Söndag: Livets stora cirkel går igen på udden

(Uppdaterad 21:14, 18:06))

Han: Och se, morgonen efter ligger hon där och guppar! Lika vacker som hon var när jag tog henne hit ut till udden.
– Förlåt att jag skrev att jag ville ge bort dig till någon som är en bättre människa än jag.
Klart du ska ligga där du ligger. Du ska till och med få ett namn:
– Härmed döper jag dig till Amalia, efter min mor.

Därmed är cirkeln sluten, visar det sig. Hennes pappa Bertil hade en båt som han använde för att lägga nät vid sandbankarna utanför Fimpan.Näten finns kvar, men tyvärr såldes båt båt och motor.
Fisket och båten omtalades i smått mytiska ordalag av den andra generationen fiskare på udden.
Enligt henne ansågs särskilt tvåtaktsmotorn ha varit en dyrgrip.

Hennes lyriska berättelse fick även mig att se ut över havet med drömsk blick och en sommar bestämde jag mig:
– Jag ska också bli fiskare som Bertil och komma hem till henne med ett bistert leende i mitt vindpinande ansikte och näten fulla av flundra.
Trettio år efter Bertils gett sig av på livets sista resa investerar jag därför i en egen båt. En plastskorv som jag fick hjälp av Johan på Lindbergs att hitta. Hon låg djupt och på förekommen anledning begrep även jag efter en sommar att den 20 hästars Mercury 200 som ingick i köpet var för tung för min lilla båt.
– Om inte kapten Uggla satt i fören rann det helt enkelt in vatten i aktern när jag drog på med gas.

 
När jag väl bestämt mig går det fort. Jag får tips om att Knoen på OK-macken i Torsås möjligen har en motor som bättre passar mitt flaggskepp.
Så var det.
Så är det: Vi pratas vid, bytt är bytt och en augustidag år 2016 kommer jag stolt kånkande på en begagnad 2-taktsmotor i skick som ny.
Och det är inte vilken motor som helst.
– Pappa Bertils Yamaha har kommit tillbaka hem till udden!

Hur det hänger ihop? Efter Bertils död 1986 gav hans änka bort utombordaren till Knoen. Detta som tack för att Knoen brukade fixa hennes gamla Toyota Corolla inför besiktningen. Knoen ställde undan motorn, men bevarade den i sitt minne och nu är den min.

PS: Lejonkungen talade om att allt hänger ihop i livets stora cirkel. Inte bara Yamahan går igen. Innan jag hinner berätta för henne att min båt ska heta Amalia – som min husbåt som jag byggde när jag var ung – säger hon att pappa Bertils båtar alltid fick ett och samma namn:
– Amalia…

Nu vet du det också. Det händer många konstiga saker här på udden denna  konstiga vinter. Hittade dessa små vårblommor bland tallarna mellan Mariannes stuga och Rolfs & Britts hus.
Internet är underbart: Den lilla blomman tillhör alltså vintergrönan, berättar Lena som läst vår blogg via Facebook. Och genast vet jag att Vinca minor tillhör familjen oleanderväxter och blommar vanligtvis i maj–juni.

Hon: det där är väl Scilla, tidig vårblomma! Men tidig är inte jag längre, med förberedelserna inför jul alltså. Har inte hänt mycket med dem i helgen. Igår var det ju förlåtet, den dagen gick till kompis-umgänge, digitalt och Corona-anpassad sådan förstås.

Först kom en av mina allra första kompisar förbi, Annika. Vi har nog känt varandra hela livet faktiskt. Våra mammor var jämngamla, 41 år när de fick oss… gammalt på den tiden. Och de kände dessutom varandra. Annika och jag gick först på lekskola ihop och sedan i samma klass ända upp till nian. När vi blev vuxna fick vi barn ungefär samtidigt som sedan lekte de ihop när vi var nere och hälsade på mormor i Småland.

Annika kom inte tomhänt, tvärtom, egengjord glögg (så impad…), saffransskorpor to die for, och dessutom hemgjord ostkaka gjord på mjölk från ”närodlade” kor, och en påse valnötter plockade från ett träd i trakten. Tack bästa!

Efter det tog vi ju en långpromenad med några andra kompisar som Han skrev om igår. Med glögg-paus. Supertrevligt!! Då åt vi upp Annikas saffransskorpor. Eller nästan alla, som tur var fanns ett par kvar till frukost imorse…

På kvällen hade vi galet roligt digitalt födelsedagsfirande för tvillingarna Helen och Marie. Tänk att det ändå funkar så bra. Med virtuellt firande alltså.

Calle ringde in från Mogadishu, Marie, Hanna och Daniel från Bryssel, Monika från Dalarna, Helen och Bibi från Södermalm, Madde från Skärgården och så vi från Skeppevik. Fantastiskt.