fredag: Lagom glad midsommar!

Hon & Han: Glad midsommar önskar vi alla från en blåsig med solig udde. Solen skiner men vi hör åskan …

Han: … och snart börjar det regna, säger hon och går ner i havet. Det här kommer att bli en fin midsommar, ropar jag men vet att vad gäller vädret har hon alltid rätt.
Alltså är det bara att springa efter massorna – jag är ju för fan deras ledare som en politiker skulle säga.
Det blev kort, men efteråt känns det som om man är hälften så stor.

Fyra timar senare lyssnar jag på väderleksrapporten, det är sånt man gör på en udde. Varmaste midsommar på 50 år, nånstans i Sverige. Inte här dock, även om solen sällan varit varmare om kinderna.
– Ännu inget regn, sa Vilda. Ännu ingen åska, sa Ludde och la sig bredvid henne i skuggan:

Även i övrigt är det så här långt en typisk midsommar:
– Strunta i det om det är mycket folk, sa hon när jag åkte upp till Torsås för att lämna dagens lass på Återvinningscentralen och sedan gå på Systemet.
Det var Systemet hon syftade på.
Mycket folk?
– Det var kö ända bort till Ica och jag tänkte att nu är det midsommar.

Men det kändes fridfullt att stå där och låta vakten i dörren sköta resten. Vår fallenhet för att snällt vänta på vår tur brukar ingå i nidbilden av svensken som en foglig varelse. ”Men att köa är civiliserat och jag vill bo i en civilisatorisk stormakt”, skriver Andrev Walden i Dagens Nyheter: Svenskens särskilda sinne för att sortera sig själv i turordning är det finaste vi har i det här landet, brukade jag tänka och det hade jag ingen lust att sluta med bara för att någon berättade att den svenska kön var en mytologisk orm. Så jag har fortsatt att älska den svenska kökulturen, menar Walden.

Det är att ta i, men det är ju typisk svensk kulturdebatt och så kändes det också att stå där och nicka åt folk man tror sig känna. Det finns belägg som visar att vi svenskar inte alls är bra på att köa, liksom det finns övertygande belägg för att Sverige inte är och aldrig varit Landet Lagom – se bara på coronastrategin, privatiseringen av sjukvård och skola mm.
Men vem bryr sig?
– Somliga dar är det skönt att ingå i ett lagom sammanhang och bara köa.

PS: Förresten, vart tog Riskgruppen vägen? Ända fram till denna vecka har myndigheterna tjatat om vad vi i Riskgruppen inte får göra. Så kom lättnaderna i reserestriktionerna och plötsligt försvann vi från skärmen!
Inte en käft berättar huruvida lättnaderna att resa inomskärs och utomlands även gäller även 70+.
Fattar inte Tegnell att det känns tomt att efter att i tre månader varit i centrum förpassats till periferin?
Att vara inne och plötsligt vara ute och bortglömd?
Det är nästan så man känner sig kränkt.
– Igen.