Söndag: En pilgrimsfärd tillbaka till framtiden

Han: Söndag, vilodag. Långpromenad, denna gång i hedlandskapet kring Kristianopel. Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar oss till en annan historia. Eller snarare till en plats som tvinnar ihop flera lösa trådar i nutid och dåtid. Under promenaden hittade vi både en död säl, några kringflygande plastpåsar, kraniet efter en jättestor gädda, koskit en masse och en ilandfluten röd lateralprick som förmodligen markerat infarten till hamnen men sliten sig under den senaste stormen.
Det var en mycket givande utflykt.
– 4600 steg, för att vara exakt.

• 

• 

Men det räckte för att ta oss långt tillbaka i tiden. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Danmarks kung Kristian IV hade stora planer:
– Kristianopel skulle bli den nya huvudstaden i det av Danmark styrda lydriket i norr.  
Staden förlorades dock till svenskarna redan under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel förlorad till turismen, en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar därför idag om att Kristianopel faktiskt var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer. Det mesta är borta, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur. Kyrkan, anlagd redan på 1200-talet, brändes ner av den av svenska armén med den tappre kronprinsen Gustav II Adolf i spetsen.
– Hon säger att hon tycker om den lilla kyrkan.
Särskilt mittgångens minnesplattor över döda rika män och några kvinnor – ett antal prydda med dödskallar inhuggna i plattorna.

Kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med kalk och gråsten från Öland och tegel från Nättraby.  Kyrkan är som alla kyrkor anlagd i klassisk öst-västlig orientering. Alltså med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga
Men denna trosvissa ambition till trots, det snedvinklade trappgaveltornet är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem vilket ger byggnaden ett skevt intryck.
Nu behöver man inte tro på Jesus återkomst för att tycka om denna kyrka.
Korväggen, målade av Johan Eneberg år 1838, är nämligen mycket ovanligt vacker – på den enkla vitmålade väggen av ohyvlat breda bräder har Eneberg målat långa smala tallar som förenar gjord och himmel.
– Som gjord för en söndagsutflykt med en hängivet troende tallkramare på en kort pilgrimsfärd från en udde på andra sidan den småländska gränsen!

Hon: ja, älskar den kyrkan. Har gjort sedan jag var barn. Mamma ville alltid gå in där när vi var i Kristianopel, och jag hade inget att invända. Älskade att titta på och försöka tyda de gamla gravstenarna på golvet inne i kyrkan. Gör fortfarande, men hela stämningen i kyrkan är magisk. Och vacker. Man förflyttas århundranden bakåt i tiden.

Och så var vi längst ut på revet utanför muren. Har jag inte gått förut, konstigt, så många gånger som jag varit där… Och förutom hans kadaver fanns det ett jättefint träd. Men ingen aning om vad det är för sort. Någon som vet?

Han: Söndagsutflykten avslutas som sig bör i soffan med en bok och en liten panakam, varmt indiskt te för vuxna (Larsen konjak, honung, kanal, citron).

Hon: och så status på min hand, igår och idag. Bättre eller sämre… hrmm, mer utspritt fast lägre, kan man kanske säga

• 

•