Lördag: Ibland är livet underbart orättvist mörkt

Han: Läser morgonens Dagens Industri på Maccen. Klockan är 05:50 och utanför fönstren är mörkret kompakt. Det är svart som natten.Eller som många storstadsbor säger nu för tiden:
– Det är svart som natten brukade vara förr.
De flesta stockholmarna idag var landsortsbor igår.

”Hello darkness, my old friend”, diktar Simon & Garfunkel i låten The sound of silence som vi sjöng i dunklet kring tända ljus år 1966. Men utan att reflektera närmare över det sjöng vi också om hur ljuset plötsligt skär i ögonen – ”When my eyes were stabbed by the flash of a neon light/That split the night”.
Många tycker illa om mörker, det finns till och med en diagnos: nyktofobi, mörkerrädsla. Å andra sidan har vi en växande smitta: Det där ”ljushugget” som förstörde Simon & Garfunkel underbara vemod har vuxit till kompakta ljusföroreningar som till och med påverkar ekosystemet. Kring världens storstäder får dessa ljusföroreningar fåglar som navigerar efter stjärnor att flyga vilse, och skapar bland annat sömnproblem hos människor.
”I Hongkong är natthimlen 1 200 gånger ljusare än den hade varit utan påverkan,” läser jag denna mörka morgon. I Dagens Industri konstaterar fladdermusforskaren Johan Eklöf: 
– Ljusföroreningar är ljus som inte fyller en funktion, eller spiller över och därmed oavsiktligt påverkar något annat. Gatlyktor längs en gångväg spyr sitt ljus 50 meter in i skogen, uppåt och runt omkring, och gör mörkret mindre mörkt.

Även Eklöf var mörkrädd i unga år. Men under sina 20 års forskning nattetid har han insett fördelarna med att uppleva äkta mörker. Nu har han skrivit ”Mörkermanifestet”.
– Precis som bullerfria miljöer är riktigt mörka platser väldigt avslappnande. Det är inte bara mörkret i sig, utan även möjligheten att uppleva det vi annars inte kan se, som stjärnor, insekter och norrsken, säger Eklöf till DI.
Artikeln – med den fyndiga rubriken ”Mörker och ljus i nytt sken” – är egentligen ett resereportage. Där ute är det nämligen inne att söka sig till mörkret.
Alltså har det vuxit upp en turistindustri som exploaterar detta storstadsmänniskornas behov av mörker.
– Begreppet ”ljusskygghet” har fått en ny innebörd om man säger så.

Kapitalismen är underbart förslagen när det gäller att kapitalisera på mänskliga behov. Idag kan man till och med certifiera mörkret. Enligt DI finns det 87 mörkerparker (dark sky parks) runt om i världen. De flesta i USA, detta motsägelsefulla land som naturligtvis är värst även när det gäller smutsigt ljus.
De närmaste certifierade ”mörkerparkerna” finns i Vordingborg kommun i Danmark. På öarna Møn och Nyord kan man klara nätter se över 5 000 stjärnor.
– I Köpenhamn, en timmes bilresa bort, är siffran blott 100 stjärnor.

Världen är orättvis. Och ibland är världens underbart orättvis: Här på udden är det svart som natten när mörket sänker sig. Stjärnorna är ofta de sista grannar vi säger god natt till.
– Där är Karlavagnen, säger Hon.
Det säger hon varje gång, ty det får henne att tänka på Pappa Bertil som just här lärde henne stjärnbilderna.
Även jag lärde mig stjärnorna när jag var barn. Nu har jag en app i mobilen som håller reda på dem. Ty klara nätter är de många. Vi är sannerligen inte ensamma i universum. De senaste veckorna ser vi till och med Venus, Jupiter och Mars, tror jag.

Och så levde de lyckliga i alla sina dar …? Nja, lyckliga men innan hon invänder mot min beskrivning: Jag växte upp på ett kraftverksbygge i ett Norrlands inland vid en tid när ett mörkt och kallt 30-tal bokstavligt på några få år förvandlades till ett upplyst 50-tal. Bokstavligt talat: Glödlampor i alla rum. Inga gator men gatlyse längs de leriga vägarna.
– Ja, jag var rädd för mörkret. Min pappa, El-Ingenjören, var min hjälte. Jag minns honom med pannlampa (fick en deja vu när Göran, vår elektriker på udden, härom morgonen kom emot mig i morgonmörkret med sin pannlampa tänd).
– Varde ljus!
Det är faktiskt en av få saker vi är oeniga om.
Inte minst utebelysningen.
– Jag vill ha lampor som ger ljus så att man ser, inte bara ledsyn för skumögda.
I hennes värld är mina lampor bäst när de är släckta. Däremot tycker hon om julgransbelysningen som inramar hennes växthus och syrenen utanför hennes sovrumsfönster. Och vi har kompromissat: Den upplysta tallen har fått ersatt den gatulampa jag och Göran planerat sätta upp – hans fiffiga system som automatiskt tänder utebelysningen när mörkret faller vägrar hon kategoriskt.

Men julslingorna stör alltså inte hennes mörker. Möjligen kan någon alien där uppe undra vad de slingrande slingorna av ljuspunkter i det stora mörkret står för.
Må så vara.
Nu är klockan 07:45. Hon har vaknat och solen är på väg upp för att hon ska kunna leka. Det ljuset älskar hon lika mycket som mörkret.

Hon: ganska kort lördagsfrukost blev det, för klockan tio skulle han ut med de andra gubbarna i föreningen och ta upp sjötången som blåste upp i förra veckans storm och högvatten. Moment 22 så här års om du frågar mig… men de hade tydligen trevligt, fast hålla på 4,5 timme kanske var lite väl, och Peppe såg också trött ut när han äntligen kom tillbaka.

Dessutom till en lite misslynt fru som väntat och väntat. Vi skulle nämligen på vernissage på Kulturmagasinet kl 13, 13.30 var det samtal med konstnären. Så det missade vi, men vi fick ändå en pratstund med fotograf Hans Jonsson som förklarade sin teknik för oss. Häftigt, han plåtar och framkallar som man gjorde i mitten på 1800-talet. Våtbladsfotografi kallas det. Jättefina bilder!!!

Och ja, han följde med dit trots att han helst ville sjunka ner i soffan med en whisky. Där sitter han för övrigt nu… välförtjänt!