Torsdag: Östergrens nya för tanken till Connys stjärt

Dagens läsning.

Han: Liksom Klas Östergren har jag vänsterbakgrund. Därför vet jag vad en renegat är. Inom 68-vänstern betydde det avfälling, någon som svikit sina ideal och Renegater är titeln på Östergrens nya roman. Jag har börjat läsa den, men den väven breder ut sig på 747 sidor.
Alltså vet jag ännu inte jag vad jag tycker. Jag noterar att Per Svensson skriver i dagens recension: ”Vad handlar den om? Mitt bästa svar hittills lånar jag av Tage Danielsson: Sverige är vackert på vintern säger man. Hur vet man det? Då är det ju täckt av snö.”

Enligt Svensson är romanen ”ett system av snögrottor med labyrintiska och förrädiska förbindelsegångar”. Konstverk fungerar ibland på det sättet. För egen del får Östergrens roman mig att tänka på Connys stjärt.
Och på ett misslyckat porträtt.

Saken är den att jag har målat Klas Östergrens porträtt. Det hänger på Sturehof, min favoritkrog i huvudstaden. Målningen heter ”Not the Last Supper” och föreställer ett gäng kulturarbetare som regelbundet samlas kring Bord 400 där på Sturehof.
Min tavla hänger på väggen ovanför bordet, vilket är lite pinsamt.
Eller inte.
Peter Kihlgård, författaren, är en av initiativtagarna till den återkommande kulturlunchen och han är en snäll kamrat.
– Det är väl roligt att alla undrar vem det där är, sa han senast när vi sågs på brottsplatsen och pekade menade på figuren som pekar in på tavlans centralfigur med ett blått finger.

Inte den sista måltiden i två versioner. Notera mannen med det blå fingret bakom en högst verklig Dr Milton.

Tavlans titel pekar förstås tillbaka da Vincis Nattvarden. De andra är jag ganska nöjd med. Särskilt Peter och Messiasfiguren Johan Petterson, liksom Peter en centralfigur bland gratisätarna kring Bord 400. Med tanke på den nya romantiteln ser det ut som en tanke att Klas Östergren får spela renegatens judasroll i Not the Last Supper. Men porträttet är ett fiasko.
– Vän av ordning undrar kanske också varför han pekar med ett blått finger?
Det har med Connys stjärt att göra.

Pekar bakåt i historien.

Jag har nämligen gjort fler tavlor. Är 2006 arbetade jag tre veckor med en väggmålning i en annan av Sturehovs barer, Galleriet kallat. Storleken har betydelse – tre gånger sex meter duk är en utmaning. Arton kvadratmeter titanvit duk på en krog som håller öppet mellan tio och nolltvå på natten kräver inte bara en narcissistisk personlighet för att fyllas med färg.
– Det kräver vänners hjälp.

Inte minst som jag saknar ens en skiss över hur väggen förväntas se ut när den är klar. Om sanningen ska fram vet jag inte ens hur jag ska börja. När dagpersonalen samlas till frukost i galleriet är duken fortfarande vit.
Det är nu Conny kommer till min hjälp. Med en chic knyck på nacken säger han:
– Kan du inte måla meeej?
Sagt är gjort. Innan frukosten är över har jag målat Conny med vit hovmästerjacka och gula revärer och ingenting mer, serverande en kvinna ett glas vin.
– Vid lunch visar sig kvinnan vara min svärmor.

Mer behövs inte. Runt dem växer snart Peppes bodega fram, bord för bord. Överraskande även för mig ligger väggkrogen vid Pollencabukten på Mallorca. Jag arbetar två veckor med väggen, inte sällan kvällstid med Sturehofs ständigt närvarande gäster som uppmuntrande publik.

En dag kommer Klas Östergren förbi. Som den gudabenådade berättare han är, börjar han omgående berätta historien om vad min målning handlar om. – Egentligen.
Även varför jag har målat pianistens händer blå.
– Varför?
Det har jag glömt, men med snattarens flexibla självbild gör jag ogenerat Östergrens förklaring till min. Vid närmare eftertanke målar jag sedan dess alla pianister med blå händer.
Även hundar faktiskt.
Ibland även katten.
Kanske beror det på att jag växte upp i Blåsjöfallet, där det mesta var blått när sön inte dolde landskapet.  
Kanske beror det bara på att jag gillar blått och ofta köper burkar med blå färg.
Oavsett vad – där är förklaringen varför Klas Östergren har ett blått finger.
Synd att ingen fattar att det är Klas Östergren.



Och det är därför hans nya roman Renegaterna hellre får mig att tänka på Connys stjärt. Redan under den första frukosten började arbetskamraterna häckla Conny för att jag målat honom med liten snopp (han serverar trots allt min svärmor ett glas vin utan byxor).
Jag försöker säga att just den detaljen har jag lånat från Michelangelos nakne Adam i Sixtinska kapellets tak. Men Conny tar det hela som bara en trygg medelålders, vit, homosexuell man från Småland gör.
Han säger:
– Låt dem hålla på. Du har målat mig med fast stjärt och det är det viktiga för mig.

En dag hoppas jag att Klas Östergren kan vara lika förlåtande:
– Du har i alla fall målat mig med ett blått finger. 

Hon: aha, har undrat vad renegater betyder. Tack!

Varsin tegelsten

Blir inte mycket läst på kvällarna för någon av oss just nu med dessa två tunga tegelstenar som sänglektyr. Armarna domnar efter ett tag och då är risken att man får 690 sidor Samlade Verk på näsan stor…

Alltså vaknar jag utsövd och efter frukost med morgontidningarna var det dags för extramatte att hämta Fanny i grannhuset och ta en morgonpromenad i skogen. Var jätteskönt, förutom att vi mötte två ettrigt skällande vettvillingar på vägen. Vi blev båda lite omskakade och gick en stor omväg. Väl hemma tyckte Fanny inte att hon skulle hem till sig igen utan tog självklart sikte på vårt hus. Ludde och Vilda var tack och lov redan ute på vift. Och man tackar ju inte nej till en assistent i köket.

Nej, jag vill inte gå hem nu…
Jag vill följa med hem till Ludde o Vilda!
Här stannar jag nu, basta!

Den senaste fermenteringen hade slutat bubbla och var klar. Så bara att mixa och passera. Resterna blir sambal. Tror detta var min mest lyckade omgång fermenterad Hot Sauce faktiskt. Fortfarande inte kommit fram till om den gula chilin ska bli sås eller marmelad dock… kanske räcker till både och 🙂

Och lite fick vi gjort!

Hon: hjälpredan är hemma med matte nu och jag tog tag i den där marmeladen. Dragit mig lite för den eftersom jag tycker det jobbigt riva skalen utan att få fram det vita och ta ut fruktköttet ur citrusfrukterna utan att få med massa kärnor och skal ännu värre. Hoppas den god nu bara. Försökte att inte ta i för mycket superstark chili…

Det blev chili- och citrusmarmelad!

Han: Idag är en sån dag. Månen är full. Dags för oss andra att gå och lägga oss.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s