Onsdag: började 4.17

Gotlandslimpa plus en vanlig enkel ljus

Hon: vaknade tidigt, försökte somna om men mannen bredvid drömde vilda drömmar. Och det var så fin morgon, och redan ljust. Fantastiskt att det gått så fort, för ljuset alltså. Vilda och jag kelade lite sen började jag kolla alla chili- och gurkplantor. De fick vatten och en dusch. Ludde vinglade ut från ”deras” sovrum (vårt gamla), och tyckte vi skulle gå in och lägga oss och kela i mattes säng som vanligt. Men det var lite sent påtänkt, jag hade börjat göra iordning bröddegen som jag påbörjat igårkväll. Skulle jäsa åtta timmar till så lika bra, behövde baka en ljus limpa under dagen också som går fortare men ändå tar drygt 4 timmar…

Inget bakväder alls, men brödet slut. Hade bara tre överblivna scones kvar från igår. Men de var fortfarande goda i superfint frukostväder. Gick bra sitta ute i t-shirt redan kl 8.00.

Ja, ni ser väl skillnaden 😉

Ommöblering i växthuset kändes det däremot som toppväder för. Blev bra, även om det fortfarande alldeles för trångt… Och mina nyligen satta kryddfröer har kommit upp trots kalla nätter. Gått mycket snabbare än basilikan jag satte inne enligt konstens alla regler tidigare i vår.

Basilika, oregano och koriander på g.

Han: Hon har rätt. Vaknar äntligen ur en jobbig mardröm. Drömmen är inte ny och kanske borde jag fundera över varför den återkommer. Jag bygger hopplösa byggnadsverk, odlar dessutom någonting som växer mig över huvudet och däremellan har jag av någon anledning hoppat in som redaktör på en tidning som inte längre finns och där själva tekniken inte alls fungerar så bra som jag minns att den gjorde.

Hemskt var det och när jag drar mitt sitt andetag känner jag äntligen doften av nybakat bröd och förstår att alla andra är vakna. Klockan är bara 06:10 och efter några timmar vid desken får jag iväg morgonens PepTalk 08:25. Minns bara dagens one-liner: Asian Stocks Mixed as Investors Await Chinese Reaction to U.S.-China Tensions” (Investing.com)

Frukost på verandan på sjösidan. Sol, frånlandsvind, vacker fru. Värmer de sista sconesen. Läser i tidningen att Lasse Åberg fyller Riskgruppen + ett decennium = 80.
– Helt otroligt vad tiden går fort, säger jag.
Hon påpekar att det var igår han fyllde år och att jag alltså läser gårdagens tidning.
Möjligen skulle Lasse gilla detta mitt misstag. Många känner Lasse Åberg mycket bättre än jag, men jag minns en paneldebatt kring milleniumskiftet. Lasse kallade sig för ”retrogardist” och hade bildat föreningen ”Nödbromsarna”. Föreningen var ”teknikavvaktande”, såg internet som ”världens största avloppsrör” och hävdade att det var bättre förr ”när tiden inte gick så förbannat fort och väckarklockan var mekanisk och därför inte blinkade efter elavbrott”.

Lasse Åberg vann naturligtvis skrattarna på sin sida. Även jag, som representerade utvecklingsoptimisterna, fnittrade gott åt hans historia om hur småbönderna i norra Jämtland grät över Karl XII:s död.
– Det vill säga ett år senare, när nyheten om kungens död hade nått upp till fjällvärlden.
Min replik drunknade i skattsalvorna och gör det förmodligen fortfarande:
– Lasse, möjligen beror det på att jag bott där uppe i Blåsjön som jag gillar att tiden går fortare nu för tiden. Det gör nämligen att världen blir bättre och bättre snabbare.

Hyllas i public service.

Gjort världen roligare har han sannerligen gjort. En kulturinstitution som självklart hyllas med ett minnesprogram på statstelevisionen. Inte minst en mästare på one-liners. Som när vi sågs senast, nån gång under hösten. Han sitter med sin fru vid bordet bredvid och även jag beställer bläckfisk.
– Jag kunde ha varnat dig, säger Lasse Åberg efteråt. Grillad gummisnodd med doft av fisk.
Det är inte ofta vi klagar på maten på favoritkrogen. Nu gör vi det. Men vi tar det som stamgäster gör – som en förevändning att samtala. Någon påminner sig om att en bläckfisk som fångades i Indonesien år 2005 visade sig kunna anta samma form som en flundra, en havsorm och i princip alla möjliga sorters fiskar den såg framför sig.
– Vissa bläckfiskar har blått blod, tre hjärtan och en hjärna i vardera arm.
– Inte undra på att de kan vara svåra att grilla, säger Lasse Åberg.

Lättuggade är däremot våra gemensamma minnen. Som när Electric Banana Band lyfte taket i Bonnierhuset på Torsgatan. Detta för att jag fått för mig att en storslagen djungelfest var den bästa och mesta reklamkampanj för en affärstidning man vid den tiden kunde köpa under en miljon kronor. Inklusive en riktig boaorm, djungelljud, palmer, stora spindlar, tre djungelbarer, Lasse Åberg, Klasse Möllberg och Janne Schaffer på scenen; en gorilla som faller fem våningar och ändå vacklar upp på scenen med armarna om två pumor i jaguarfärgade kroppsstumpor som senare blev kända som systrarna Graaf.
Gorilladräkten var mycket varm och mycket dumt har jag gjort. Och ångrat.
– Men inte den festen, säger jag.
– Finns blaskan kvar, undrar Lasse Åberg stillsamt.
– Nej, men många minns festen.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s