Onsdag: Vi tänker på Sven Wollter idag

Hon: det är såååå sorgligt och nästan helt ofattbart att Sven Wollter har lämnat oss. Jag läste att han hade insjuknat i Corona, och att han kände sig dålig och hade feber. Men att han inte skulle klara sig fanns ju inte på kartan. Det var ju dessutom han själv som uttalade sig…

Och Rasken dör väl inte bara sådär. Han är ju odödlig. Men när jag läser vad min dotter Meli skriver om sitt möte med honom som fotograf på Göteborgs-Posten, då går det in, och tårarna börjar rinna.

Så otroligt fint skrivet Meli, jag delar med mig här nedan:

Sven Sven Sven. Jag fick äran att träffa dig för första och sista gången i augusti i år. Det var inte förens jag träffade dig som jag förstod din storhet på riktigt. Du vet verkligen hur man tar ett rum och när du lämnar det så lämnar du avtryck på människorna du precis mött. Man minns dig.
När jag träffade dig så tog du mig till dig och visade en gammal bild på dig, bilden är tagen i Långedrag år 1940 och du håller i en pilbåge tillsammans med en kamrat. Du sa att det var första bilden som någonsin publicerads på dig i GP. Känns otroligt sorgligt nu när jag inser att jag tog den sista.

Vila i frid Sven Wollter ❤️

goteborgsposten #svenwollter

Han: En sorgens dag som känns som en personlig förlust. Världen krymper verkligen när man inser att ens egen dotter tagit den sista bilden på denne artist och hedersknyffel som jag varit politiskt oenig med i decennier.
En stund av eftertanke bjuder Sveriges radio på när man låter oss lyssna på när Sven Wollter läser kortromanen Glöd av Sándor Márai. En passionshistoria som diskuterar livets stora frågor, inklusive åldrandes villkor, och som jag inbillar mig säger mycket även om uppläsaren.