Söndag: Helgens spännande avsnitt i såpan om Det ljuva livet på en udde

(Uppdaterad 17:25, 12:33)

Han: ­ – Vit spelare vinner.
Jag har en kompis som alltid varit en riktig besserwisser. På goda grundar, han har nästan alltid rätt och det med respekt jag redan skrivit att han är mitt bättre jag.

Som 62 miljoner andra i världen följer vi på Netflixserien Queens Gambit. Anya Taylor-Joy i huvudrollen är mycket bra. Bra är serien även för schackintresset. På Adlibris har försäljningen av schackbräden ökat med 500 procent. Försäljningen av boken ”Lär dig spela schack: 35 lätta och roliga övninga” har gått upp med 400 procent.

Internationellt märks samma trend. Ebay meddelade förra veckan att sökningarna på schackbräden ökade med 273 procent under de första tio dagarna efter att serien haft premiär i Storbritannien. Främst tycks det vara kvinnor i åldrarna 36 till 55 som fått ett nyväckt schackintresse. Det kan beror på att vi män vurmade för spelteori under vår Sturm und Drangperiod. Eftersom den här bloggen flyger lågt över udden tänker jag på Thomas K:s spontana kommentar när han under denna vår period fick syn på mitt nattarbete. För mig handlar bilden om den lilla människans kamp mot överheten. Thomas, som inte bara är en bättre journalist än jag utan framför allt slår mig i schack, läser bilden som den spelare han är.
­ – Vit spelare vinner, säger han. Schackmatt om tre drag.

Mitt alster Schackspelaren, målat för många år sen på en pannå, står nu i vårt förråd i Torsås. Detta efter att Björn flyttat ut mig från vår ateljé på Hornsgatspuckeln. Men efter lördagskvällens Queens Gambit slås jag än en gång över hur fiktion och verklighet flyter ihop. Vi tittar nämligen även på SVT:s nyinspelning av hennes barndomsklassiker ”I vår herres hage” om veterinären James Herriots vedermödor i en avkrok på den engelska landsbygden. Sedan tar vi en kort promenad på vår udde, hon stänger sina växthus och jag tittar på mitt bygge och det är mörkt och katterna följer oss tätt. Plötsligt bryts tystnaden av ett skrik någonstans över Ismans tallar.
– Lät som en varulv, säger hon.
– Förhoppningsvis är det fågel, svarar jag och sedan hör vi mycket riktigt ett flaxande ljud och i ljuset från månen, nästan full, ser vi en större fågel bokstavligt falla från himlen och dunsa ner i Icahandlarns häck. Hon hämtar en ficklampan och Vilda fräser som ett stort kattdjur och där är den. Jag lyfter upp fågeln och den är rund som en boll och svart och vit och jag känner hjärtat bulta och jag känner mig själv som Herriot.
Så vad skulle Herriot göra? Min första tanke är förstås att jag måste avliva den som jag var tvungen att avliva sparvhöken, men fågeln har inga synbara skador, men verkar förvirrad och gör inga försök att komma loss. Jag lyfter upp den på Margaretas tak för att inga vilda djur, katter inkluderade, ska ge sig på den.
– Det var kanske ingen bra idé, säger hon efter att ha pratat länge med gäss(t)en. Du borde ha burit ner den till sjön. Det är ju en sjöfågel.

• 

• 

Så sant. Kvällens avsnitt av favoritsåpan ”Det ljuva livet på en udde” slutar med att jag bär ner fågeln till vår vik där hen simmar omkring i mörkret innan den plötsligt tackar för sig och flaxar iväg ut i natten och jag säger till katterna att det var det det och nu går vi in i till matte.

PS: Vad det är för en fågel. Hon gissar på vitkindad gås. Eller en prutgås? Vi väntar fortfarande på ett fackutlåtande. Vad tror du? Och nu (11:25) kom svaret. Biologen, fågelboksredaktören och uddenkännaren Axel Kielland skickar ett sms från Köpenhamn:

Tak Axel, så hun havde ret igen! Ellers er alt godt. Her begyndte sneen at falde i morges. Men nu væk.

PS: Kanske blev det en kort vinter? Får just nu (13:03) ett sms från Håkan längre in i viken: Krokus har kommit upp i gräsmattan redan. Lite tidigt kan man tycka.

Hon: jag tror den hade fått en lätt hjärnskakning efter att ha flugit in i något, eller pga fallet. Därför behövde den lite tid att repa sig innan den orkade flyga igen. Så glad för det, den var såååå söt. (Och mer kontrastrik än bilderna visar, svart/vit inte grå/vit).

Och i beskrivningen av vitkindad gås i fågelboken står det att den är tillitsfull, och så kändes den verkligen. Också glad att Vilda fann sig i att fräsa i bakgrunden och inte förstörde gåsens tillit till oss på Udden…

Nu måste vi verkligen beställa spelet jag läste om i gårdagens Barran Peppe. Spelet är som gjort för Udden. Och inte bara för barnen när de kommer på besök utan även för oss. Vi behöver verkligen också lära oss mer om fåglarna vi samsas med om dagarna. Så roligt!!

Annars hade jag tänkt det var en perfekt julklapp till Meli och Adam (dotter och son som kommer i jul). De fick alltid varsitt spel i julklapp när de var små, och som vi sedan spelade under julhelgen härnere hos mormor. Eller rättare sagt så slogs de väl mest och anklagade varandra för fusk, men det var ju också en sysselsättning innan paddorna fanns…

Nu måste jag börja med pepparkakorna, degen har snart ”vilat” en vecka i kylskåpet så hög tid. Glad första advent!

Han: Ligger i soffan och betraktar en läsande kvinna. Hon har tänt det första ljuset i adventsljusstaken med mossa från skogen. Hon har bakat, det doftar pepparkakor i hela huset och i bakgrunden hör jag spisens timer ticka fram tiden för någon slags limpa som tar form i ugnen. Timern fungerar som Prousts madeleinekaka. Jag minns hur väggklockan tickade precis så där i mormors kök i Kovlan utanför Sundsvall.
– Eller om det var hos Rut och Allan som bodde en trappa ner?

Rut, min favoritmoster, tog hand om mig som sin egen son under sommarloven. Eller om det bara var under några sommarveckor under en enda sommar. Jag minns också mycket väl att Allan hade stora händer. Han ingav mig lugn, trots att jag visste att han blivit av med sin tumme och ett pekfinger i sågverkets klinga. När han sätter slaktmasken mellan suggans snälla ögon, där skinnet är lent och fjunigt, förstår jag att livet består av saker jag kommer att begripa först när jag blivit vuxen.

När Allan och Rut begraver kusin Stig (cancer, förstås) är jag för upptagen med mitt eget liv för att komma till begravningen. Jag minns inte vad jag gör när Allan ska i jorden. Men när Rut begravs ska jag absolut åka – men drabbas av en rejäl influensa och tvingas avboka min flygbiljett.

Suggan tänker jag på utan ångest. När jag flyttar till Uppsala tar jag jobb på Scans slakteri. Jag ser tusentals grisar dö, men äter glatt prickikorv på limpsmörgåsarna varje dag. En dag svimmar jag på muggen. När jag vaknar på Akademiska sjukhuset säger man att jag har en inflammation i vänster testikel. Det är förmodligen början på en annan historia men när arvet efter moster Rut skiftas och gården i Kovland säljs får jag en vackert smidad bult från morfars verkstad.
Även den historien återstår att skriva. Men nu har klockan redan slutat ticka och hon undrar om jag vill se hennes limpa.