Måndag: blöt städdag… Burr! (och andra prioriteringar)

Hon: sent omsider tog jag tag i det, drog ut på det i det längsta. Det var dumt, lite tidigare idag var det så varmt att jag tänkte hoppa i plurret. Nu dyngsur och iskall. Och det märks inte ens att jag börjat, eller jo, allt som låg inne i busken ligger nu utspritt över hela gräsmattan mellan chililandet och planteringsbordet…

Nu duschat, varmt och länge, men fortfarande genomfrusen. Blir soffan resten av dagen, under en filt. Har jag inget emot och för den delen är det snart drinkdags. Och den hoppas jag på att bli serverad!

Han: ”Det mest betydelsefulla finns inte nödvändigtvis i något flyktigt bortom oss utan manifesteras i vad vi väljer att lägga vår tid på.”
Det säger vår ende världsberömde filosof Martin Hägglund från Järfälla i Svenska dagbladet.
– Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar.

Hon har sammanfattat sin arbetsdag ovan. Jag blev trött bara jag såg henne och förutom att jag kört sopor till återvinningscentralen i Torsås har nog mer jobbat med Hägglunds infallsvinkel på livets mening, om man säger så.  
Den jobbiga biten alltså:
– Hur olika prioriteringar vi människor gör.
På den punkten är vi ganska olika. Hon läser till exempel morgontidningarna mycket noga. Jag skummar. Det märks också här på bloggen. Hon är förankrad i nutid, här och nu. Just nu grubblar hon över om hennes plantor har drabbats av potatismögel eller bara gråmögel.
Alltså skriver hon om det.
Och därför ägnar hon dagen åt att skrubba krukor rena från allsköns bakterier inför nästa säsång.

Jag funderar fortfarande över Trump och hans virus och alla dessa spekulationer som dras om hur detta påverkar valutgången.
– Även jag känner behov av att tycka något.
Just nu något plausibelt om vilka slutsatser vi drar av det som sker. Frågan är hur jag ska få in mitt favoritexempel på hur avgörande det är att vi analyserar saker rätt: När mongolerna belägrade genuesernas handelskoloni i staden Kaffa på Krim år 1346 bröt pesten ut. Djanibek Khan, ättling till Djingis Khan och en bättre krigare, ledde anfallet.

När Djanibek såg att soldaterna dog som flugor runt omkring honom, laddade han kastmaskinerna med liken och slungade dem över Kaffas ointagliga murar. Panik utbröt därinne och med paniken hos de flyende innevånarna spreds pesten vidare. Två år senare hade digerdöden utplånat en tredjedel av Europas befolkning.
– Erkänn att detta känns som en relevant metafor för Trumps insjuknande – och tillfrisknande.
Inte?

När jag läser vad hon skriver och vad jag skriver upptäcker jag skillnaden. Att jag allt oftare tänker som aymaras, de bolivianska indianerna som bokstavligt talat backar in i framtiden. På en utställning på Moderna muséet för några år sedan lärde jag mig att när aymarafolket talar om framtiden gestikulerar de bakom sig, pekar eller viftar över axeln. När de talar om det förflutna pekar de däremot framför sig som vi gör när vi pratar om nåt som ska hända där framme i framtiden.

Kort sagt: Mina blogginlägg återspeglar att det mesta som händer i mitt huvud är det som redan hänt. I bästa fall speglas det förflutna i det som händer i nutid – men framtiden förblir en skugga som smyger upp bakom min rygg och endast då och då hinner ifatt mig.
– Kanske är det typiskt manligt.
Simone Beauvoir formulerade detta (manliga?) fenomen på ett mycket vackert sätt i en politisk diskussion med en vän. Diskussionen gällde en dagsaktuell politisk fråga och Beauvoir säger:
– Ditt problem är att du alltid går in i en blommande trädgård med famnen redan full av rosor.
Vackert formulerat, men tämligen frostigt.
Möjligen uppgivet.
När jag läste meningen kände jag mig träffad.
Avslöjad.
Inte för inte står Florian Illies ”Århundradets sommar” i mitt toabibliotek. Var det som hände sommaren år 1913 intressantare än vad som hände sommaren 2020?
Mitt svar:
– Absolut!
Åtminstone än så länge, eftersom det var då allt hände men som ingen förstod pekade fram mot första världskrigets utbrott några månader senare.
– Det är bara att hoppas att denna min slutsats framstår som lika nördig om ett sekel som du tycker att den är nu.

Nå, nu skriver jag i vattnet. Genom att studera sina handlingar finner man sina prioriteringar, men jag är inte korkad. Hon väntar.
– Visst, idag står jag för AW-drinken, säger jag förbindligt.
Medveten om att jag inte kommer längre i min intressanta men historiskt fjättrade tankegång.

Han igen: Och så avslutar vi även i kväll en upplysande bild på vår tall. Detta medan hon är ute och letar efter katterna, som förmodligen är borta hos Nisse och rejvar.