fredag: ”min fru var elvis älskarinna”

Dagens toppnyhet.

Han: Jag ser rubriken framför mig: ”NYINFLYTTAD STOCKHOLMSFRU JOBBADE MED SKANDIAMANNEN”.
Nåja, kanske inte.

Det snöpliga slutet på Palmeutredningen blev som väntat den injektion som de luggslitna privatspanarna behövde för att orka fortsätta fabulera konspirationer. Men utpekandet av Skandiamannen får även lokalredaktörer att gå igång. ”Rudabo var kollega med Skandimannen” utropar Barometern i dagens krigsrubrik.
Lokalredaktören i Högsby har grävt där hon står och hittat en lokalbo som kände Stig Engström och som vet att den här gången har ”rätt man har pekats ut”.

Nåja, vid närsynt läsning av detta vittnesmål visade det sig att lokalbon i fråga kände den utpekade för ganska länge sedan. Hon jobbade på Skandia i Stockholm ”under några år på 1960-talet” – mer än två decennier före mordet på Olof Palme.
Kände och kände, förresten.
– Jag stötte ihop med honom någon gång varje dag i korridorerna och vi bytte några ord om väder och vind men jag kände honom inte närmare.
Dessutom framkommer i denna lokala toppnyhet att kvinnan befunnit sig på brottsplatsen – nåja, det var visserligen 30 minuter före mordet men slumpen som vi vet ingen vanlig tillfällighet.

Men kan åklagaren, så kan alla vi andra. Naturligtvis tar sig även detta nya vittne rätten att utfärda en fatwa över död man:
– Jag tror det är han, även om det finns tveksamheter.

Slutsats? Om det behövs en sanningskommission kring Palmemordet, så bör den inriktas på hur journalisterna beaktat etik och publiceringsregler.
Som det är nu skulle min fejkade rubrik mycket väl passa in i mönstret. Bakgrunden räcker: Den s.k Skandinamannen jobbade som vi vet med reklam. Det gjorde även min fru vid samma tid.
– Nä, de kände inte varann – men de jobbade båda i Stockholm och reklambranschen är ju trots allt en liten bransch…

PS: Den sorgligaste av alla rubriker är den som en svensk kvällstidning publicerade i samband med Elvis Presleys död. På ett mittuppslag visades en stor bild på en fetlagd svensk man iklädd undertröja. Vid hans sida satt en leende blonderad kvinna, även hon tämligen volymiös.
Mannen hade polisonger och tillhör uppenbarligen Elvis fans, ty jätterubriken i versal helvetica löd:

”MIN FRU VAR ELVIS ÄLSKARINNA”

Sådan är kärleken. Och cynisk journalistik.

Demonstrerar för fred och mot blåsten.

Han igen: Borde bygga altan, men det blåser småspik. Till och med katterna vägrar vara ute och inte ens havsörnen gitter mobba de häckande medfåglarna på Fimpan.
Hon sitter upptagen i jobbmöte via datorn, så vad gör jag? Jag fortsätter här med en hyllning till just arbetslinjen.

Läser i tidningarna att stödet till företag vars nettoomsättning rasat med mer än 30 procent på grund av coronakrisen under mars och april i år jämfört med samma period förra året, ska kunna få stöd för fasta kostnader.
Behövs det?
– Förmodligen.
Dock inte för de hantverkare som verkat här på udden. I går torsdag tände Göran ljuset och vi kunde äntligen till fullo se vad Höjdhopparn, Jonas från Rörteknik, Jocke Jobs och Johan från Anderssons måleri åstadkommit till Margaretas ära.
– Med beröm godkänt, säger vi samma dag som Görans barnbarn sprang ut till sommarlov.

Gåran satte punkt för två månaders renoveringsarbete.

Tack alla för att ni jobbat för mig och inte förlitat er på stödpengar från staten. Lovar skicka en slant om ni hinner fakturera.

Han igen igen (eftersom hennes videomöte fortsätter och fortsätter och fortsätter som blåsten fortsätter utanför): Apropå ovanstående hyllning: Göran, elektrikern, och jag har för övrigt inte bara arbetslust och Riskgruppsåldern gemensamt.
– Vi har båda mött Doktor Sofia.
I Görans fall kom han till vårdcentralen i Torsås med en sticka i tummen. Det var ingen sticka – efter en grundlig undersökning visade det sig att Göran hade en cancertumör på en njure.

Låter det konstigt? Lyssna på det i så fall på det här: En mulen dag vid havet i slutet av augusti år 2016 får jag plötsligt ont i magen. Jag håller på att inreda min nya sjöbod. Jag lyssnar på P1 som berättar att FN erkänner sin roll i koleraepidemin som drabbade Haiti under hösten år 2010 och jag lyfter på yxan för att hänga upp den på sin nya krok när det plötsligt hugger till på min vänstra sida. Innan jag vet ordet av har jag gått in, tagit av mig stövlarna och lagt mig i soffan.
Jag har ont, det molar.
– Jag vet inte vad det är, säger jag. Låt mig vila lite.

Ett dygn senare vänder sig kvinnan vid min sida till Dr Google, vars mottagning är öppen dygnet runt. Och som hon ropar får hon svar:
– Akut bukspottkörtelinflammation beror oftast på att man under en längre tid druckit för mycket alkohol, förklarar Dr Google.
Med tanke på sommarens lådor med rosé och Kissarna, klockan-är-fem-och- drink-hos-Margareta anar jag att jag nått lådans bortre vägg.
Doktor Google är entydig: Man bör avstå helt från alkohol en längre tid och samtidigt ta sig tid att tänka igenom hur man kan förändra sin livsstil för att undvika ytterligare bukspottkörtelinflammationer i framtiden.
– Aj, aj, aj.
På den tredje dagen tröttnar K. på mitt gnäll. Hon beställer tid på Torsås vårdcentral. En ung läkare som heter Sofia klämmer på min onda mage.
– Här på vänster sida.
– Du är väldigt smärtkänslig, säger doktor Sofia.
Hon tar prover, tar i hand och i dörren vänder hon sig om som kommissarie Colombo brukade göra.
– Exakt så var det!

Det är märkligt hur en fiktiv figur efter decennier kan dyka upp i mitt huvud. Men så är det. Väldigt mycket kommissarie Colombo om än i välstruken vit läkarrock och med en ung kvinna i huvudrollen. Även hon ser bekymrad ut. Frågar hur länge jag stannar på udden. Lyssnar på mitt undvikande svar med outgrundlig min.
Och så den där sista bedrägliga frågan som förebådar slutet på fallet:
– Vad skulle du säga om jag skriver en remiss till en datortomografi i Kalmar?
Jag tänker att hon måste vara sommarvikarie.
– Skiktröntgen?

Tre veckor senare, när jag återvänt till huvudstaden, får jag kallelse till Kalmar lasarett. Det onda i min sida är borta – uppriktigt sagt klingade värken av i samma stund som Dr Sofia förklarat att bukspottskörteln inte sitter där jag trodde att den gör.
– Rosévinet är utan skuld. Förmodligen har jag bara ätit något olämpligt.
Men vad gör jag nu? Jag håller kallelsen till Kalmar lasarett i handen. Överlägger med mitt bättre och mitt sämre jag:
– Att flyga ner till Småland för att göra en onödig röntgenundersökning känns fel mot skattebetalarna.
Åtminstone slöseri med min tid.
– Å andra sidan: jag har aldrig sett en datortomograf inifrån och jag är trots allt son till en ingenjör.
Det avgör saken.
Två dagar efter min onödiga tripp till Kalmar sitter jag i Bo Löfgrens ateljé på Hornsgatspuckeln där även jag har min ateljé. Dagen efter ska vi ha vernissage på gamla Doktor Glas i Kungsträdgården och nu talar vi om konsten och livets små händelser och jag berättar om den unga överambitiösa läkaren i Torsås som tvingat mig att flyga ner till Kalmar.
– Det är bara på landet det finns sådana läkare nu för tiden, säger Bosse och min mobil ringer och i samma stund hör jag den överambitiösa läkaren från Torsås vårdcentral (var hon inte sommarvikarie?!) säga att ”det var tur du gjorde dig besvär”.

Ingenting var inte som jag trodde. Röntgenplåtarna i hennes dator visar inget anmärkningsvärt på min vänstra sida där jag hade ont. Däremot har man hittat en förändring på min högra njure som inte ska finnas där.
– En förändring?
– Ja, en tumör och tumören måste opereras bort så snart som möjligt.
Dr Sofia har redan tagit reda på var jag bor och vilket sjukhus jag tillhör. Hon ber om ursäkt för att hon snokat, men nu finns mina röntgenplåtar på SÖS.
– Ibland är vi i vården som Stasi, säger hon och jag blir tårögd av tacksamhet över att storebror sett mig.

Två månader senare är jag nyopererad. Jag är en glad skattebetalare. Och en skattebetalare med en tvärsäker slutsats:
Jung hade rätt, slumpen är ingen vanlig tillfällighet och två retoriska frågor blir hängande som slaktkrokar i taket över min sjukhussäng:
1. Vad hade hänt om K. inte tröttnat på mitt gnäll och inte ringt vård- centralen i Torsås?
2. Hur hade det gått om jag hamnat hos en rutinerad äldre läkare, som med all sin erfarenhet genast förstått att mitt onda på vänster sida bara berodde på dåligt grillat kött?

Jag tror mig veta svaren.
– Han hade sagt att sånt händer ofta på landet så här i rötmånadstider. Ring om en vecka om det inte gått över.
Och så hade han glömt dig och den gamle provinsialläkaren hade naturligtvis haft rätt.
Men det hade blivit fel!
Tänk efter: En vecka senare hade mitt onda som sagt gått över. Men jag var inte frisk. I hemlighet växte en cancertumör på min högra njure och vuxit hade den förmodligen gjort i flera år tills jag börjat pissa blod, konstaterar Göran när han hör min version.

Han har rätt. Det är så det går. Min kompis Uggla vet. I tre år trodde han att han sträckt sig i ryggen för att hans fru tvingat honom att cykla till jobbet en morgon (sic!). En dag i Port de Pollenca på Mallorca pinkar han blod. När kirurgerna äntligen skurit upp honom var tumören på njuren stor som en apelsin.
Det händer att jag på Medelhavets stränder avundas kvinnors blickar – tvärs över bålen har Uggla ett dubbelt operationsärr som ser ut som om han brottats med hajar och överlevt.
– Även Uggla gillar den versionen. Men jag är glad att doktor Sofia i mitt fall inte nöjde sig med den enklaste förklaringen. Och jag vet att Göran tänker samma sak. Även i hans fall skickade Dr Sofia honom på skiktröntgen och tack vare det är vi idag båda friska och arbetsamma.
Och därför: Nu skiter jag i blåsten. Måste få arbeta med hela kroppen!  

Hon: tack Peppe för att du skrev så låååååångt idag att ingen orkar läsa en enda rad till. Jag är lite trött efter mitt låååååånga möte och påföljande förrådsletande och uppackande av hittegodset. Speciellt efter att ha öppnat nya frysen i Château Margareta och upptäckt att dörren varit halvöppen och frysen igenfrusen… återkommer imorgon. Nu fredagsdrink, skål ta mej f_n!

Publicerat av

2 reaktioner till “fredag: ”min fru var elvis älskarinna”

  1. […] att reta sig på saker. Läsekretsen hör av sig apropå min kommentar i går om Högsbykvinnan som 40 år senare vittnar om att den s.k Skandiamannen – som hon inte kände närmare men då och då stötte ihop med i […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s