Han: Ska man skratta eller gråta? Somliga straffar Gud genast – eller…? I månader har karln förnekat att covid-19 är värre än en snorig dag på jobbet. Och nu sitter han där med hela frisyren i brevlådan. Sorgligt!
Idag kommer väldens medieetablissemang att drypa av skadeglädje. Men här på udden blir det ingen flaggdag. Igår köpte jag däremot en ny vimpel. Det var inte för att fira att Folkhälsomyndigheten igår öppnade portarna för alla dessa gamla tanter och farbröder som sitter instängda på slutförvaringen. Min bevekelsegrund var mer profan. Den gamla vimpeln hade passerat anständighetens gräns efter det blåsigaste året på udden och bestod nu mest av knutar.
Min kära svärmor tog alltid ner vimpeln när det blåste, men på udden blåser det ju alltid. Dessutom är vimpeln mitt standar. Läser på Wikipedia att en vimpel är ”en avlång tillspetsad och i vissa fall kluven flaggduk som antingen kan ersätta en nationsflagga då flaggning inte sker eller som kan agera symbol i sig självt”. För mig är vimpeln en symbol som visar att udden är bebodd och halas därför bara när jag inte är här.
Eftersom jag nu faktiskt bott här i 24 månader – tiden går fort när man har roligt – så har vindarna konsumerat ett antal vimplar.
Det är det värt för att hålla en besvärjelse vid liv.
– Still alive!
Dessutom har vimpeln blivit en symbol för insikten att man aldrig blir för gammal för att lära sig något nytt (eller hur, Trump). Efter att ha förbrukat ett antal vimplar (129 kr på Lindbergs) har jag insett att jag levt mitt liv med fötterna upp.
– Du vet att du har vimpeln upp och ner, sa Johan Målare när han länge betraktat min fladdrande fallossymbol.
Tänk blå himmel, gula blommor, förklarade Johan och sedan dess är världen rättvänd.
Tack för det, men knutar blir det likt förbannat.
Hon: jo, mamma skulle aldrig låtit en så trasig vimpel hänga uppe, och absolut inte pappa heller förstås som gammal skeppsgosse. Men jag har resignerat, så länge han inte hänger upp flaggan och låter den hänga uppe dag och natt så…
Fredag, blåsigt, frukost i sängen! Och så kom förutom morgontidningarna två tunna böcker. En till oss var. Pleijel till Peppe och Burton till mig. Hurra!! Kom snabbt, läste om den i söndagens DN, var en av veckans topp fem. Lät så perfekt, som livet här med massa invånare i huset. Mest spindlar då kanske…
Och ikväll ska jag på digital bokklubb, läääängtar verkligen efter att få se alla igen även om det inte är irl!!!
Boken vi ska diskutera är K av Katarina Frostensson. Kul, fast jag borde skummat igenom den en gång till. Läste den precis när den kom ut och det är ju ett drygt år sedan nu. Men jag har ändå fortfarande en klar bild av den. För säkerhets skull skickade han sin recension på Bokus till mig lite så där som en hint… tror nog jag klarar av tyckandet själv, ha ha.
Ps. Visst känner man sig lite sådär härligt skadeglad idag ;). Fast man förstås inte borde!
Han: Hon har bokklubb. Jag drog mig tillbaka till ateljén. Ringde Richard Sexton. Han är lisa för min själ. Lyssnade på Dylan och på Dylans ”Goodbye Jimmy Reed” och eftersom jag är gammal nog att minnas Jimmy Reed lyssnar jag på Baby, What You Want Me To Do
och eftersom Daniel Ek och Spotify fattar att jag kommer att bli sittande här tills hennes bokklubb är över så skickar de ut Elvis för att hålla mig på gott humör
och det lyckas de naturligtvis med och jag skickar en tanke till Cristina Stenbeck som fattat att Spotify är framtidens investering och sen inser jag att jag var jämnårig med hennes pappa Jan och då blir jag sentimental fast det är för sent att spela Muddy Waters och Rolling Stones ”Baby please don’t go”
vilket människor man tycker om har en tendens att göra och sen tittar Ludde in och undrar hur husse mår
och det gör jag ju och då kommer Prince plötsligt upp från ingenstans och tar över While My Guitar Gently Weeps på George Harrisons minneskonsert som han brukar göra när vi mår så här.
Framför allt har vi glömt hur president Trump mår, eller hur?
peppekerstin.blog 
Publicerat av