Onsdag: Vi och dom andra

Han: – Vad är det där för fin blomma?
Säger hon och pekar på en växt med lila blommor som vajar i vinden.
Och som man ropar får man svar. Jag berättar jag att det gammalsvenska uttrycket ”ont krut förgås icke” är en förvanskning av det mycket mer jordnära tyska ordspråket Unkraut vergeht nicht – ogräs förgås inte.
Längre hinner jag inte, innan hon med sitt laterala tänkande redan uppslukats av något annat av uddens mysterier.

Alltså berättar jag historien om den fina blomman för dig kära blogg. Ungefär så här: De första åren på udden såg jag snett på ogräset. Maskrosor, nässlor, hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan, kirskålen och bosyskan.
Jag var mycket fördomsfull.
– Det är vi eller dom och dom har inget här att göra. En och annan kanske berikar min rabatt. Problemet är att de må vara ensamkommande, men öppnar man grinden på glänt så väller de in i horder. Och inte nöjer de sig med att hålla sig i marginalen.
– Bara det bästa är gott nog.

Det som fick mig att vilja organisera ett medborgargarde var min lila rabatt utanför sjöboden. Denna lila rabatt skulle bli lila för fjärilarnas skull. Praktnäva, kungsnävor, pastellakleja, stäppsalvia, veronika, astrar och mostrar, lavendel, mynta.
Under några vårdagar jobbade jag hårt med att gräva, gödsla, skyffla matjord och plantera. Sedan åkte jag tillbaka till Stockholm eller till Palma och när jag några veckor senare kom tillbaka till udden lyste hela rabatten lila – lila som… av en blomma jag glömt namnet på eftersom pinnen med namnet blåst bort.

Dubbelt problematiskt eftersom jag har svårt för namn, alltid glömmer vad jag planterat var och därför behöver namnskyltarna från Lantmännen för att briljera inför besökande nollåttor som inte heller kan skilja en stäppsalvia från en stäppakleja men som ser ut som om de tror på vad jag säger.
– Och vad heter den lila blomman?
Jag dröjde med svaret. Det är just det. Vad heter den där malliga blomman som höjer sig över allt annat, trotsar havet och vinden och fortsätter dansa även om hon måste vara medveten om att alla andra gått och lagt sig

En sak är säker: Jag hade verkligen inget minne av att hon följde med hem. Alltså dansar jag med och försöker förgäves komma på vem hon är. Lila är hon i alla fall, denna kraftiga och högresta blomma som breder ut sig över ytor som min skiss visar att jag planterat ett antal lila blommor på.
Kulturväxter, utvalda på rekommendation efter noggrann research
– Fina blommor, sådana där som växer i rabatter.
Nästa morgon frågar jag Chaisa i granngården. Efter lite bläddrande i Vår Trädgårdsbok (Norstedt) är saken utredd:
– Bäst och mest i min rabatt växer Ballota nigra.
På ren svenska: Bosyska.
– Ett annat namn är bonässla, säger Chaisa och nej, det är nog inte en planta du köpt på Zeta. Inte ens på Plantagen.
Hjälpsamma trädgårdsmästare på nätet berättar mer: ”Ballota nigra uppträder som ruderatväxt kring byar och gårdar i södra och mellersta Sverige.”

Så pass tänker jag, en ruderatväxt alltså. Kommer ur latinets rudera, ruin. En gammal torpblomma, med andra ord?
– Inte riktigt.Snarare nånting helt annat: ”Ruderatmark är mark som ofta störs av mänsklig verksamhet, typ upplagsplatser för schaktmassor, i hamnar, på industritomter och soptippar.”
Och?
Ballota är inte riktigt så fin som hon låtsas vara.
– Om sanningen nu ska fram, säger Isman som är jurist och rak i svaret. I vissa kretsar kallas hon för ”Stinkmyntan”.
Nåja, lite doftar hon kanske.
– Ganska mycket, faktiskt. Ungefär som fuktiga cigarettfimpar.
Morgonen efter.

Trädgårdslitteraturen låter dessutom som folkhemmets gamla rasbiologer. Bland stinkmyntans karaktärsdrag nämns ”underläppens stora och breda mittflik och de smala borstlika skärmbladen”.
Blomman är en produkt av sitt ursprung: ”Ruderatmarker är bra grogrund för växter som specialiserat sig på kort livscykel och intensiv förökning, sådana växter som ofta benämns som ogräs.”
Ogräs?
– Du menar att …
– Ja tyvärr, hon är ett ogräs.
Jag stirrar på blomman som helt fräckt flyttat in i min nyanlagda rabatt. Flyttat in är för övrigt en fin omskrivning. Snarare har hon invaderat den lila rabatten.
Och i en mer geopolitisk kontext: Stinkmyntan har lagt beslag på det lilla stycke mark jag genom hårt arbete erövrat från den karga naturen på udden.

Och hon är inte ensam. Det gäller inte bara stinkmyntan. Andra säger att jag är orättvis, men jag buntar ihop dem med hundkexen, gråbon, åkervindan och mållan.
Plötsligt kommer hatet över mig.
– Jag köper inte det här längre, ropar jag ut över havet. Det har gått för långt. Det handlar om respekt. Bosättarens rätt till sin egen rabatt.
– Det är vi eller dom och vi var här först. Men det får man väl inte säga i det här landet längre?

Resten är historia. Kriget blev totalt och föga ärorikt. Efter tre dagar i skinnhandskar och gummistövlar hade jag återerövrat vår mark från de vilda elementen. Jag är svettig och trött, men jag är nöjd. Det är bara ett problem: Jag vann slaget, men jag vet att dom andra kommer att vinna kriget. Egentligen borde jag packa ihop och emigrera till ett land där nyanlända helt enkelt inte accepteras.
Ungern kanske.
– Eller …?
Nåja, det där var för några år sedan. Det är klart att jag skojar. Åtminstone när jag kopplar in hjärnan innan jag skriker och svär. Den som vet något om ogräs vet att jag i ovan- stående klagosång har lika fel som alla inskränkta främlingshatare.

Min världsbild var helt enkelt kortsynt och lite korkad. För att ta det mest grundläggande: Ogräset tillhör inte det vilda, det kulturfrämmande i din rabatt. Det är tvärtom.
– Ogräs växer bara där jag och andra bosättare härjat.
I rabatter, på åkrar och gräsmattor, på ödetomter. Vi ser aldrig nässlor eller åkervinda eller kvickrot eller brokig kirskål i skogen eller vid havet. Bara där människan försökt sätta sin signatur på naturen.
Det gäller även ballota nigra.
”De lever av plogen i lika hög grad som vi själva”, skriver Michael Pollan i En andra natur, en trädgårdsodlares bildningsväg (PAN, 1991).
Det är helt enkelt jag och de andra trädgårdstomtarna, som infört det vi kallar ogräs ute på udden.
Den pinsamma sanningen:
– Jag och ingen annan hade bjudit in stinkmyntan, hundkexen, mållan och nässlorna till rabatt vid sjöboden. Som trädgårdsfilosofen Jack R. Harland lakoniskt konstaterar: ”Om vi låter begreppet ogräs betyda arter som är väl anpassade till mänskliga ingrepp, då är människan definitionsmässigt det första och primära ogräset under vars inflytande alla andra ogräs har utvecklats.”

Slutsats? Jag gav upp kampen mot väderkvarnarna. Numera undviker jag att trampa på maskrosorna som Hon älskar. Jag gläder mig åt att stinkmyntan är tillbaka – falsk och vulgär, men snyggare än nånsin. Och i sommar låter vi gräset växa på våra tomter för att se vilka ogräsblommor som vill bosätta sig här hos oss på udden.

Hon: ja maskrosorna älskar jag, de talar om att nu är det snart sommarlov. Och man kan göra fina ringar och andra smycken av dem, om man är barn vill säga. Händerna blir lite svarta av det vita som finns i stjälkarna, men det blir man som vuxen också om man påtar i jorden som jag gör. Gråbon däremot kan dra dit pepparn växer…