Måndag: puts och pust, klart!

Hon: putsat typ alla rutorna i Chateau Margaretas växthus, och några borta i hus 1. Tagit hela dagen och jag känner mig helt mör. Han har isolerat klart inne i växthuset, och vi har piffat med äkta matta, julstjärna och adventsljusstake. Även inne i Chateau Margareta har det pyntats. Och utanför. Hus 1 är kvar, känns mörkt därborta…

Växthus 2 pyntat och klart. Och man ser genom fönstren även när det är ljust…
Tallen är belyst, och även den lilla björkhäcken så man ser hur man ska gå mellan husen i jul.
Och vyn över hus 2 från hus 1.
Hus 1, ser ju lite mörkt ut därborta, inga juleljus utom de sedan tidigare ljusslingorna runt växthuset. Men månen lyser upp..
Hemma i hus 1. Behövs inga stjärnor i fönstren när man har dem utanför på riktigt, egentligen. Men några ska vi nog ha…

Han: Jag har slutat läsa tidningarnas coronareportage. Men Dagens Nyheters Per Svenssons söndagsartikel läste jag från början till slut. Per är en duktig skribent som alltid skriver intressanta saker. Han har ofta rätt och när han har fel har han till skillnad från de flesta skribenter fel på ett intressant sätt.

Per menar att coronakrisen satt tiden ur spel. Han är beläst och läst en artikel i franska Le Monde med rubriken ”Comment le confinement nous fait perdre la notion du temps”, Artikeln handlar om hur restriktionerna får oss att förlora känslan för tid. Som Le Monde framhåller leder hemarbetet lätt till att dagarna blir allt mer lika varandra. Det blir svårare att skilja mellan ett slags tid och en annan.  Gränsen mellan arbetstid och fritid luckras upp. Helg och vardag flyter samman i strömningstjänsternas flodfåra. Det är som om alla klockor stannat och alla tåg har gått och någonstans inom oss är det alltid här och nu. Varje dag samma dag. I Frankrike talar man om lundimanche, måndagssöndag. För somliga av oss är det nu såndag, eller kanske möndag, hela veckan.
– Man känner igen det från det tokiga tekalaset i ”Alice i Underlandet”. Där är klockan alltid sex. Alltid tedags.

Visserligen dricker vi inte te, men man förstår vad han menar. Pandemin gör att alla dagar blir likadana. Det är i alla fall det intrycket man får om man lever med mederna. Därav alla artiklar på temat ”Hur räddar vi kärleken i hemarbetets tid”, ”Vad gör isoleringen med våra hjärnor”. I alla medier förklarar landets psykologer hur ”Du utvecklas under ensamheten och krisen” och senast i dag kan vi höra att ”alla” nu skaffar hundvalpar för att stå ut med coronarestriktionerna.

Illustration till Per Svenssons intressanta artikel.


Det är här jag inser att Per Svensson har fel. Eller snarare: han beskriver vad viruset betyder för en urban, medial och hemmaarbetande medelklass i storstadssverige som de senaste sju månaderna stirrat sig blinda i sina twitterflöden.
– Sanningen är att de flesta av oss inte känner igen oss. Per Svenssons krönikörskollega Andrev Walden visar en annan verklighet: ”Åtminstone 93 procent av LO:s nästan 1,5 miljoner anslutna saknar möjlighet att jobba hemifrån under pandemin, enligt en undersökning av Novus. Och man kan nog anta att ungefär 100 procent av gigekonomins löpare, svenskarna som levererar paket och matkassar till hemmakontoren, saknar både möjlighet och marginaler att stanna hemma.”

Även Walden är besläst. Han har hittat 119 tecken, skrivna av den Londonbaserade konstkritikern JJ Charlesworth, som sammanfattar den andra sanningen om coronan:  ”There was never any lockdown. There was just middle-class people hiding while working-class people brought them things.”
(Det var aldrig någon nedstängning. Det var bara en medelklass som gömde sig medan arbetarklassen hämtade saker åt dem.)

Per Svensson har rätt att för somliga av oss är det såndag, eller kanske möndag, hela veckan. Men inte heller här på udden beror det på coronan.
– Det beror på att vi bor på landet.
Jag påminner mig vad en norrlänning sa i våras när ordet ”karantän” var ordet för dagen:
– Bra att stockholmarna får känna på hur vi har det på landet varje dag, året runt. Det är ensamt.
Lite tillspetsat, men det ligger nåt i det.
Dagarna blir ganska lika här på udden, men som Hon visat ovan vet vi när det lackar mot jul.

Och visst känner vi igen oss  i ”Alice i Underlandet”. Men här är klockan inte alltid sex utan kvart i fem.  Inte ens adventspyntandet gör att vi glömmer att skåla för ännu en underbar dag, corona eller inte.

Och detta rök ur växthus 1, det får gå i ide nu.

Hon: på morgonrundan i växthusen upptäckte jag att de få chiliplantor som fortfarande står kvar i växthus 1 helt plötsligt gett upp och frukterna börjat ruttna istället för att mogna. Bara att plocka av de som var ok, och flytta över de plantorna jag vill övervintra till växthus 2. Och väl därinne upptäcker jag att de få tomatplantor jag har där har fått löss. Väck med dem. Och typ där började nog dagens fixande och putsande. Så tack lössen, nu fick vi det gjort!

Och nu borde jag ta itu med chilin. Men det får bli imorgon. Godnatt!

Och tomaterna som faktiskt fortfarande har varit på g i växthus 2 rök också.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s