Tisdag: vissa är flitiga, andra mest snackar…

Hon: solrosorna bakom Chateau Margareta bara blommar och blommar. De har flera knoppar på varje stjälk, så kul! Och den tunga, långa som föll vid den första höststormen har inte heller gett upp. Och våra flitiga bin har verkligen inte gjort det. Inne i växthusen surras det och arbetas för fullt. Av bina alltså…

För mig går det dock desto långsammare. Först kom en väninna från ett grannhus över medan jag satt och läste morgontidningarna i solen. Vi blev sittande länge och pratade. Typ till lunch, trevligt! Men istället för att sedan sätta full fart gick jag över till en annan kompis i ett annat grannhus. Vi var tvungna att dividerar lite över vad vi ska packa med för outfits till Paris på torsdag. Mmm, det tog nog i alla fall en timme, så idag får detta räcka från mig. Nu måste jag sätta fart om jag ska få något överhuvudtaget gjort idag. Ska bara ringa en kompis i Stockholm först…

Han: Jag går inte på gym, jag springer inte i skogen. Jag läser Dagens nyheters kultursidor för att hålla mig i form.
Det funkar nästan alltid.
– Ofta känner jag hur adrenalinet forsar genom kroppen spetsad med en jättedos av serotonin, dopamin, noradrenalin och inte minst endorfin.
Det känns bra, det får mig att orera högt (vilket hon avskyr) men också att vilja sadla min Rosinante och dra ut i krig mot dumheten.

Ibland kommer jag av mig. Det händer nämligen att jag läser saker som får mig att inse att jag innerst inne är en oförarglig Sancho Pancho som bara vill hasa omkring på udden och iaktta storskrakens loja fiske. Insikten infinner sig när jag läser en krönika av kulturjournalisten Greta Schüldt som nyligen hette Thurfjell innan hon nyligen gifte sig inom sitt skrå med kulturjournalisten Eric Schüldt (vars program på P2 jag för övrigt gärna lyssnar på).

Till skillnad från den för DN Kulturaktivisternas typiskt gälla agitation att vi lever i ett fascistiskt samhälle eftersom en femtedel av svenska folket varit oförskämda nog att rösta på SD, konstaterar fru Schüldt att hon inte är ”en särskilt politisk människa, vilket jag mycket väl vet är en omskrivning för att vara en privilegierad människa, men det är sanningen…Jag väljer ständigt det lilla livet. Det är slött, det är osolidariskt och det är för att vi är så många som gör just det som mänskligheten på hundra olika parallella plan håller på att gå under.”
– Precis! Så känner jag mig också.

Det lilla livet är inte opolitiskt. Gretas budskap är att ingen politiker under valrörelsen lyckades lyfta fram minsta lilla positiva aspekt av klimatomställningen.
– Men tänk om det finns andra värden i livet än konsumtion. Varför säger ingen politiker att det är mysigt att spara och snåla för klimatet?
Jag citerar: ”Kanske är det den omställningen, den som syftar till mer av det lilla livet – som vi alla vet är det stora livet – som kan vinna popularitet. I alla fall har den gjort det hos mig. Jag känner lättnad vid tanken på att slippa flyga, slippa hänga upp mitt värde på mina konsumtionsvanor, slippa arbeta tills jag blir utbränd. Jag vill inte klättra, jag vill vila. Jag vill ha politiker som säger att det är önskvärt att vi som samhälle vilar. Läs en roman, gott folk, ska de säga, laga en gryta, gå ut i skogen. Det är inte för ditt bästa, utan för världens …”

Tål att tänka på. Även om det nog blir till att hugga lite ved om det ska bli något adrenalinpåslag idag. Men inte just nu, för nu vill jag inte störa hägern som äter frukost i vår vik.