(Uppdaterad 14:40 14:10
Han: Jag börjar där vi slutade. Gårdagens långpromenad var som vanligt trevlig och intressant. Hon älskar långa promenader. Jag däremot medverkar nästan alltid motvilligt (gärna med en stegräknare, tävlingsmoment ökar motivationen).
– Men jag gör det – för hennes skull.
Även denna gång gav det tid till eftertanke. Och ett ämne för dagen:
Arbete är en rättighet, eller hur? Fel! Arbete är i första hand en skyldighet. En skyldighet som i den demokratiska välfärdsstaten fördelas efter förmåga och– inte efter börd som i det gamla klassamhället.
Men inte heller efter olust inför arbete, vilket till nyligen frodades i det post-folkhemska bidragssamhället.
Hävdar jag.
Idéförskjutningen kom i början av 70-talet. Jag vet, jag var med från början. Närmare bestämt år 1970 på Socialhögskolan i Örebro där vi vänsterstudenter krävde och fick igenom grupptentamen i stället för individuella prov.
Om vi bortsett från en massa politisk bullshit innebar förändringen att jag och andra slappkukar P.T.V. kunde åka snålskjuts på de ambitiösa flickornas arbete.
I kollektivets namn, förstås.
– Vi avstod ju vår rätt till arbete till de som uppskattade det mer.
Socialarbetarvänsterns idémässiga seger över de gamla folkhemsidealen innebar att skyldigheten att arbeta och försörja sig försvann i den politiska retoriken. Istället blev arbete en rättighet och alltså något man kunde avstå från.
Det medges att den politiska debatten ändrade riktning när Reinfeldt gjorde ”Arbetslinjen” till en moderat paroll 2006. Men den skeva inställningen till samhälleliga rättigheter och skyldigheter lever vidare på många områden.
– Just nu är den aktuell i debatten om coronavaccineringen.
Nu handlar det om rätten att avstå vaccin. Möjligen är det något jag inte fattar, men min uppfattning är enkel när jag hasar efter henne längs havet:
– Självklart ska jag vaccinera mig så fort Josefin och hjältarna på Torsås vårdcentral hunnit vaccinera mer behövande. Jag är glad och stolt att jag vår udde tillhör ett samhälle där vi råd med detta. Men det är fan i mig inte bara en rättighet – det är min skyldighet att vaccinera mig så att vi tillsammans blir av med denna pest som förstör världen och värden!
Om jag tänkte annorlunda, och jag har respekt för att andra gör det, skulle jag ta konsekvensen av att jag avstår en skyldighet: Om jag tillhörde antivaxxarna skulle jag skriva på en försäkran om att jag avsäger mig rätten till intensivvård om jag skulle drabbas av coronan.
Jag är trots allt inte längre är en fjunig sopisstudent som hittar på argument för att slippa ta eget ansvar.
PS: Ibland läser man saker som kickar igång tänkandet. Före gårdagens 12 597 steg läste jag texten ”Nej, hörrni, om vi skulle ta och röja lite i floskelträsket”, av Hanne Kjöller i Dagens Nyheter. Hon vidgar perspektivet ovan.
Hon: ägnar söndagen åt trädgårdsarbete, varken en skyldighet eller rättighet, men det känns jäkligt bra. Ser det dessutom som gratis motion och styrketräning. Sedan är det hög tid, en del borde jag gjort redan i höstas. Men eftersom det inte blivit någon tjäle gick det bra att dra upp alla plantor och rötter jag lämnat kvar i landen över vintern. Och hans potatisland har fått massor av ny tång. Och jag lite muskler, hoppas jag…
Han: Nu är det vår! Skulle ha deltagit i hennes styrketräning om jag inte hade utsett mig själv till eldvakt. Men hon får lägga tången på mitt potatisland och bilderna blev bra, eller hur?
peppekerstin.blog 
[…] så politiskt korrekt att avstå min rätt till arbete (obs ironi, jag avskyr den pk-parollen – arbete är en skyldighet!). Och vad har man kamrater till om inte för att förstärka ens lust till lättja? Uggla har […]
GillaGilla