Lördag: En vision har gått på grund – men sedan blir det en god helg

Han: Grace gjorde det. Amorella gjorde det i september, även hon för att inte drabbas av ett öde värre än döden.
– Och nu har min egen skönhet gjort som sina stora systrar där ute – hon har satt sig själv på botten för att inte sjunka djupare ner i det svarta vattnet.

Det finns något dubbelt tragiskt över kvinnor som gått ner sig – och det förklarar kanske varför man (män) ger sina båtar kvinnonamn.
Man blir lessen bara man ser dem.
– Särskilt om man vet att det man själv har skuld i deras olycka.
Kanske till och med är ansvarig.

– Ska jag hjälpa dig och dra upp henne?
Undrade Blomman redan för två månader sedan.
– Hon ligger bra där hon ligger, sa jag.
– Du borde dra upp henne, sa Isman för tre veckor sedan.
– Jag vet, sa jag. Men det är lättare sagt än gjort.
Särskilt när det är lågvatten.
För tung är hon, förvånansvärt tung för at vara så liten. Och då menar jag även utan att vara vattenfylld.

Det är inte det att jag inte försökt. När havet steg med den första vinter stormen lyckades jag dra upp henne en bit. Men sedan sjönk vattennivån igen. Och så kan man ju lämna en dam i nöd, eller hur?

Och soliga dagar såg hon fin ut där hon låg och guppade. Det är därför hon ligger där hon ligger. Sedan hände nåt.

Förra veckan köpte jag i alla fall en present. En röd länspump, 380 kr på Hjula. När den är på låter det som hon spinner som en katt.
Det gör hon förstås inte.
Mestadels får hon mig att tänka på döden på stranden. Per Högselius essäsamling med samma namn, utgiven på Ellerströms år 2020.
– Det är en hemsk bok.

De flesta båtägare vet att det inte havet som är farligt, det är stranden. Längs Engelska kanalens stränder räknade man i början av 1800-talet till inte mindre än 350 skeppsbrott per år bara på den engelska sidan – en genomsnitt ett per dag. De mysiga badhotellen på de engelska kusterna började där – med att folk vallfärdade till stränderna för att se fartyg gå under och människor dö.

Bortsett från Isman och Blomman lockar mitt vrak ingen publik. Den goda nyheten är att ingen dör i vårt drama. Bara ägarens vision om att det är mysigt att ha en liten båt som man kan ro ut i en stilla sommardag. Hon har aldrig tyckt om min båt, hennes pappa hade nämligen en riktig båt med köl. Därför skrattar hon mest åt eländet.

Och jag börjar tro att hon har rätt. Till sist tvingas även kaptenen överge sitt vrak.
– Om jag ska vara ärlig har hon varit ett jävla besvär!
Säg till om du vill ta över henne.
– Båten alltså.
I befintligt skick.
Nästan oanvänd länspump ingår.

I övrigt har det varit en trevlig dag. Att vända ryggen till och bara gå sin iväg har funkat förut. Så jag gjorde det. Vi tog en långpromenad med goda vänner, Eddies husse och matte och och en kanna glögg. 10 000 steg, runt Järnsida och förbi Tomat-Hasses nya växthus.
Kallt? Nej de låtsas bara.

Hon: och så har vi fått ett handbroderat julkort med posten av några andra goda vänner. Sååååå imponerad Neta, tack!!! Och tack Bengt, jag kanske var fördomsfull där när jag tog för givet att det inte var du som stod för hantverket…;)