Han: Det är väder idag med. Vi äter frukost i sängen och hoppas att lilla familjen har det i det andra huset. Jag läser om jag skrev igår kväll om Katarina Ramqvists text om begränsningens möjligheter. Hon har inte läst min text ännu. Men själarnas gemenskap och plötsligt läser hon högt ur Hanna Hellquists krönika i dagens DN: ”Sedan kom corona. Och världen blev alldeles för stor igen och jag flyttade ut på landet och här har jag varit i fyra månader snart”, skriver Hellquist och fortsätter: ”Varje kväll när jag går och lägger mig så gör jag en lista. Detta ska göras i morgon:
Lämna in röda lampan till Grums husplåt så att de kan löda fast de pyttesmå metallhållarna som håller skärmen på plats.
Blanda ny äggoljetempera och måla skänken och måla klart bordet som ligger med benen i vädret i matsalen, slipa försiktigt på skivan först så att färgen fäster ordentligt.
Ring och fråga exakt datum för bänkskiveleveransen.
Kolla med Grums rör om det går att dra avlopp till det lilla utrymmet under trappen så att mamma och Göran får en egen toalett.
Hitta mamma och Göran en egen toalett. En billig.
Beställ beslag.
Beställ färg.
Olja trädäcket.
Beställ olja.
Bygg klart däcket!!!
Köp gräsfrön.
Köp jord.Ring killen som kör jord.
Vi skrattar igenkännande, ty vår udde är vår värld. Särskilt när vädret gör att vi inte ens ser Öland. Katarina Ramqvist har möjligen rätt om begränsningens möjligheter i coronatid. Men vi skrattar merigenkännande åt hur träffande Hellquist fångar den småaktighet som följer med den begränsade ytan: ”Och allt som sker på denna lilla yta blir så oerhört viktigt. Även det som sker precis bredvid. Som att grannen har huggit ner skogen runt om nu. Jag känner mig oskyddad. Om man inte äger mark så har man ingen makt, så är det på landet. Jag oroar mig för framtida eventuella bygglov, som när grannens ungar vill bygga sig nåt eget i närheten av sin barndomsgård, kommer de att få insyn till mig. Det går en ilning i mig när granntösen väntar barn för blir det en kille så ska han såklart åka cross och jag orkar inte med ljudet, inte ännu en cross här ute.”
Ungefär så här är livet somliga dagar. Men nu har kvinnan i mitt liv snott ihop två pajer på våra bär och bakat ett bröd och jag har gjort månadens redovisning i vår lilla bolag.
Nu ska vi promenera in till postlådan i viken och skicka det blå kuvertet till min ekonomibyrå i Stockholm.
På Facebook läser hon att det pågår en bakluckeloppis vid Kiosken. Vi frågan Kasper om han vill följa med på äventyr.
de börjar ta sig
Hon: efter mysig middag i kvällssol (ja den tittade faktiskt fram) hos Johanna, Daniel, Kasper och Emil i Chateau Margareta skyndade vi hemåt för att se vår nya besatthet Hemma igen på SVTplay. Men Peppe hann bara sätta sig i soffan så somnade han. Känner sig dålig, och i dessa dagar blir man ju genast jätteorolig… hoppas hoppas att han är frisk i morgonbitti. Gick en liten trädgårdsrunda istället tillsammans med Ludde.
peppekerstin.blog 
Publicerat av