Måndag: födelsedag…

(Uppdaterad 17:40, 16:45)

Hon: Nu kan du komma…
Tidigt grattis från vänner i Stockholm
Vilda är med och firar husse, även om intresset inte är jättestort… men tänk att solen tittade fram just idag 🙂

Sedan tog vi en födelsedagspromenad till Lamnekroken …
… med utsikt över fågelskyddsområdet.
En enslig plats som gjord för ett pretentiöst tacktal.

Han talar: Tack, kära vänner, jag vet. Ännu ett år har gått. Jag tackar för alla glada tillrop i lur och skur på sociala medier. Nicke är hygglig nog att berätta att det inte är så länge sedan jag fyllde år senast. Han skriver: ”Kollade dagboken från 1967 och så här står det den dagen du fyllde 19 bast”:

Tisdag den 14/12-1967.      -16C.
Vaknade 09.40 och höll på att komma försent. Fick redovisa biologiläxan, hade inte öppnat boken? Peppe fyllde år idag och fick öppna en lucka i adventskalendern. Han skulle tala om för klassen var det var för något. En kuk, sa han, men ändrade sig och sade hink. Allmänt dögarv. Sedan bjöd klassen Janander på kaffe i klassrummet; Torgny, Janne och Bertil spelade. Kul!!!
Dagen innan hade alla varit på Lajbanerna och lyssnat till Ola and the Janglers.

Nicke tillägger, ”Må livet vara dig till stor belåtenhet, hälsa, puss å kram” och på det finns det bara ett svar:
– Tack själv! Det är naturligtvis för tidigt att dra några slutsatser, men så här långt har det börjat ganska bra. Livet, alltså.

Torgny, Janne och Bertil – en gång i tiden var vi jämnåriga och man undrar vad som hände med dem. Ola and the Janglers firar inga födelsedagar längre.
Och magister Janander!
– En skräckinjagande och alkoholiserad cyniker som blev min favoritlärare  – särskilt i eftertankens kranka blekhet. En intellektuell storhet i realskolans lilla universum, faktiskt.
Vilket jag nog aldrig fick tillfälle att berätta för honom trots att vi bodde grannar. Kanske är det därför han flyter upp i mitt medvetande då och då.

Framförallt är Janander ett paradexempel på att vi ofta gillar människor mer när vi genomskådat deras brister och svagheter. Och i magister Jananders fall blev vi vittne till somligt av den varan.
– Vilket i sin tur reser frågan om hur och när dom över död man bör formuleras. När man är 30, 50, 70+ – eller död? 
Se där ett ämne som passar en födelsedag som denna. Jag tänker här inte i första hand på mig själv, även om vinkeln lockar.
Jag tänker på Tycho Brahe, som även han har födelsedag idag.

Fyller år i dag.


– Brahe var på sin tid en stor astronom,
en intellektuell gigant. I Sverige är det få som kommer ihåg att han funnits. Detta trots att han föddes den 14 december år 1546 på Knutstorps borg i Skåne. I Polen är han mer känd och framför allt mer älskad.
Det beror inte på att polackerna är mer intresserade av den heliocentristiska världsbilden. Tillgivenheten beror istället på den där berömda middagen hos kejsar Rudulf II när den stela, fisförnäma och vin-pimplande polska societeten firade den kejserlige astronomen.

Tycho var en blyg man och av blygsel förträngde han sitt behov av att besöka en toalett, varav följde att hans urinblåsa sprack och vår astronom – för att tala med Milan Kundera – ”som en skammens och urinens martyr omedelbart sällade sig till de odödligt löjliga”.
Ytterst pinsamt.
– Men det är inte hela sanningen.
Nånting händer i samma stund som Brahe oroligt skruvar på sin gängliga lekamen medan han artigt konverserar sin bordsdam, bleknar, korsar benen, rodnar, börjar stamma osammanhängande och slutligen vänder ögonen ut och in när en befriande varm spasm fortplantas

När denne aristokrat bokstavligt talat pinkat på mattan, händer nämligen både det väntade och det oväntade: Brahe blir under några månader gycklarnas och muntergökarnas driftkucku nummer ett. Men i löjets och skrattens förlängning förändras bilden. För om inte vår generade astronom dött av skam och urinförgiftning, hade han ganska snart upptäckt att ur det pinsamma nederlaget växte det oväntade genombrottets seger:
– Vid sidan av att vara en hyllad vetenskapsman bland etablissemanget hade han blivit en folkkär figur hos de breda massorna.

Det är en sedelärande historia, eller hur? Den säger någonting väsentligt om oss människor:
– Vi tenderar att uppskatta folk mindre för deras förtjänster, mer på grund av deras brister och svagheter.
I själva verket avskyr vi människor som alltid har rätt, gör rätt, vet bäst. Istället dras vi till de motsägelsefulla, de som inte alltid har så förbannat rätt, är så genomtänkt goda, kort sagt: de vars svagheter och brister vi känner igen oss i.

Har jag rätt eller har jag rätt? Oavsett vad, har du läst ända hit verkar du vara en sån där fin människa som förstår dig på oss andra som då och då snubblar på mattan, men reser oss igen på… på till exempel 72.
– Tack för att jag fick dela en födelsedagsskål med dig här på bloggen.
Skål!

Publicerat av

En reaktion till “Måndag: födelsedag…

Lämna ett svar till Tisdag: När gör man bokslut över en människa? Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s