Måndag: Efter vår kommer vinter

(Uppdaterad 17:35, 11:25, 11:07)

Så här såg det ut 08:15.

Han: Om man känner arbetslust ska sätta sig ner och vänta. Har man tur går lusten över.
Jag har pratat om det en tid, men igår kände jag på allvar suget att börja måla igen.
– Kanske havet och himlen.
Kanske var det vårkänslor.
Som tur var gick det över.

Idag är det vinter. Vitt och vackert. Tänk om jag börjat måla grått och ockra igår!
Slutsats: Det finns inget så meningslöst som när det som inte borde göras alls utförs på ett kompetent sätt och med fel tajming.
Jag har en viss erfaren av den saken. Här ett aktuellt exempel.
Idag råkar det vara Paul som har namnsdag.
Snacka om tajming.
Jag råkade nämligen se en nyhetsvideo på Paul Ronge härom dan.
Paul är Sveriges meste pr-konsult och hjälper företag och myndigheter med krishantering. Så när somliga statsråd och några myndighetschefer bröt mot sina egna coronarestriktioner kallades Paul än en gång in för lära gamla hundar sitta.

Det gjorde han som vanligt bra. Tålmodigt. Pedagogiskt. Men det var inte det han sa som fick mig att trilla ur soffan:
– Karln såg inte ut som Paul Ronge.
Det vill säga som den Paul Ronge som jag målade förra hösten och endast under tvekan postade i november. Där såg Paul Ronge ut så här nedan.
Man kan ana en viss förändring eller hur?
Man skulle till och med kunna säga att Paul Ronge inte längre ser ut som Paul Ronge.

Herr och fru Ronge, 2020.

Det är sådana här erfarenheter som gör att jag mer än gärna avstår min rätt till arbete. Det ironiska är att jag aldrig tvekade om hur den Paul Ronge jag känt i 40 år ser ut.
Det var hans fru Kristina jag hade ångest för.
Man ska hålla fingrarna borta från andras fruar. Särskilt om man har en pensel i handen. Det svåraste som finns är att måla snygga kvinnor. Det är bara min egen fru jag kan måla i sömnen.
Män är lättare. Vi är en genre. Kanske beror det på att vi ställer mindre krav på hur vi ser ut och avbildas.

Dessbättre har jag varit med förr. Därför bifogar jag alltid en ursäkt när jag målat någons porträtt.
Ursäkten lyder ungefär så här:
– Jag vet. Så här ser ni inte ut. Men nu är det så att redan Picasso formulerade alla målarkluddars försvarstal.
– Tack, men så där ser jag inte ut, sa Picassos musa Gertrud Stein besviket när Picasso överlämnade sitt porträtt på henne.
– Jag vet, men du kommer att se ut så här.
Och vi vet hur det gick.

115 år senare minns ingen hur Gertrud Stein såg ut I.R.L, in real life.
Men vi vet hur hon såg ut.Och hur hon ser ut.

Hon ser nämligen ut som Picasso målade henne.
– Så grattis och förlåt, lägger jag till. Och tänk efter – med tanke på alternativet kommer ni om 114 år att vara ganska nöjda över att ni ser ut så här och inte som ni ser ut då!

Paul, grattis på namnsdagen. Och du passar i skägg. Vi måste ses oftare när viruset har självdött.

PS, apropå skandaler: När Expressen avslöjade MSB:s generaldirektör Dan Eliasson resa till Kanarieöarna över jul och nyår gick mångas tankar till Hasse ”Hoffa” Ericsons semesterresa till samma ögrupp. 
Åtminstone bland oss som var med i förr-tiden-tiden.
Den gången, nyåret 1975–76, pågick en bred bojkott mot den spanska Francodiktaturen, en bojkott som den svenska fackföreningsrörelsen stod bakom. Vilket inte hindrade Transportarbetarförbundets ordförande  och styrelseledamoten i LO:s styrelse att tycka att det som gällde för hans medlemmar inte gällde honom.

Förlagan som visadse vägen.


När Ericson avslöjades med brallorna nere hävdade han som Eliasson att resan var ”nödvändig”. Ericson var dock fräckare och fulare än Eliasson: Eliassons pr-stab hävdade att de ”av säkerhetsskäl” inte kunde kommentera chefens ärende på semesterön.Då  hävdade Ericsons pr-avdelning att han av säkerhetsskäl mörkat resan för att han i hemlighet träffat den spanska motståndsrörelsen mor Franco.
Det var lögn och även den affären slutade med att lögnaren fick sparken.

Den journalist som avslöjade Hoffa Ericson hette och heter Paul Ronge. Nu med skägg.

Och 10.30 såg det ut så här

Hon: ja, jag sov till 8.45 idag, blev sen frukost, och solen hade redan passerat Fimpan och var ungefär linje med Ölands Södra Udde när tidningarna var hämtade och kaffet serverat. 30 minuter senare ringer Ancy, god vän och granne, och frågar om vi vill komma över på ”jobblunch” (de jobbar hemifrån) vid tolvsnåret. ”Vi tänkte grilla korv och ta vara på det fina vädret .”

Frukost-utsikt

Såklart vi vill! Bråttom bråttom, tights på och 30 minuters ”tufft” yoga-pass. Måste ju hinna förbränna frukosten och känna att jag gjort något mellan frukost och lunch… och så snabb dusch!

Supertrevligt blev det, och hungrig blev jag också efter att känt doften av nygrillad Chorizo och fått ett glas kall öl i solen på deras soldränkta altan. Gav energi. Tvingade med Honom på promenad efteråt. Den blev kort, han var jättetrött. Corona, tänkte jag förstås efter att sett honom slockna på sängen efter en sekund. Går ut och klipper ytterligare en meter i snåren bakom chili-landet och pratar ganska länge med kompis, stående i solen på Chateau Margaretas terass. Efter någon dryg timme är jag iskall om händerna och går in. Han ropar genast från sovrummet ”nu känner jag mig superpigg”. Pust, inte Corona den här gången heller!!

16.14. Fortfarande sååå fint väder, och månen har ersatt solen. Står strax till vänster om Fimpan.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s