Måndag: Vad Jean Kladd kunde ha lärt sig av TINY Tim

(Uppdaterad 18:58, 18:06)

Han: Nån där ute som minns Tiny Tim? Inte jag, men enligt Dagens Nyheters kulturskrivare Moa Malmqvist tog sig artisten, kulturmannen och queerikonen Tiny Tim ”till världsberömmelse och tillbaka in i bortglömdheten på rekordtid” genom att balansera mellan galenskap och genialitet.
Det säger mig fortfarande ingenting. Men förklaringen till att Tiny Tim är bortglömd fångar mitt intresse: Den 27 december 1969 gifte sig Tiny Tim med sin Miss Vicky under en direktsändning av Johnny Carsons ”Tonight show”. I samband med bröllopet skrev Tiny Tim kontrakt med den amerikanska maffian som kom att styra hans karriär.
– Han vände sig till dem för att han tänkte att de kunde skydda honom med sin muskelkraft från att vara otrogen mot sin fru. Men de visste ju ingenting om showbusiness så han fick bara skitjobb efter det.

Alltså: Maffian skulle ”med sin muskelkraft” hindra denna kulturman från att vara otrogen mot sin fru!
– Intressant lösning, eller hur?
Tanken fladdrar i många riktningar. Här en: Om en i Sverige mer känd kulturprofil hade haft Tiny Tims självinsikt skulle den svenska kulturscenen sett annorlunda ut. Svenska Akademin hade fortfarande varit en respekterad institution och i mina bokhyllor på udden hade det saknats ett antal böcker, däribland ”K” och nu ”F”.

Jean-Claude Arnault (”Kulturprofilen”) avtjänar för närvarande ett fängelsestraff för våldtäkt. Men han är oskyldig, , menar hans fru Katarina Frostensson som skrivit de båda böckerna.
Jo, sant är förvisso att maken ”fladdrade iväg i höstnatten med en sedermera missnöjd och förbittrad som fick luft under vingarna i metoorörelsens vildvåg”.
Men brottet ligger inte i detta ”fladdrande”. Brottet består i att den otacksamma slampans obildade sätt ”att, sex år efter att ni haft sex medvarandra, polisanmäla dig efter en tidnings framgångsrika och kraftigt spekulativa artikel, sammansatt av en journalist med författarambitioner och rötter i en bibeltrogen missionsorganisation, som med den stora, döende draken och dess korsfarare i ryggen, tänkte sig göra ett scoop genom att blotta en syndare och utkora ’Kulturmannen’. Det var röken som blev elden …”.

Skriver Frostensson. Vi andra minns historien annorlunda. Allt börjar med en artikel i Dagens Nyheter den 24 november år 2017 där arton kvinnor anklagar en person med anknytning till Akademien för sexuella trakasserier och övergrepp.
Mannen nämns inte med namn, men redan halvvägs in i ingressen konstaterar kvinnan i mitt liv:
– Det är Jean-Claude. Jag hoppas hans fru slipper läsa det här.

Ingen rök utan eld. På förekommen anledning hade Kerstin långt tidigare berättat om hur Jean Kladd fick henne att undvika favoritkrogen P&A under en period när hon var yngre.
– Är det han!
Sa jag, ty även jag drog mig till minnes hur den kutryggige lilla fransmannen cirkulerat kring Bord 100 på Sturehof. Ditlockad av den krets av unga och glada medarbetare som även i mina oskyldiga ögon såg mycket kompetenta ut.
Intresset för min ringa person hade dock avklingat i samma takt som kretsen av unga kvinnliga medarbetare ersattes av något äldre yrkeskvinnor och inte minst allt gråare riddare som återförenades runt Bord 100 i slutet av karriären.
Men visst visste jag vem Jean-Claude var.
Vi hade dessutom nyligen nickat igenkännande i entrén till Stutehof någon vecka tidigare.

Det intressanta här är att min K. tänker som en fru när hon läser DN:s avslöjande. Hon hoppas att Frostensson ska slippa läsa i tidningen vilken skitstövel till man hon har.
När vi senare tillsammans läser boken K inser vi att det gör inte Katarina Frostenson.
– Tänker som en fru alltså – åtminstone inte som de fruar jag känt.

I en recension av ”K” konstaterade jag: ”Hade inte taket störtat in hade hon som poet tvingats uppfinna skandalen för att skriva denna vackra och fascinerande bok som kommer att överleva både krymplingarna i akademien, Herr H, den avundsjuka pöbel i ”den trånga stövel” som utgör landet Sverige och konspirerande redaktörer, särskilt på Dagens Nyheter. Frostenson är den enda som insett det djävulska i att DN:s första artikel byggde på intervjuer med 18 kvinnor – De Aderton! – som anklagade hennes man för sexuella trakasserier.
Där andra ser en snuskhummer ser hon en ‘taktil’ gentleman, något amorös måhända men som ‘rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.’ Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.
– Jävlar vilket underbart snille, smak och okuvliga förnekelse!

Jag konstaterade vidare att ”K” är skriven i Paris ”av en kvinna som ser sig som ‘Poesins drottning’ och som tänker som en fransk drottning en gång formulerade sin oberördhet: ’Om de fattiga inte hade råd med bröd, kan de väl äta kakor’. Men denna hånfulla drottning säger naturligtvis:
– Låt dem äta brioche!….”
Som en randanmärkning påpekade jag att det inte var Marie Antoinette som fällde de bevingade orden om kakorna, ”vilket populasen i landet S tror i sin enfald”, utan drottning Marie-Thérèse, gift med kung Ludvig XIV (Kung Sol).
Jag tror att om Katarina Frostensson läste min recension (vilket hon givetvis inte gjorde) skulle Poesins drottning åtminstone ha uppskattat den kommentaren.

Och nu har uppföljaren kommit. Efter att kommit mer än halvvägs in i ”F” räcker ovanstående recension. Men jag är mindre fascinerad av stilen, mer benägen att jämföra hennes verklighetsuppfattning med Trumps.
Därmed framstår hennes skriverier som mer komisk än tragisk.
Tragiskt är däremot att Frostenssons kulturman avslöjades med byxorna nere först år 2017. Redan 2007 tog journalisten Maja Lundgren bladet från munnen i sin bok ”Myggor och Tigrar”: ”Denne erotikens Groucho Marx, Jean-Claude Utan Nåd heter han, har ett förtjusande finurligt drag som gör att även en del intelligenta kvinnor tycks ha överseende med att han tafsar. Katarina Frostenson är den mest illustra av dessa toleranta kvinnor.”

Det tragiska vid den tiden var att kulturetablissemanget flockades i Arnaults & Frostenssons kulturklubb och därför varken ville se, höra eller säga högt vad alla visste. Om denna kulturmaffia på den tiden varit mer förutseende hade Horace och andra kunnat tipsa Jean-Claude om hur Tiny Tim gjorde för att undvika skandal.
– Och inte bara han. Kanske kan vi slå två flugor i en smäll: Istället för att kriminella gäng tillskansar sig bidrag på falska grunder skulle de kunna hjälpa alla skitstövlar som kan behöva andras muskelkraft för att blockera egna spasmer.

PS: Undrar du om F är en bok för dig? Börja med lyssna på Jenny Teleman recension.

Hon: känner kanske inte att jag är hundra procent rätt citerad om Jean Claude, men andemeningen stämmer rätt bra, så låt gå… jag undvek alltså inte PA, det var ju mitt stamställe under två decennier typ, men jag pustade ut när han inte var där. Och oroade mig för att han skulle vara där…

Men sedan är frågan om jag gjort mjuka eller hårda tunnbröd? Han är experten, har berömt dem och ätit flera, men åt dem som hårda. Jag har däremot använt receptet för mjuka… Tycker nog också de hårda kanterna är väldigt goda.
I mitten är de mjuka och iof också goda. När jag jämför recepten, för att se hur de kunde bli både och, eller rättare sagt varken eller… är i princip skillnaden bara att mjuka kallnar under bakduk, hårda utan. Antar handduken legat lite slarvigt på. Nu ska enligt recepten de mjuka i plast, hårda i burk. Kanske kan man lägga hälften i plast och hälften i burk, kom jag just på, problemet löst 🙂

Han, efter 3 provsmakningar av hennes tunnbröd (**** med smör + Cheddar) och apropå dagens presskonferens: Hur svårt kan det vara! Vid regeringens presskonferens idag är budskapet tydligt:
– Gränsen för allmänna sammankomster minskas från 50 till åtta personer. Men viktigare: Nu måste alla ta ansvar. Gå inte på gym, gå inte på krogen, gå in på bibliotek, ha inte fester. Åk inte på nöjesresor. Kort sagt: ställ in.
– Och försök inte hitta kryphål för att du ska slippa ta ansvar.

Jag försöker komma vidare med den nya altanen hos Margareta och lyssnar i öronsnäckan på P1 Kultur där man pratar om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, när man bryter för regeringens presskonferens. Jag måste sätta mig ner för jag har aldrig hört statsministern var så stringent och skarp i tonen:
– Det är allvar nu. Hitta därför inte på undanflykter för att slippa ta ansvar. Det kommer att bli värre innan det blir bättre.

Och vad blir mina gamla kollegors första fråga efter detta tydliga budskap?
– Vi undrar – vad händer om man bryter mot de nya rekommendationerna?
Jag skäms. För en gång skull applåderar jag socialminister Lena Hallengren. Hon svarar sammanbitet:
– Vad som händer om vi bryter mot de nya riktlinjerna är att viruset fortsätter att spridas. Människor blir sjuka, människor dör.
Fler frågor?

Så enkelt är det. Bara den som är totalt tondöv, skiter i andra och vill hitta kryphål för att själv slippa ta ansvar undrar någonting annat. Det handlar inte om att felparkera bilen och kalkylera om det värt risken att få en p-bot.

PS: Efter presskonferensen ringer M. Han skulle ha opererats idag. Det blev inget.
– På sjukhuset har de fullt upp med coronasjuka som inte fattat att de ska hålla sig hemma.
Det är tredje gången man ställer in hans operation.