Lördag: Friterad tång ersätter inte potatis och Applaws tonfisk

Han: Jag vet inte hur det med dig, men allt oftare drabbas jag av ett mentalt fenomen. Det kan formuleras så här:
– Det är först när man ställer sig en fråga som man blir osäker på svaret. Formulerar man inte frågan är man däremot helt säker på att man vet svaret.
Precis den känslan får jag ofta när jag läser Lena Anderssons krönikor i Dagens Nyheter. Hon formulerar alltid frågorna på sätt som gör att de gamla kända svaren pekar fel. Så även idag: ”Kanske borde vi i all enkelhet bara äta mer potatis i stället för alla dessa tillkrånglade artificiella, påhittade, sammanhangslösa uttänktheter grundade i en mekanistisk syn på människan.”

Allt oftare hör vi trendkänsliga matskribenter som säger att vi måste ställa om vår mathållning. ”Vi ska inte bara mala ännu mer baljväxter till pannbiffar utan även ersätta det övriga, med tång, sjögurka, insekter, larver, maneter och hampa… Utöver ovan nämnda kommer ett viktigt livsmedel snart att vara den processade och hårt packade restprodukt som uppstår vid utvinnandet av olja ur raps.”

Lena Andersson ifrågasätter inte att våra menyer kan och bör utvidgas. Inte heller att det ur matforskarnas experimentlusta kan komma något intressant, ”men när de försöker tänka ut vad människor ska äta blir det faktiskt alltid fel, eftersom vår relation till maten är organisk, inte mekanisk.”
Och hon sätter fingret på den felande länken: ”Vad matingenjörerna talar om är därtill sällan basmat som man kan livnära sig på, utan nya sätt att göra chips och snacks. Eller hur menar de att man ska äta insekterna om vi tänker oss en varm måltid? En hög av dem bredvid högen av rotfrukter?”

Alltså: Det är klart vi ska äta mer baljväxter och nötter och även lära oss äta grillade insekter. Det gör man i andra delar av världen – och vi svenskar har ju redan lärt oss att äta ostron, kräftor, sniglar – till och med pastan har vi importerat.
– Men det handlar om proportionerna.
Om vad som är basföda under en arbetsvecka och vad man bjuder grannarna på till årets sista (?) flaska rosé en lördag eftermiddag.
Med en typisk anderssonsk formulering: ”[Ät] mer nötter och frön!” manar Livsmedelsverket, för att strax meddela att ”ett par matskedar om dagen… kan vara en lagom mängd”. Hur mycket menar de att vi åt förut? Ett kryddmått? Tre valnötter och fyra solrosfrön är inte mycket att orda om när vi har att göra med en biologisk varelse som behöver äta fjorton komponerade måltider av mättande mat per vecka, månad efter månad. Att då göra en sak av två matskedar nötter är på något sätt oproportionerligt.”

Slutsats: ”De flesta av oss behöver knappast nya maskinellt frampressade rapsmassor att planlöst fritera, utan kunskap nog att tillaga de välsmakande och näringsrika kompositioner som människor i alla tider har gjort av bra råvaror.”
Eller som kocken Niklas Ekstedt ”med befriande besinning och sans” framförde i Aktuellt härom kvällen:
– Tångruskorna och havsgurkorna utgör sedan länge små roliga smaksensationer på finkrogarna, men de är inget som ska revolutionera kosthållet.
Han föreslog i stället att vi ska äta mer potatis.

PS: Om inte katten Ludde somnat i sin mattes säng skulle han förmodligen ha instämt i Lena Anderssons tes. Om än på sitt sätt. Våra vilda katter har som Oscar Wilde en enkel smak:
– De nöjer sig med det bästa.
Och det bästa är Applaws tonfisk i gelé.
Det är de ensamma om.
– Är det du med stockholmskatterna, frågade kvinnan i Torsås kattbutik barskt, när hon ringde att berättade att vår beställning av kattmat kommit.
– Våra lokala katter får inte så fin mat.

Man vill ju inte att de inflyttade 08:orna ska bli mobbade, alltså har vi försökt bredda menyn. Senast igår köpte vi Mjaos strömming på burk hos Lantmännen som nu heter något en överambitiös varumärkesbyrå kommit på och som vi därför inte kommer på att Lantmännen heter nuförtiden.
Vi serverade även resterna av den goda laxen mosad med husses hemodlade potatis.
– Det gillades inte.
Vi kunde lika gärna ha serverat tången som potatisen hade odlats i.
Det blev till att byta ut nymodigheterna och servera riktig mat.
– Vad är det för fel på Applaws tonfisk i gelé?

Hon: fy vilken hemsk bild på kissarnas matplats Peppe!!! Du kunde ju väntat med att ta bilden till efter vi städat, och de fått nytt underlägg och maten de dissat var borttagen… Och det är gjort nu!

Och för övrigt sa de i affären här att lokala katter äter kyckling och kött, inte tonfisk. Huruvida tonfisk är finare mat än kyckling är ju en annan fråga.

På tal om kattmat så fastnade ju jag för en annan krönika i DN idag, den av Bengt Ohlsson. Jag längtade faktiskt lite till Stockholm när jag läste den. Handlar om kissarnas mataffär ett kvarter från lägenheten på Åsögatan, Sofo Pets. Krönikan är en klockren beskrivning av butiken. Även kändisspaningen… och jo, jag skickar faktiskt efter maten därifrån nu, istället för att krångla med att försöka förklara i lokala djuraffären här vad jag vill ha. Eftersom vi precis som Thåström förstås är medlemmar så blir det billigare dessutom 🙂

Han: Apropå ämnet för dagen läser jag i boken Casanova’s Parrot, and other tales o the famous and their pets att Hemingways favoritkatt Boise hade ”a wide-ranging taste in food”. Enligt Mary Welsh Hemingway gillade kattfan allt från nyplockad mango till ”cantaloupes, honeydew melons, chop suey, Mexican tacos with burning hot sauce, potato salad, raw onion, raw celery, lecks, cole slow, sauerkraut, sunflower seeds, ’all pies and cakes’, chili con carne, fresh apples (’although ge prefers them in a pie’) and cucumbers (’raw with salad dressing’) …”.
Och trots den bisarra dieten var han vig och flög fram ”like a feather in the breeze”.
– Det du, Ludde. Rå selleri ger dig vingar!

PS: Vad om Casanovas papegoja? När en ung kvinna sol-och-vårat den kände sol-och-våraren hämnades han genom att lära en papegoja säga mindre fördelaktiga obsceniteter om den före detta älskarinnan. Sedan sålde han den pratglada papegojan till en torghandlare i Londons finare kvarter där kvinnan bodde med sin mamma.
Vad papegojan åt och inte åt framgår inte.