Fredag: med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag

(Uppdaterad 18:46, 18:20)

Han: Fredagskväll i timmerkojan. Sitter i min arbetsstol under mitt självporträtt och mina böcker. Om jag skulle vända mig om skulle jag se rakt in i Ulf Lundells tre dagboksböcker (Vardagar 1,2,3), där bredvid Borges tre lika feta volymer och Joyses Ulysses i nyöversättning av Erik Andersson.
Det gör jag inte, vänder mig om alltså, för jag mentalt går jag omkring på Lundells utställning Rockhead Art i Simrishamn med ett glas Horses Neck i handen, Lundells Varmt Land i öronen och ett öppet sinnelag.
– Det här är livet!

Behöver inte recenseras.

Än en gång slås jag av att Dante glömde en krets av syndare i sitt helvete: kritikerna, förståsigpåarna, patrasket som tar för givet att jag vill att de ska berätta vad jag tycker.
– Det vill jag inte.
Jag vill tycka och känna själv.

Många var de förståsigpåare som tyckte att de hade något viktigt att säga mig om Ulf Lundell i SVT:s dokumentär. En som inte fick vara med är musikern Lasse Lindbom, producent för Ulf Lundells skivor på 80-talet (”Ripp rapp”, ”Den vassa eggen” och ”Kär och galen”) som blev tongivande för Lundells karriär.
Efter programmet skrev Lasse på Facebook: ”Jag är så oerhört besviken över att varken Kjell Andersson (parhäst i producentbåset/PE ) eller jag blivit kontaktad eller omnämnda i kvällens Lundell program. Låt mig säga så här, utan oss hade inte Uffes 80 tal blivit vad det blev!”

Niklas Strömstedt som spelade med Lundell (och är med i dokumentären) skriver ”Håller verkligen med dig, Lasse! Skandalöj0+009st!”. Journalisten som har gjort dokumentären tycker däremot att ”Lasse Lindbom har pratat i andra sammanhang om sitt samarbete med Ulf Lundell”. Därför platsade han inte i programmet.
Den kommentaren blev droppen som fick min bägare att svämma över.

Recensionerna har varit blandade. ”Här reduceras en i grunden komplex personlighet till en rockversion av Bellman eller Taube, en svensk klenod och folkhemspoet”, skrev Jens Liljestrand i Expressen. För egen del undrade jag i första hand vad alla andra gjorde där.
Min kompis Thomas Kanger sammanfattade tidigt den fadda eftersmaken: ”Har sett båda avsnitten av dokumentären om Ulf Lundell. Medan det vimlar av proffstyckare som ska förklara varför svenska folket gillar Lundell, finns inte en enda vanlig lyssnare eller läsare med. Det där med att prata OM folk, inte MED… Jo, förresten, en finns det. Han heter Stefan och jobbar i Stockholm. Nåt i regeringen, tror jag.”

Ja, vad gjorde egentligen alla dessa kändisar där? Greider är Greider och Strömstedt, Ronander och Benny Andersson kändes relevanta. För egen del ville jag dock stänga av när två kulturtyckare skulle berätta om skilsmässoskivan Den Vassa Eggens betydelse för oss som lyssnade på den år 1985. Det visade sig att de båda bara var pojkar då och tafatt medgav att de nog inte fattade vad skivan handlade om eftersom de saknade egen erfarenhet av den smärta Lundell sjöng om.
Jag ville dej aldrig nåt illa
Men jag gjorde ont ändå
Det är bäst nu att jag håller mej stilla
Nu när jag vet hur det kan gå.


Här kunde ju producenten åtminstone ha intervjuat Lasse Lindbom istället.
Been there, done that.
Kan man tycka.
Möjligen trodde producenten att fräschare kändisnamn skulle skänka Lundell en lyskraft hon inte litade på att han har och alltid har haft där ute. Ty det finns en skugga i ljuset från den gäckande spotlighten som förklarar varför dokumentären blev som den blev: ”Har Ulf Lundell fått en renässans?”

Frågan ställde Rebecka Kärde i DN i somras. Och hon besvarade sin egen fråga som den förtjänade: ”Frågan är fånig, typiskt tidningsmässig, och det spelar kanske ingen roll. Sant är hur som helst att Lundells två senaste böcker, de dagboksliknande ”Vardagar” och ”Vardagar 2”, gjort succé hos både läsare och kritiker, och att han nu är på turné med minialbumet ”Tranorna kommer”. Han har till och med skaffat – och hunnit sluta med – Instagram…”

Kärdes fråga och svar förklarar varför dokumentären blev som den blev och varför kulturkändisarna fick ersätta de folkliga rösterna: Äntligen har det Insta-snörtande kulturetablissemanget upptäckt Ulf Lundell, däri ligger ”renässansen”, pånyttfödelsen.
Kändisarnas närvaro syftade till att ge SVT legitimitet att ägna två timmar åt en outsider som man släppt in från kylan – trots att han var så himla dum mot Fittstimmet för 20 år sedan! Men Lundell är inte pånyttfödd, han dog nämligen aldrig på korset trots att kultureliten korsfäste honom den gången.
Och det slår mig när jag går omkring i Rockhead bland Lundells tavlor och musik:
– Bland oss som i decennier gillat Ulf Lundells sällskap är hans dagböcker och nya skiva bara ännu några ackord i den långa berättelsen om en folkkär artist och hans publik. En fast relation som aldrig behövt dessa kritiker för att förstå varför så många av oss så länge gillat och fortfarande gillar artisten, konstnären, mannen, myten på Österlen.

Kollegial textreklam, gratis.

PS: När det gäller nyheter från mediefronten kan jag bara instämma i Johan Cronemans analys: ”Jag blev väl inte direkt deprimerad men fick ändå en slags klump i magen när jag förstod att en av SVT:s bästa och mest uppskattade utrikeskorrespondenter, Carina Bergfeldt, lämnade sitt viktiga jobb för att i stället göra fredagsunderhållning. Skavlan ut, Carina Bergfeldt in … Varför släpper hon något som hon är så förbannat bra på för lite tillfällig glamour och kändisskap som talkshow-värd?”

Nu gick premiären bra, mycket bra tyckte den samlade kritikerkåren på udden. Lätt deprimerad blev jag däremot när jag såg den massiva textreklam SVT och Bergfeldt fick av kollegorna i den tredje statsmakten. Sällan har den privata morgon- och kvällspressens symbios med statskontrollerade public service illustrerats med så många helsidor i alla stora tidningar.

När vi ändå är på gott humör: Bra, till och med bäst just nu, är också nya Netflixserien ”Lupin”, en smart och uppdaterad version av 70-talsfavoriten om gentlemannatjuven. Vi väntar redan på den andra säsongen.

Stjäl föreställningen.

Hon: ja den cliffhangern vill man ju inte leva med någon längre tid så hoppas verkligen den är på gång väldigt snart. Under tiden ska vi se sista (snyft) säsongen av Ring min agent. Inget maraton nu Peppe, vi måste suga på karamellen läääänge!

Soffrek…

För övrigt planeras vårsådderna, i soffan. Attans vad mycket fröer jag köpt, var ska jag plantera alla… landen är ju redan förbokade för tomater, chili och gurkor. Men ska man vara självhushållande i största möjliga mån behövs ju en större variation av det gröna. Bäst läsa på redan nu, en del bör försås. Inne då förstås, men var?? Redan fullt framför fönstren. Men gurkorna får jag nog slänga, Tripsen tog kål på dem. Så där frigörs ju ett fönster. I fortsättningen blir det inga ”vintergurkor” inomhus.

De små tomatplantorna verkar däremot ha klarat sig, och de har redan börjat blomma. Hurra!

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s