Onsag: Och ännu är det bara morgon!

(Uppdaterad 14:40, 11:54)

Han: Ännu en vacker vintermorgon. 5 grader, sol. Nästa bleke. PepTalk har nått sina läsare, Hon hämtar tidningarna vid Kiosken och från köket kommer doften av nybryggt kaffe.
– Undrar vad medelklassen gör en sån här morgon?

Hon: lägger upp en film också, så här mycket sol måste dokumenteras, inte ett mörkt moln i sikte. Man hör bränningarna ute på revet från tidigare vind, men de överröstar inte fågelkvittret. (Fast Hans slammer i köket stör ju en del…).

Han: Telefon slår mejl som slår sms, men slår alla a-sociala medier gör det skrivna brevet. Fick ett (1) härom dagen. Det gjorde mig glad – och lite ledsen.
Läs det själv, så förstår du varför jag blir glad.
Det har skrivits av någon som känner mig och lever som jag vill leva.
Ledsen blir jag över en sak:
– Jag vet inte vem som tänker som jag!
Kan inte tyda namnteckningen. Kan du?

Vad gäller konsten och krogen och Peter Dahl snuddar min anonyme vän vid ett känsligt ämne. För den som eventuellt läst mina journalistiska memoarer så beskrivs denna ganska pinsamma historia utförligt under rubriken”Passionsdramat på KB” på sid 544.
I korthet: I Stockholm finns en klassisk krog som heter KB, Konstnärsbaren. Restaurangen ligger i på bottenvåningen av Konstnärshuset som invigdes redan år 1891. Stamgäster har kommit och gått och många har varit kända konstnärer som Isaac Grünewald, Erland Cullberg, Gunnar Torhamn och Peter Dahl – konstnärer som bokstavligt talat blivit kvar hängande på väggarna.

En gång i förr-i-tiden-tiden ville den dåvarande krögaren Johan Borg att en mindre legendarisk, men tämligen krogvan målarkludd, skulle ställa ut i hans krog: Peppe Engberg.
– Inte bara med en duk – Johan ville att jag skulle ställa ut i hela krogen. Alla lösa tavlor skulle tas ner.

För sent insåg jag att jag bara var en trojansk häst.
– De gamla mupparna har suttit här sedan ett glas vin kostader sju kronor och det tycker dom att glaset bör kosta idag med, konstaterade källarmästaren.
Källarmästaren ville locka det nya köpstarka Stureplansfolket genom att modernisera den anrika krogen och trodde att en del av lösningen satt uppåt väggarna.
I praktiken kom denna kulturrevolution i första hand att drabba Peter Dahl. Hans bilder förpassades till ett gästrum på övervåningen.
Däribland det välkända litografiet som avbildar Peter och hans fru Tina, sittande vid konstnärens favoritbord.

Bilden hängde länge på sin naturliga plats, på väggen ovanför Dahls favoritbord till höger innanför dörren till matsalen. Det gjorde det en dag inte längre, där hänger en annan tavla. Samma tema, men dystrare färger. Vilket i sin tur innebar att favoritbordet blev ett bord bland andra bord när konstnären vägrade äta vid sitt favoritbord utan sin tavla.

Peter Dahl överger sitt bord som övergett honom och flyttar in i baren. Hans fru Tina sitter dock kvar, enligt vad personalen berättar senare.
Peter tillskrivs även uttalandet:
– Den där Engberg, kan inte han hålla sig till journalistiken?

Till saken hör att jag inte kände Peter Dahl närmare. Vi hade setts och vi hade ätit middag ihop på krog, eftersom våra fruar känt varann sedan de var tonåringar.
Den relevanta frågan lär även ha ställts på ett årsmöte i konstnärsföreningen som äger KB:s lokaler.
– Får verkligen vem som helst ställa ut på KB nu för tiden?
Framför allt är man i föreningen mycket missnöjd med att priserna på öl och vin höjts markant.

För egen del blir jag medveten om min roll i sammanhanget först efter att min utställning plockats ner. Jag sitter i baren en kväll tillsammans med mina äldre systrar. Jag pekar på ett glatt gäng i lokalen:
– Där sitter Konstnärsklubben. Det är de som håller liv i den här krogen.
Den glada stämningen i gubbgänget vid bardisken sjunker dock i takt med nivån i flaskorna och plötsligt reser sig en av medlemmarna och vacklar fram till mitt bord.
– Tjena, säger jag. Det var länge sen.
– Hur fan vågar du dig hit, säger mannen som var en profil i reklambranschen på min tid.
Inte ovänligt, men överraskad.
Och så berättar han varför.

Där kunde den här historien ha slutat. Men det gör den inte. Ett år senare ringer Johan Borg. Krogen går bra och han har stora planer. KB ska byggas ut, en ny matsal inreds.
– Och jag vill att du gör en väggmålning i den nya delen.
– För fan Johan, säger jag som under året som gått följt det fortsatta kriget mellan honom och ”mupparna” i konstnärsföreningarna.Priserna på krogen. Historien och framtiden.
– Bränn inte alla broar, säger jag. Låt Peter Dahl måla väggen.
Jag talar för döva öron.
Det finns många omdömen om källarmästare Borg, kompromissvillig och jovialisk tillhör inte dem. Han var passionerat övertygad om att fullfölja sin mission att frikoppla sin krog från historiens grepp.

Källarmästarens blick blev allt svartare och så målade jag honom, ty det är klart att han fick sin väggmålning. Och historien har sin gång. KB har bytt ägare och källarmästare och med tidens förlåtande glömska torde dagens gäster betrakta målningen över Bord 57, omgiven av Peter Dahls välkända litografier, som en naturlig del av ”de unika väggmålningar, som under decennier målats av Sveriges främsta konstnärer”.
– Och Peter Dahl?
Det som känns mest i hjärtat: Enligt vad personalen i baren berättat hade legenden till slut uttryckte sin förtjusning över hängningen.