söndag: medan vardagshjältarna räddar liv

Han: Söndagmorgon, men hon hinner inte idag heller. Jag hör henne redan vid halvsju prata med katterna medan hon står böjd över en planta som vid morgonronden visat sig ömkligare i sina medplantor.
– Hon är en vardagshjälte.
Återstår självömkan och a man got to do what a man gotta do. Alltså läser jag söndagstidningarnas kultursidor och inser vad dagens predikan ska handla om:

På morgonen den 16 april gick doktor Bernard Rieux ut från sin mottagning och fann en död råtta på trappavsatsen.
Så lyder den första meningen i romanen ”Pesten”, som den franske Nobelpristagaren Albert Camus gav ut 1947. Den beskriver ett utbrott av pest i den algeriska staden Oran någon gång på 1940-talet och doktor Rieux anade att så brukar inte råttor bete sig.
Även kulturredaktörer är flockdjur och den som följer kulturdebatten i våra vanligaste dagstidningar vet att Pesten är här igen, nu som referens i coronadebatten.

Vet inte hur många referenser till Camus roman jag sett, hört och läst. Det jag vet är att den som var först ut var Ulf Wickbom, välkänd Stockholmsredaktör på min tid, nu pensionerad, bosatt på Öland och krönikör i Barometern.
Redan den 31 januari skrev Ulf att Albert Camus var pessimisten som insåg att optimismen var det enda möjliga. Han livsåskådning grundades på tanken att tillvaron, vårt ögonblick på jorden, är absurd och löjeväckande meningslös. En mikrosekund av evigheten finns vi till utan att kunna förstå varför. Det enda vi kan göra, menade Camus, är att möta den oundvikliga döden med trots. Trotset kan bara uttryckas i handling. Det är bättre att göra något, även om vi vet att vi är dömda att förlora, än att inte göra något alls. Vi ska agera i insikten om att andra människor tänker och göra likadant. Den gemensamma kampen gör det värt att leva.
Vi lever ständigt under nedflyttningsstrecket. Och ändå går vi ut på planen för att vinna matchen. Hur det än går, gör vi så gott vi kan. Det känns bättre efter slutsignalen. Doktor Rieux gör så…

Vid det här laget vet vi att alla pester liknar varann. Det beror på att vi människor inte lär av misstagen. ”Myndigheterna försökte tona ner allvaret till en början. När det nästan var för sent organiserades en otillräcklig vård och staden stängdes mot omvärlden.”
Doktor Rieux är en vardagshjälte. Han arbetar oförtröttligt och tålmodigt månad efter månad, trots utmattning och brist på sömn. ”Det är inte fråga om hjältemod i allt detta”, säger han. ”Det är en fråga om hederlighet. /…/ det enda sättet att bekämpa pesten är hederlighet.”

Alldeles på slutet får vi veta att det är doktor Rieux själv som har skrivit romanen och det har han gjort för att ”helt enkelt säga det som man lär sig under farsoterna: att det i människorna finns mer att beundra än saker att förakta”.
– Om det är nåt vi lär oss från världen utanför vår udde så är det nog detta.

Jag läste Pesten som radikaliserad student i början av 60-talet. Boken fanns i pappas bibliotek – byggt i efterkrigstid när det svenska folkhemmet byggdes med bildning och politikerna därför uppmanade medborgare att ha minst 10 längdmeter bokhyllor i sina nya egnahem.
Det mesta hade jag glömt. I dagens Understreckare påminns jag av att alla i den pestsmittade staden Oran var självuppoffrande läkare och värdpersonal. Den norske författaren Jan Kjærstad påminner om Joseph Grand, en kontorist i rådhuset som hjälper doktor Rieux – i läkarens ögon är det Grand som är hjälten i romanen. Grand drömmer om att bli författare och han skriver på sitt storverk. Genom romanen får vi flera gånger höra om hans slit med den första meningen: ”En vacker morgon i månaden maj red en elegant amason på ett sto av fuxtyp i Bois de Boulognes blommande alléer.”
En fruktansvärd pandemi rasar i staden, men för Grand finns det ingenting som är viktigare än att få meningen perfekt, skriver Kjærstad: ”Är ’slank’ ett bättre adjektiv än ’elegant’?…”

När Grand blir sjuk ber han doktor Rieux att hämta manuskriptet. Det är på ett femtiotal sidor, visar det sig, och nu ser Rieux att alla de tätt skrivna sidorna innehåller en och samma mening, upprepad oräkneliga gånger, med ändringar, tillägg och strykningar. Eftersom Grand tror att han ska dö får han doktor Rieux att elda upp det. Men nästa morgon har han tillfrisknat på ett obegripligt sätt och är genast beredd att ta itu med sin mening igen. Det sista vi får höra är att han har strukit alla adjektiven.

Jan Kjærstad konstaterar att den lätt komiske Grand kan läsas som Camus självporträtt, en skriftställare som sliter med orden även när världen faller samman därute. Bra så. För egen del känner jag igen en gubbe som av omvärlden beordrats till isolering på sin udde och där känner ett outsinligt behov att vädra sina åsikter i en offentlig dagbok.
Så nu.

PS: Och genom fönstret ser han hur hon flyttar det tunga parasollet på verandan mot sjön. Förmodligen för att skydda de känsligaste plantorna mot solen.
– Här ligger en halv mus, säger hon.
– Ska jag komma och ta rätt på den?
– Behövs inte, jag sparkade in den bland vildrosorna.

Växthuset skymtar i bakgrunden

Hon: ja jag fick en skön morgon i lugn och ro utan rastlösa män med irriterad morgonstämma. Gick faktiskt upp vid sex, började med att kela med Vilda och Ludde, gav dem mat och sedan alla plantor en vattendusch. Några lite vatten med näring. Sedan tillsatte jag resten av ingredienserna i rågbrödet som jag satte fördegen till igårkväll. Halv åtta satte jag på kaffe, när jag malde bönorna vaknade han därinne och lät ganska glad och pigg på rösten.

Frukost i sängen, mulet men vindstilla, sen dags fixa lite med degen igen. Solen tittar fram, känner det kommer bli en toppendag. Börja flytta ut alla plantor, även chilin. Hinner t.o.m börja plantera om en del innan Peppe rastlöst börjar vanka runt. Så nu blir det växthusbygge…

”Kom igen nu då…”

Han: Har alltid anat att Eden inte var en lustgård utan ett arbetsläger och att det var därför Eva tog Adam i handen och flydde med bara äpplen i datorväskan.

Men det händer roliga saker än att blirbannad över svagsinta växthuskonstruktörer. Till exempel kom Tomat-Hasse förbi. Han heter Tomat-Hasse eftersom vi redan har en granne som heter Hasse och Tomat-Hasse är van vid smeknamn. På slakteriet i Kalmar kallades han Fack-Hasse innan han pensionerade sig för att… ja, för att odla tomater.
Dessutom: Solen skiner, det blåser inte. Åtminstone inte på baksidan. Och sedan några dagar har körsbärsträdet mot Christer & Ann-Britt börjat blomma och på marken växer vackra små blomster.
Hon har bett mig döda årets första mördarsnigel i hennes blomlådor, men verkar fortfarande vara glad över att inte värre saker händer.

Hon: nu först, 16.25 säger han ”vilken underbar dag”. Det försökte jag tala om redan kl 11.00 när han klev ur sängen, men nej, det behövdes en Aperol Spritzer i kvällssolen och växthuset på behörigt avstånd för att poletten skulle ramla ner.

Publicerat av

2 reaktioner till “söndag: medan vardagshjältarna räddar liv

  1. Nu fattar jag varför mina kommentarer varje gång hamnar under fel post. Vad är det för innovativt geni som placerat kommentarsfälten före texten en förväntas kommentera.
    så jävla korkat! Klart som Bullens korvspad att funktionen ska ligga efter texten. So long /B

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s