Fredag: Barnskratt, döden och bananer – tre Tankar på stranden

Påminner om sommar? Eller obehagliga nyheter?

Han: Plötsligt rullar en badboll in i vår vik, vindarna har fört för den in hit ut och innan jag hinner fiska upp den har bollen drivit ut i havet igen. Kanske är det Ismans barnbarn som glömt den utomhus. Kanske kommer bollen, som är ljusblå och reklammärkt ”Estrella”, från någon helt annan strand.
– Man vill inte tro att något hemskt hänt, men när solen går upp över udden flyter bollen in i boken jag läser.

Många tror att det är havet som farligt. Men Titanic och Estonia till trots, det är stränderna som är farliga. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. Femtusen människor omkom varje år när båtar slogs sönder mot klippor, förmodligen var det lika illa på den franska sidan.
Det berättar historikern Per Högselius i Döden på stranden (Ellerströms, 2020). Det är en otäck bok som i 14 lärda essäer berättar om stranddöden i fantasin och i det vanliga grymma livet..

Döden på stranden i bok och i film.

För oss som bor mindre än tio meter från havet förknippar vi stranden med trevliga saker. Bad, sjöfåglar. Vackra stenar. Trift, strandmålla, vildlök och andra växter.
– Den motsägelsefulla doften av tång.
Vi känner oss priviligierade som får bo på en strandtomt. Men Högselius visar att för inte så länge sedan havsstranden betraktades som ett ”förruttnelsens ohälsosamma rum”. Havsstranden varhuvudsak en domän för de fattigaste. ”För fiskare och saltarbetare, för strandridare och fyrvaktare, häxor och horor. De enda som på eget bevåg, av egen fri vilja, sökte sig dit var de religiösa grubblarna. De sökte sig dit i samma anda som andra extremister la sig på spikbäddar eller gick genom eld. Det handlade om att bejaka lidandet, om att uthärda smärta, om självplågeri som en väg till själslig rening och klarsyn.”

I den judisk-kristna skapelseberättelsen utgjorde stranden gränsen till avgrunden där de hemska havsmonstren regerar. Inte för inte är det på stranden som Döden visar sig i Ingmar Bergmans film ”Det sjunde inseglet”. Det först mot slutet av 1700-talet som européerna i större omfattning började söka sig till stränderna för att bada, leka, insupa den friska luften.
Kort sagt: njuta av att befinna sig på gränsen till havet.
Som vi.

Å andra sidan: På senare tid har någonting hänt i min egen skalle. Om jag säger Alan Kurdi så fattar de flesta av er vad jag menar. Bilden av den treårige gossens livlösa kropp uppsköljd på en strand i Medelhavet dyker fortfarande ibland upp när jag ser ut över vår del av detta hav, som skiljer och förenar vår trygga udde med alla havsstränder där det händer hemska saker.
När jag är på det humöret händer det att jag föreställer mig att den dagen kommer när den första flyktingbåten kapsejsar på revet vid Fimpan.
Eller rättare sagt:
– Så tänkte jag innan coronan slog till och alla flyktingar upphörde att finnas till. Åtminstone har överfulla gummibåtar slutat gå på grund i medierna och därmed har flyktingfrågan blivit en ickefråga i politiken och i det offentliga medvetandet.
Även mitt.

Den motsägelsefulla doften av tång.


Vart jag vill komma? Bara hit: Ofrivilligt korsas två tankar i min hjärna när jag betraktar badbollen som nu driver allt längre ut mot revet där vågskummet yr. Å enda sidan påminns jag om sommarens glada barnskratt bortifrån Ismans vik. Å andra sidan skulle den förlorade bollen kunna illustrera en av alla ännu oskriva berättelser från den stora världen bortom vår udde. ”Ty”, som Per Högselius formulerar det, ”ännu på 2000-talet förblir havsstranden en plats som bättre än någon annan påminner oss om det bräckliga i vår tillvaro, om att allt plötsligt kan gå i kras.”
Tyvärr.

Rekonstruktion.
04: 20

Vid närmare eftertanke: Möjligen beror ovanstående melankoliska betraktelse på att jag såg tv-debatten mellan Trump och Biden i natt. Hänförd blev jag icke (om du ids: här är Trumps 25 värsta lögner under de 90 minuter debatten pågick). Efter att Hon nu serverat fredagens Klockan-5-drink (gin, fläder, hemgjord limoncello och bubbel) redan klockan fyra (helt enligt den lokala ordningsstadgan) lyser solen plötsligt upp havet och den ljusblå badbollen väcker även en tredje tanke, mer angenäm. Margareta, vår saknade vän och granne, berättade en gång en historia som någon borde skriva ner.

Denna, en minnesanteckning: En jul någon gång på 30-talet när Margareta var barn, möjligen år 1936, gick ett fartyg i stark vind på grund i farleden utanför udden.
– Det var ett lastfartyg från Sydamerika, berättade Margareta.
Fartyget stod hårt på grund och snart samlades stora skaror av människor längs stränderna för att följa dramat (Hörselius beskriver psykologin bakom detta utbredda fenomen som idag går igen vid bilolyckor och mordbränder).
I detta fall fick dock historien ett dubbelt lyckligt slut: Kaptenen var en handlingens man. Han beordrade att lasten skulle hävas över bord.
Detta skedde och båten gick fri från grundet.

Till saken hör att lasten bestod av hundratals bananstockar som skulle levereras till Stockholm. I den starka pålandsvinden flöt således denna blåsiga juldag tusentals bananer in mot stränderna kring Bergkvara där den exotiska frukten samlades ihop av tacksamma lokalbor, varav många aldrig sett en banan förut.
– Det året hängde vi bananer i granen och kring öppna spisen, minns Margareta och låter blicken förlora sig över havet.

Publicerat av

En reaktion till “Fredag: Barnskratt, döden och bananer – tre Tankar på stranden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s