Hon: för att ändå göra något för att förtjäna en dag i soffan for vi upp till Gullabo-skogarna för en promenad, tänkte att det inte skulle blåsa så mycket där.
Vi tog en tur runt Iglasjön, som numera är omgivet av ett kalhygge, men vi gav oss ändå den på att gå runt sjön. Den uppmärkta stigen gick dock illavarslande långt från sjön och vi tänkte att nu är vi nog helt fel ute…
När vi så äntligen får syn på bilen pustar vi ut och drar upp våra stegmätare, måste väl vara i alla fall över 5000 steg vi gått, känns som typ 7000!!! Och så var det bara 3500… snopet! Nu ligger vi ändå i soffan med varsin bok och ett glas vin. Det är ju ändå lördag 🙂
Han: Hon har rätt, skitväder är läsväder. Idag nostagiläsning: ”Hur blev du i skolkatalogen?” är en utrotningshotad fråga, konstaterar Emma Bouvin i sin krönika i dagens DN. LÖRDAG: ”När skolfotografiet från min ungdom dyker upp i mitt Facebook-flöde, i sällskap av hurtiga kommentarer skriver jag utan att kunna hindra mig själv: ”Nä, riktigt vidriga tider faktiskt.”
Inte så konstigt kanske, för ett av dessa skolfoton från mellanstadiet gav Emma öknamnet ”Rabbit” – Mamma försökte trösta med att hennes bästa kompis kille kallade henne ”min lilla kanin” som smeknamn, men jag var ju inte dum i huvudet bara för att jag var tio år.
Även jag minns skolfotografierna. När jag gick i tredje klass var jag förälskad i Elenor. Redan på den tiden lekte vi den kortbytarlek somliga av oss fortsatte i vuxen ålder med våra visitkort. Då handlade vi med de kort som skolfotografen tog varje höst för att visa att små söta ungar blev större med finnar eller bröst och inte sällan i behov av tandställning som jag, men som under några intensiva höstdagar var lika eftertraktade som Doris Day och Tony Curtis och de andra av dåtidens filmstjärnebilder.
Korten lärde oss mer om samhället än folkskolans samhällsfostrande undervisning, ty korten bekräftade att människor var olika mycket värda. I klassens insidershandel var till exempel Elenor dubbelt så mycket värd som Peppe från Blåsjöfallet.
– Byta kort? Du och jag? sa hon förvånat och kastade med sitt långa svarta hår. Sedan såg hon på mig med sina bruna koögon (vilket var de finaste ögon jag visste, eftersom jag var uppvuxen på ett kraftverksbygge och inte bland småbönder som de andra pojkarna i Jorm).
– Kan vi väl, sa Elenor. Men jag vill ha 50 öre emellan.
Nej, jag mådde inte jättedåååååligt av förnedringen. Tvärtom. Det var så livet var. Orättvist men ibland underbart orättvist och den dan var jag den stora vinnaren. Inte alla hade ett kort på Elenor i pluskan. Det var först när upplysningstidens idéer återkom i 1968-version och alla människor plötsligt skulle vara lika mycket värda, som jag kom ihåg Elenor och korten.
Framför allt femtioöringen.
PS: Elenors pappa var droskägare och hade om skolskjutsen. Han hade en stor svart Volvo PV800. Det hände att Elenor åkte med när han skjutsade hem oss ungar som kommer från Blåsjöfallet, Lugnvik och Rolandstorp. När jag var uppe i ”Norrland” för någon vecka sedan åkte vi runt i Jorm. Jag visade var Elenor bodde. Vi åkte ända fram till Jormliens och stannade till vid Jormliens Fällgård, pensionatet som författaren PO Sundman och hans fru drev i början av 50-talet innan han slog igenom med Ingenjör Andrées luftfärd, blev fin och hamnade i Svenska Akademin och skilde sig från tant Ulla-Britt.
Vi stannade till vid skolan i Jorm. Hittar en artikel på nätet som berättar att skolan fyller 82 år till hösten och ”återigen klarat sig från nedläggning. Nästa år går det sex elever på skolan”.
– Det visar sig att artikeln är från år 2009.
peppekerstin.blog 
Publicerat av