Tisdag: Om betydelsen att vara Göran

Göran in action.

Han: Det sägs ofta i stugorna att man inte kan lita på att hantverkarna kommer när de lovat att fixa något problem. Det är inte sant. Åtminstone inte när det gäller Göran, vår elektriker.
– Och åtminstone inte när man verkligen behöver honom.
Som i natt när hela huset slocknade mitt i David Attenboroughs ”A Life on Our Planet” och jordfelsbrytaren slog ifrån oavsett vad vi gjorde.
– Jag kommer, sa Göran och sedan stod han där i ljuset från pannlampan. Och efter en timmes arbete varde ljus! Felet identifierat och kylar, frysar, dator, mobilladdare, min klockradio och ljusslingan runt växthuset visade att ordningen är återställd.
Tack Göran – hopas du unnade dig sovmorgon idag.
– Nä, kunde just tro det. Nu ska jag berätta en historia om den namne.

Hade nog velat skriva den här historien själv.

Innan ljuset slocknade skålade vi för Pelle Wendel. 26 oktober var inte den dag han dog, men den dag vi begravde honom och därför den dag när jag insåg att han var död. Det har gått 15 år, men jag minns det som vore förra året… eller fem år en eller … spelar roll, rumstiden är ju krökt,ofta med ett skratt, ty begravningar är i efterhand trevliga minnen.
– Och Pelles begravning var något extra allt.
Just nu tänker jag att det var den sorgliga dagen när jag satte Göran Persson på plats.

Pelle Wendel var en av Sveriges bästa politikreportrar, möjligen den bäste. En jävligt envis murvel, dessutom en utmärkt kock. En gottegris, en skitdålig bilförare och en konflikträdd kvinnotjusare. Dessutom prylbög, närsynt pedant och en rastlös njutningsmänniska.
Inte minst:
– Han var vänkretsens obestridlige mittfältare, med självpåtaget ansvar för allt och alla. Men Pelle Vännen, som han kallades, var inte så mycket för smicker om man säger så.

Som politikreporter på Expressen var han under många år statsminister Göran Perssons vassaste kritiker.
– Uppriktigt sagt tror jag inte att jag nånsin skrivit nånting positivt om Persson, sa Pelle i sin sjukhussäng. Statsministern var inte så mycket för smicker han heller.
Därför var respekten ömsesidig.
– Han var en av svensk journalistiks verkligt stora, sa Persson när det inte längre kunde avfärdas som fjäsk.
Det vill säga när Pelle var död.

Maktfullkomlig, bufflig och elak, har det ofta sagts. Omtanken som Göran Persson privat visade Pelle under dennes sista år gav en annan bild. Det kändes helt naturligt att han skulle vara med på Pelles begravning.
Det är där jag sätter Persson på plats.

Pelle hade många vänner och Storkyrkan i Gamla stan var så nära en statsbegravning man kan komma. Kyrkorummet var fullsatt, men 24 platser närmast kistan hade reserverats för familjen och den krets som brukade samlas hemma i Pelles kök.
– Och där fanns även plats för Sveriges statsminister vid den tiden.

Det hade fallit på min lott att organisera denna Pelles sista sittning. Jag hälsar på herr och fru statsminister, introducerar Pelles bror och fru och ser till att de får hjälp att hitta sina platser.
Strax innan kyrkklockorna ringer, upptäcker jag att någonting blivit fel.
– Persson sitter inte på sin plats!
Jag upptäcker honom på en undanskymd plats nere i skeppet.
Till saken hör att ansvaret för de praktiska bestyren fungerar som en betablockerare mot min egen sorg. Tunnelseendet gjorde mig överfokuserad när det gäller att lösa mitt uppdrag. Alltså stegar jag fram till Göran Persson, pekar med hela handen och förklarar i stackato att han och Anitra ska sitta framme vid kistan.

Det är fyra minuter innan kyrkklockorna ska börja ljuda och Persson svarar lågmält att han inte vill tränga sig på.
– Familjen, och sådär.
Jag visste vad familjen ville och trodde mig veta det viktigaste:
– Pelle vill att du sitter hos honom, väser jag.
Persson bligar några sekunder på mig genom de där glasögonen. Så ler han sitt sneda flin, tar Anitra i handen och följer mig fram till de två tomma stolarna i koret. Kyrkklockorna slår tunga slag och resten är ett känslosamt farväl av en kompis.

Till saken hör att statsministern kommer att sitta längst ut på den främre raden till vänster om kistan, vilket betyder att 400 personer först kommer att passera honom när de defilerar förbi kistan. Många kända och okända personer passerar också och Persson nickar igenkännande till kollegor och vänner som kommit för att ta farväl av Pelle.
Det var en bild av äkta gemenskap i sorgen och även den nitiske ordningsmannen i mitt huvud har svårt att hålla tårarna borta. Särskilt när jag lyfter upp Pelles sambo, bulldoggen Nisse, för att han ska få krafsa ett sista farväl på husses blomprydda vilorum.

Efter begravningen tar Göran Persson i hand och tackar för att han fick komma. Han ler snett när jag säger att jag är glad att jag satte honom på plats.
Jag säger samma sak till Marianne, vår pålitliga begravningsentreprenör som fixat allt kring begravningen.
Utom just detta med Göran och Anitra.
– Jag vet, sa Marianne. Problemet var att Säpomännen blev kvar nere i skeppet när du drog iväg med statsministern.

Hoppsan. Vad jag inte hade en aning om är att det var Perssons livvakter som vänligt men bestämt avvisat min placeringsplan och satt statsministern i den del av kyrkan där de, bokstavligt talat, kunde skydda honom med sina kroppar.
SÄPO hade av säkerhetsskäl förbjudit honom att sitta framme i koret där alla människor skulle defilera förbi och vem som helst skulle kunna attackera Sveriges mest kontroversielle statsminister sedan Olof Palmes tid. Under några flimrande ögonblick minns jag att jag i ögonvrån sett två män bakom Persson resa sig, men misslyckas med att ta sig ur sina bänkar när jag i sista minuten drar iväg med statsministern.

I efterhand inser jag sanningen bakom Göran Perssons oefterhärmliga leende när han tar Anitras hand och lämnar livvakterna fångade i sin egen fälla. Kanske maktfullkomlig. Men framför allt en politiker som i stort och smått följer sin egen ingivelse.
– Inklusive att låta Peppe Engberg sätta honom på plats. 

Sorry Pelle, den här storyn missade du.

PS: Pelle Wendel skulle ha gillat den historien. Sista gången vi bodde tillsammans i vår lägenhet på Calle Montenegro 14 i Palma de Mallorca, säger han något som jag ofta tänker på. Vi sitter på takterassen och Pelle kisar mot mig genom röken från sin cigarill. Vi vet båda att han snart kan vara död. Han besvarar frågan jag ställer:
– Nej, jag är inte rädd för att dö. Men det känns väldigt konstigt att veta att det finns saker jag aldrig mer kommer att göra. Eller skriva om.
När Pelle var på gott humör kallade han mig för ”B-journalistikens Ronald Reagan”. Låt gå för det, nu har jag fumligt formulerat den story mästaren skulle ha gjort till breaking news i Expressen.

Och nu blir det reklam för fågelmat.
Vilda gm Hon: Fåglar… vem orkar. Godnatt!

Publicerat av

3 reaktioner till “Tisdag: Om betydelsen att vara Göran

  1. […] Han igen för att hålla humöret uppe: Apropå Festum omnium sanctorum eller Dominica in natali sanctorum – eller Alla helgons dag som den o-kristna pöbeln säger nu för tiden – Trumplandets ”Halloween” tar vi inte ens i vår mun – tillägnas ju alla helgons ära. Somliga av er läsare tycks ha uppskattat min historia om hur Pelle Wendel (Stora Journalistpriset 1988) tvingade mig att sätta statsminister Göran Persson på plats. […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s