(uppdaterad 17:20)
Hon: grått, grått, men varmt och inget regn. Bara att pallra sig ut efter lååång frukost i sängen. Och det känns faktiskt skönt och lite vårlikt ute, även om det doftar höst av alla nedfallna löv. Och där jag satte fröer anpassade för att locka bin i våras där blommar det på, och kommer upp nya knoppar som om det snart vore midsommar…
Han: ”November är en månad som många kanske upplever som en månad ”utan” väder. Det är ofta molnigt, disigt och grått. Alla löv har fallit och dagarna blir allt kortare. Ofta ligger dimmoln kvar under hela dagen. Solen orkar inte längre lösa upp molnen, utan vi får ett grått täcke som stänger ute dagsljuset.”
Så diktar SMHI om novembervädret.Men som hon visat ovan bjuder november inte bara på femtio nyanser av grått. Vår promenad bjöd även på gula vildäpplen, två vita ägretthägrar och på ett trevligt möte med Lotta, en färgstark profil som bor tvärs över viken.
Det blev en mycket trevlig dag, vilket bekräftar den bärande tesen i Paul Lafargues ”Rätten till Lättja” som jag råkade få med mig tillbaka till sängen efter morgontoaletten.
Råkade är fel ord, ty slumpen är ingen vanlig tillfällighet.Så här är det: Jag vaknade som vanligt 06:30 och kastade mig genast över dagens arbete.
– Nej, jag ljuger.
Sanningen är att jag kände en omedelbart och oemotståndlig lust att inte göra något alls. Och viktigare är så: Kanske var det en kurrande katt, möjligen novembervädret, men någonting fick även Henne att denna gråa morgon brotta ner sin värsta lägervakt – hennes Überstormführer och Überisch, hennes fruktade Överjag som vanligtvis tvingar henne att genast börja tänka ogjorda fermeteringar, bubblande surdegsjäsningar, ostädade badrum, citronträdet, den kommande julen och allt julpynt som fortfarande ligger dolt i flyttkartonger i förrådet vi hyr av gamla Torsmaskiner etc etc – men som idag tycktes ha försovit sig.
– Således stannade vi i sängen fram till lunch.
Frukost, morgontidningar, två kurrande katter och som sagt: Lafargues lilla bok om hur överheten – kapitalister, ekonomer, filosofer, präster, socionomer och inte minst arbetarrörelsens ledning – lyckats lura oss alla att arbetet är livets mening.
– Det är det inte!
Om jag iddes skulle jag förklara varför. Men Karl Marx svärson har redan förklarat varför denna söndag på udden blev ännu en minnesvärd dag. Läs och begrunda.
– Om du inte har något mer lättjefullt att ägna dig åt.
Puss och kram!
peppekerstin.blog 
Publicerat av