är nästan ensamma på Ica i Jämjö. Som vanligt traktens mest välsorterade butik och alltid trevlig personal. Men även Jämjöborna tycks tro att toapapper kommer att bli den nya valutan.
– Inte en enda rulle fick vi med oss hem till udden.

Hon: Grannar utan hamstringsådra lät oss få den sista paketen toapapper som de hittat på hyllan hos Ica i Söderåkra. Vi delade också på sista paketet köttfärs. Alltså, det var storpack på 4 kg från köttbondens frys. Peppe delade rättvist med motorsågen. Känns tryggt, nu har vi både toapapper och köttfärs. Vin o champagne-lagret välfyllt också 🙂

Han: Motorsågsmassakern blev nödvändig, kap- & gersågen visade sig vara för underdimensionerad för Attanäs frysta köttfärspaket.
– Tyvärr fick jag köttspån i kängorna, men vem bryr sig i dessa coronatider?

Har gjort fyra resor till soptippen – förlåt Återvinningscentralen – i Torsås. Resor som fyller samma funktion som gymmet för henne, en man får vara ensam med sina tankar. Lyssnar som vanligt på Nordegren & Epstein på P1 och hör en välbekant röst:
– Nej, det finns ingen risk att toalettpappret tar slut, säger Per Lorentz, presschef på Essity som tillverkar bland annat Lilla Edet och Tork.
– Det är galet! Vi tillverkar en miljon rullar per dag och tänker vi fortsätta med, säger Per när han ringer efter att ha ”gjort media” hela dan.

Vi jobbade ihop inom MTG när det begav sig och Per undrar också varför just toapapperet blivit coronapanikens snuttefilt.
– Uppriktigt sagt har jag som presschef aldrig varit med en sån här mediehysteri sedan juni 2011.
Och då hade faktiskt något hänt: I den svenska medievärlden slog det ner som en bomb (journalistprosa för särskilt händelse) att MTG lagt beslag på TV-rättigheterna till OS – en rättighet som tillhört SVT i 50 år.
Då oroade sig många för om TV3 skulle sända reklam mitt i 100-metersfinalen. Nu tycks folk mest fixerade vid vad vi alla brukar göra under reklamavbrotten.

Han, senare: Egentligen borde hon dokumentera sina hundratalet tomat- och chiliplantor. Eller berätta hur det känns att vara beordrad att jobba hemma på grund av att ett virus härjar i huvudstaden. Men det anser hon sig inte ha tid med. Alltså måste jag fylla ut utrymmet här med mina orddiaréer, apropå topapperspaniken.

Kulturarbete i ateljén i väntan på flyttlass.

I väntan på större projekt bygger jag bokhyllor. Det handlar om en nödvändig förtätning inför flytten från Stockholm. Försöker återerövra ateljén från de blommiga tapeterna.
Jag tillhör en läsande generation. Det intellektuella klimatet var sådant. I mina föräldrars hem fanns det minst tjugo längdmeter böcker, samlade i en stringhylla som täckte en vägg i arbetsrummet. Det kallades inte biblioteket utan just Arbetsrummet.
Som i så många hem på 50- och 60-talen rymdes där såväl uppslagsverk och kartböcker som skönlitteratur av Ivar Lo-Johansson, Jan Fridegård och August Strindbergs och Albert Engströms samlade verk i franska skinnband (förmodligen köpta av kringresande bokförsäljare, ett hederligt yrke på femtio och sextiotalen). Många av böckerna står nu i mitt bibliotek på Åsögatan, ty även om det är mitt arbetsrum kallar jag det Biblioteket.

Möjligen är Jan Myrdal skyldig till detta, ty i Confessions of a Disloyal European (1968) berättade han för oss studenter hur hans bokhyllor upphöjs till bibliotek: ”Överallt där jag bodde satte jag upp bokhyllor och samlade ihop mina böcker. Men inte förrän jag flyttade till ett torp, Tingsviken i Bro utanför Stockholm, blev mina böcker ett bibliotek. Jag hade då sexton meter … Sedan dess har mitt bibliotek tillvuxit med i genomsnitt sjuttiofem centimeter i månaden.”
Myrdals bokhyllor blev bibliotek och tillväxten mäts i kvantitet. Förluster också. ”Jag förlorade hela mitt Belgradbibliotek, fem meter, på hotell Majestic vid min brådstörtade avresa från Jugoslavien 1948. Jag fick sälja elva meter, mest svensk skönlitteratur, för att klara livhanken i Göteborg 1952 … Jag förlorade fem meter på en vind i Paris.”  
Etc. etc.

Jockes bokhylla, nu fylld till bredden.

Jag inser nu att Myrdals tänkande påverkat mig även på detta område. Uppsala, Östersund, Drottninggatan i Uppsala igen, på fyra adresser i Örebro, två i Västerås, dito i Södertälje, torpet i Sörmland, i villan i Bromsten och i Nockeby, på Åsögatan, ateljén på Hornsgatspuckeln och nu senast på en udde i Kalmarsund där Jocke Ohlsson hjälpt mig att bygga ytterligare 25,5 meter väggfast hylla.
Vid varje flytt av lust eller skilsmässa, har jag börjat om genom att bygga mig bokhyllor. Till skillnad från Myrdal har mitt internationella imperium dock inskränkt sig till sju meter i Palma. Nu förlorat, eftersom vi sålt lägenheten med inventarier.

PS: Men, apropå dagens ämne: Mest glädje har jag just nu av mitt Tobliotek. Perfekt för korta varor, typ Hemingways samlade drinkrecept, Marie-Louise Ekmans diktdagbok till sin man Gösta, Alf Henrikssons ordbok A, Ålevangeliet förstås, Anders Posts Ursäkta, jag såg inte att det var upptaget (som skriven för dessa omständigheter), Himlen är vackrast med lagom mycket moln, av metrologen Nils Holmqvist, Ursings Fågelbok, Wahlstran & Widstrands Matematiklexikon från år 1991 – och nu kompletterad med 4 utgåvor av JazzBladet, som redaktören Tom Hård av Segerstad var vänlig att skicka mig.
– Bildande och gränsöverskridande texter i det lilla formatet.
Till exempel kan man grubbla över hur det kommer sig att alla kännare hävdar att Buddy Bolden uppfann jazzen – trots att det inte finns några ljudbevis på att han spelade alls.
Som gjort för några minuters fridfull kropps- och själavård.
(Vi har alltid 4 rullar i lådan, även i dessa orostider).

PS: Tompa och jag träffades senast på Dick Nilssons begravning. De spelade ihop ibland, en gång i tiden även på Resumés klubbkvällar på Vickan och i O-Baren. Begravningen var gripande, det kändes som sista natten med gänget. I helgen publicerade DN Tommy Jacobsons fina runa. Jag skickar ett sms till Gunvor, Dicks fru. Ett frågetecken, ”?”
Hon svarar som hon brukar, med ett hjärta och en ledsen Smiley. Dagen efter ringer hon. Jag har just varit på Vågen och köpt en begagnad dörr med ram för 100 kr. Och en hushållsvåg till K för 25 kr.
Vi pratar länge om viktiga saker.

Hon: alltså, igår kväll sa Han att jag borde lägga ut först och inte bara han. Då gjorde jag det i morse. För en stund sedan vaknar han till och ser mitt inlägg, fel på meningsuppbyggnad i rubrik, snarlik bild tydligen redan upplagd av honom igår kväll (i så fall så sent att jag missat…) osv. Nu finns inte mkt kvar av mitt tidiga inlägg. Rubrik omskriven, nu skittråkig, och sedan en mil text som börjar med vad jag borde lagt upp, suck. Men glad han engagerad i bloggen han från början var emot…

Han: Okej, det blev lite långt. Igen. Men kolla – det finns ju massor av utrymme här nere, ”på en framträdande plats i botten” som vi redaktörer sa när vi gjort en notis av ett misslyckat försök att skriva som Tom Wolfe.
Och jag rättade lite i texten, ”igårkväll” är inget ord. Och hennes rubbe var en hel uppsats.

Hon: men den var i alla fall lite kul…

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s