Onsdag: Sista flyttlasset från Södermalm, Fel Medusa och första glöggen

Han: Ibland vänder man inte bara blad som kungen gjorde i älgskogen i Hunneberg. Ibland börjar man skriva på en helt ny bok. Att jag gjort det, insåg jag igår kväll när Björn kom med mitt sista flyttlass: Jag inte bara lämnat Stockholm och Södermalm. Jag har lämnat min ateljé på Puckeln, Hornsgatan 34, kvarteret Svalgången.
– Frivilligt!

Här har det hänt mycket uppåt väggarna, även om jag nog mest kommer att sakna soffan som Thomas Kanger och jag köpte.
– I den har det skapats många storverk till Van Morrison eller Buena Vista Social Club. Det var på den tiden när man fick röka cigarr inne och dricka rötjut ute på innegården – vilken man fortfarande får, utom jag då som flyttat.
Enda trösten är att Björn övertagit hyreskontraktet och säger att jag får komma in i värmen när coronan tillhör minnena.
Resterna av ännu ett liv i sus och dus är nu magasinerat i ett omklädningsrum i Torsmaskiners tomma fabrikslokaler.

Han, igen apropå målningar: Jag har ordat om Katarina Frostenssons nya anklagelseskrift, F. I Frostenssons huvud är våldtäktsdomen mot sin make en häxprocess i nivå med rättsskandalen mot Dreyfus, Kafkas Processen, anklagelserna mot Oscar Wilde, förföljelserna av Jean-Jacques Rousseau och Strindbergs landsflykt undan dumheten i Sverige. Frostensson må älska sin lilla gubbsjuke make – men snacka om arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!
För allt kan väl inte vara ironi?
Sitter denna Poesins Drottning i sin Parisvåning och gapskrattar åt alla kulturskribenter som försöker hitta något vettigt att säga om hennes nya bok, F?

Kanske försöker förlaget ge oss en vink om att det inte står rätt till redan på omslaget? Ty det märkligaste med Frostenssons arroganta stridsskrift är nämligen detta omslag. Det återger den franske konstnären Théodore Géricaults målning ”Medusas flotte”. Det hade varit mer relevant om Frostenssons anklagelseskrift hade illustrerats med en bild på flickan Medusa som hånades för att hon låtit sig våldtas.

Se bilden och tänk efter: Målningen skildrar de överlevande från vraket av den franska fregatten La Méduse. Medusa gick under utanför Senegals kust år 1816 av en kombination av mänskliga tillkortakommanden:
– Arrogant högmod, världsfrånvänd dumhet och iskall självupptagen!

Detta har hänt: Skeppet var på väg med trupper till Senegal för att återupprätta den forna franska kolonien. Ombord på Medusa fanns 250 passagerare och 150 besättningsmän. Den tilltänkte guvenören, överste Julien-Désirée Schmaltz, var en arrogant uppkomling som ivrig att ta över sitt afrikanska imperium. Med hot och smicker övertalade han därför kaptenen att ta en genväg över det farliga Arguinbanken.
Denna dumhet underlättas av att det franska marindepartementet hade gjort misstaget att på politiska grunder utse en oerfaren sjökapten, den före detta tulltjänstemannen Hugues Duroy de Chaumereys, till skeppets befälhavare.
Resten beskrivs ganska bra i Wikipedia: Den 17 juli gick fartyget på grund på Banc d’Arguin utanför Afrikas västkust. Först försökte besättningen få loss fartyget genom att kasta alla tunga föremål över bord men de Chaumereys stoppade ansträngningarna och beordrade att skeppet skulle överges. Eftersom det bara fanns sex livbåtar lät man tillverka en flotte av masterna och bommarna åt resten av besättningen. De 250 dignitärerna ombord intog livbåtarna och försökte bogsera flotten. Den visade sig emellertid vara alldeles för bräcklig för de 150 besättningsmedlemmarna (149 män och en kvinna). Sjutton av dem valde därför att stanna kvar ombord på La Méduse.

Snart upptäckte dock Schmaltz och de Chaumereys i livbåtarna att bogseringen var dåligt genomtänkt och Schmaltz och de båda ansvariga för skeppsbrottet beslutar därför att kapa tamparna och lämna flotten åt sitt öde sex kilometer från land.
Detta utan färskvatten och med mycket begränsat med mat.
– Dock ett antal lådor franskt vin, oklart från vilken region.

Under de närmaste tretton dagarna driver flotten omkring och fortsättningen på historien berättas av bland andra professor Per Högselius i essäsamlingen ”Döden på stranden”:
– Många av de 150 ombordvarande omkom under den första nattens storm, de ramlade över bord och krossades mellan plankorna. Dagen efter skördade den mördande heta tropiksolen ytterligare liv. Tre män begick självmord genom att hoppa i havet. ”Bland de övriga utbröt vilt slagsmål, varvid sextio (!) människor dödades och, som om inte det var nog, så gott som all proviant förstördes. Nästa dag började de överlevande förtära de döda.”

Fem dagar och nätter senare var bara 30 män och en kvinna vid liv av de 150 som lämnats på flotten. Förutom tillgången på människokött finns lådorna med vin och det senare blir orsaken till nästa scen i denna tragedi: Skeppsläkare, som var högst i rank, och några kvarvarande soldater kommer överens om att försöka rädda sitt eget skinn genom att helt enkelt skjuta av dem som ansågs vara de tolv svagaste ombord, däribland den enda kvinnan och hennes man.
– För vinets skull!

När flotten tretton dagar senare upptäcktes av en fransk brigg lever femton av de 150 som den högmodige guvernören och hans kapten övergett på havet. Ytterligare fem avlider kort efter räddningen.
– Så varför har förlaget valt att använda denna händelse för att visualisera innehållet i F?
En fruktansvärd historia om högmod och dumhet – där de ansvariga dessutom skyller ifrån sig på andra. Så till vida finns det en länk till Frostenssons båda böcker.

Men nog kunde väl förlaget ha hittat något mer relevant omslag till denna bittra kalk? Kan det vara så att förläggaren blandat ihop målningen av Medusas förlisning med bilden på Medusa – flickan som enligt grekisk mytologi våldtogs av havsguden Poseidon i ett av Athenas tempel. En våldtäkt som gudinnan Athena sedan väljer att straffa – nej inte sin halvgud – utan flickan Medusa som låtit sig våldtas!
– Detta genom att förvandla henne till ett monster.

Och vad sa Athena om Poseidon, undrar du? Riktiga gudar och gudinnor behöver inte försvara eller förklara sig. Där andra såg en våldtäktsman i Poseidon såg Athena måhända en ”taktil” gentleman, något amorös måhända men som ”rörde vid människor på ett sätt man inte var van vid.” I likhet med Frostensson må Athena ha varit sorgsen över Poseidons uppträdande, men även denne halvgud ”må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.”
– Och även om även Poseidon var en gubbsjuk skitstövel så var det kvinnans fel.

Nog om det. Nu ska vi testa årets glögg och fira att även jag har flyttat till udden på riktigt. Hejdå, Söder!

Hon: nej Peppe, eftersom du bara muttrade och var arg på datorn medan du bloggade bestämde jag och Björn enhälligt att vi istället smakar den trestjärniga i silver. Den är lite starkare och dessutom spetsad med rom.
Passar bättre i ett kallt växthus, tycker vi. Bättre än Marrakesh-inspirerad glögg som enligt expertis egentligen smakar bäst kall.
– Vi har i alla fall satt på värmefläkten i god tid, kanske blir mynta-te-glögg som aperitif 🙂

Men det bästa idag var ju ändå att mina gurkor som inte syntes ett livstecken ifrån i går kväll hade tittat upp när jag vaknade imorse. Alltså hänt under natten. Känns lite som i sagan om Jack och bönstjälken.

Han: Coronan har sina fördelar. Färre möten, men viktigare. Här testar vi årets första glögg i växthuset.