Tisdag: börjar som vilodag…

Hon: kroppen behöver vila, även hans, så jag bestämde direkt vid frukost att idag vilar vi inne. Regnet hjälpte beslutet på vägen… men man måste ju inte göra ingenting för det, och jag har massa saker att göra inne. Städa t ex, men inte en kroppsvilodag. Börjar med tomaterna, fyller en plåt för ”soltorkning”.

Men det märks knappt i backen jag lagt dem i. Men dessa känns fina och får bo i växthus 1. Kan man gå in o knapra på dem emellanåt. Kanske borde frysa in några iof.

Solen tittar fram, får med honom ut på en skogspromenad. Fortfarande inga trattisar på vårt ställe. Alltså, hittat typ 1,5 halv gång där. För fyra år sedan massor, och lite lite för två år sedan. Men skam den som ger sig. Och vi hittade i alla fall en riktigt fin och stor Stolt fjällskivling, blir förrätt ikväll.

Sätter en pastadeg och beordrar in honom i sovrummet så jag kan köra ett pass yoga framför youtube, 45 minuter intensiv vinyasa flow. Var sjuuukt längesedan, blev t o m svettig. Imorgon blir nog vilodag på riktigt. Delegerat förrätten till honom.

Han: Stolt fjällskivling till förrätt på stekt bröd. Ganska okej, tycker jag. Men förmodligen kommer hon inte minnas den när hon är lika gammal som jag.
– Att jag gör den reflektionen kan bero på att jag fortfarande är kvar i gårdagens blogg.

Igår hävdade jag att hon lever i nutid, jag i dåtid. Det är inte helt sant, naturligtvis. Det kan åtminstone missförstås. Det sägs att gamla människor förlorar korttidsminnet, men minns när de stukade foten en torsdag i andra klass när det regnade och fröken hade satt upp håret i en knut i nacken.
I så fall är jag purung.
– Det är jag som lever i nutid!
Visst, jag minns att jag minns saker från förr i tiden, men när jag hör andra berätta vad som hände märker jag att jag minns allt mindre och att det jag minns är fel.
– Det händer ofta att hon minns saker rätt som jag minns fel – trots att hon inte ens var med när det hände.
Förr i tiden. Under det förra seklet.

Inte sällan minns jag inte alls. Det har sina fördelar. ”Det är förbaskat svårt att ljuga när man inte känner till sanningen”, som den ungerska författaren Péter Esterházy konstaterar. Dessbättre finns internet.Visserligen har jag blivit av med mitt Facebookkonto, men även Google fungerar ibland som dagbok eller som ett familjealbum. Så blev jag till exempel av en händelse medveten om att jag målat tavlan ovan när jag googlade på för att hitta en bild från förr.
– Det var det djävligaste! Det hade jag ingen aning om, som Hasse Alfredsson säger i en av de bästa sketcherna från förr i tiden.
Det är faktiskt sant. Jag ser att det är jag som målat tavlan och jag känner igen henne. Men jag minns inte att jag målet henne så. Ännu mindre att jag uppenbarligen ställt ut tavlan och att någon har köpt den.
Och nu sålt den vidare.

Jag vet inte vad det har med dagens ämne att göra, men kanske illustrerar mitt inlägg att det är skillnad på kvinnligt och manligt tänkande även en tisdag i oktober.

Hon: svampmackan var god Peppe, så upp med mungiporna ;).

Raviolin med salvia- och citronsmör var däremot inte den bästa jag gjort. Raviolin var ganska bra faktiskt, trots att Tempo inte hade någon ricotta, så blev svensk färskost istället. Men smörskyn smakade för lite salvia, hade ändå i mycket från tre olika salviaplantor som vi har ute. Kanske har det regnat för mycket senaste dagarna. Tomater och chili blir ju lite vattniga i smaken om de nyss fått mycket vatten… men ändå en helt ok tisdagsmiddag. Nu ska vi snart kolla Kockarnas kamp!