Lördag: en gråtmild mans tankar efter en veckas nära-döden-upplevelse

Han: ”Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit”.
Sa änkan Capet och det var det sista hon sa.
Det sista hennes man sa hade varit:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?

Vaknar i tom säng. De senaste dagarna har hon vaknat redan vid fem. Nu är klockan halv sju och utan att väcka mig har hon smugit upp, gett katterna mat och är nu mitt i morgonronden genom växthus och vindpinade drivbänkar.
Och jag?
Efter ännu ett dygn innesluten i hennes milda omsorg ligger jag kvar i sängen och tänker på änkan Capet och hennes man och att deras sista repliker återspeglar skillnader i manligt och kvinnligt tänkande.
– Eller snarare: Varandet och därmed tänkandet, som Marx skulle ha påpekat.
Högstämt? Kalla det en gråtmild mans morgontankar kring hennes mildhet under en veckas nära-döden-upplevelse.

Först ett exempel på manligt tänkande: La Pérouse var Frankrikes svar på engelsmännens store hjälte James Cook. Den franske kommendörkaptenen, född 1741 som Jean-François de Galaup och adlad La Pérouse efter en framgångsrik expedition i Indiska oceanen 1772–76, lämnade hamnen i Brest den 1 augusti år 1785 med de båda fregatterna Astrolabe och Boussole.
Hans kungliga uppdrag var att hitta Nordvästpassagen. Man vet att han rundade Sydamerika, besökte Påskön och Hawaii, följde den amerikanska kusten.
I japanska farvatten upptäckte han ett fyra mil brett sund mellan ön Hokkaido och den ryska ön Sachalmin, som än idag heter La Pérouse-sundet, skriver Kristoffer Leandoer i en Understreckare i Svenska dagbladet (2 februari 2020).

Man vet att flera expeditionens besättningsmän dödas av invånare på Samoa och att expeditionen i januari 1788 ankrar upp i Botany Bay på Australiens östkust. Efter en månad lämnar de båda fregatterna hamn, och det är sista gången de ses. 
– La Pérouses expedition är som uppslukad av havet.
Flera sökexpeditioner utrustades, men inte förrän trettioåtta år efter försvinnandet hittar en irländsk sjökapten spår som tyder på att Astrolabe och Boussole förlist norr om Nya Hebriderna. År 1828 finner en annan kapten, Jagmont d’Urville, bevis för att åtminstone den ena av La Pérouses fregatter, Astrolabe, kapsejsat på reven utanför Vanikoro, en av Salomonöarna öster om Papua Nya Guinea.

Det manliga tänkandet: När den franske kungen Ludvig XVI, den 21 januari år 1793 var på väg till giljotinen frågade han revolutionärerna som skulle hugga huvudet av honom:
– Något nytt om monsieur La Pérouse?
Det var Ludvig som åtta år tidigare hade skickat iväg La Pérouse och möjligen var frågan det sista kungen yttrade i sitt liv. Med säkerhet vet vi däremot att det sista hans fru Marie Antoinette säger är just detta:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.
Efter att maken halshuggits kallas revolutionärerna drottningen för ”änkan Capet”. Även hon förklaras skyldig till högförräderi och avrättningen ska komma att verkställas klockan 12:15 den 16 oktober år 1793.     

Marie Antoinette är då 37 år gammal. Som 15-åring giftes hon bort med den blivande kung Ludvig XVI av Frankrike, vars fyra barn hon sedan fött. Hela sitt liv har Marie tillhört Europas aristokratiska elit, dotter till den mäktiga kejsarinnan Maria Teresia av Österrike. Hon har tillhört en härskarklass som lärt sig att deras privilegier varit givna av Gud, men nu har hela den världen rasat samman.
Hon anses vara högfärdig, arrogant, en mallgroda. Men hon är väl uppfostrad till det och tänker på hur hon för sig. Det är därför hon ursäktar sig med orden:
– Jag gjorde det inte med flit.

Till skillnad från sin kung, som får åka fin vagn till sin avrättning får drottningen nöja sig med en öppen kärra dragen av två hästar. I en gränd får hon be kusken stanna för att tarmperistaltiken kräver sin rätt (fattar hur det måste ha känts och jag åkte trots allt i en välfjädrad ambulans). Framme på Place de la Révolution ser hon giljotinen med det vassa snedställda knivbladet. På nytt visar hon ”starka känslor”, men samlar sig snart igen. Försiktigt stiger hon ut ur vagnen och tar sina sista steg upp på schavotten där bödeln, Monsieur Henri Sanson, väntar.
Det är nu hon råkar trampa sin bödel på foten och hon säger alltså:
– Min herre, jag ber om ursäkt, jag gjorde det inte med flit.

Typiskt kvinnligt tänkande? Jag vet inte varför, men jag tror att ingen man skulle bry sig om han råkade trampa sin baneman på tårna tre steg från döden.
– Var kom mildheten från hos denna reserverade kvinna?
Med tanke på omständigheterna borde ordvändningen under alla förhållanden ha stannat kvar i eftervärldens minne
istället för den hånfulla kommentaren att om de fattiga inte har råd med bröd, kan de väl äta bakelser – eller rättare sagt: ”Låt dem äta brioche!” som Marie Antoinette felaktigt tillskrivits (Om någon drottning uttryckte sig så lär det ha varit drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV, mer än hundra år tidigare.
Vart jag vill komma?
– Fattar hon att denna morgonens skakiga notering är en komplimang från det försvagade könet.

Han, igen (hon har fullt upp): Med eftertankens kyliga blekhet ska vi inte överdriva det där med mildheten. Den hårda kärnan finns där. Bildbevis: 14 grader. Till och med Emil kastade in handduken.

• 

• 

• 

• 

• 

Hon: vad ska man göra när man under en veckas tid lovat Emil ”imorgon ska vi bada…”. Och idag skulle de ju åka… Å andra sidan har jag inget emot kallt vatten så länge jag hyfsat varm om kroppen. Och dessutom håller frånlandsvinden algerna härifrån, det gör förvisso vinden och det relativt kalla vädret också.

Och vilken bra dag det blev trots lite skurar. En nästan frisk man, hurra. Oron la sig när han erbjöd sig hämta tidningen och laga frukost. Då la jag mig och somnade om. Så skönt efter flera vaknätter av oro. Och när jag sedan vid drinkdags frågade om han ville ha blåbärssoppa, för det är väl inte riktigt Aperol-väder? Jooo, det vore gott…