Lördag: vass och giftig som en huggorm – nu är hon död i corona

Han: Somliga dar känns coronan långt borta, andra slår den till i hjärteroten. Härom dagen dog journalisten och författaren Anette Kullenberg på ett sjukhus i Portugal.
– Nu finns det en tom yta efter Annette. För mera vildhet och större olydnad, säger Staffan Heimerson, som en gång anställde henne på Aftonbladet. ”Hon är den bästa reporter jag har arbetat med i hela min 70-åriga karriär – punkt. Hon lyckades alltid höja temperaturen på vilken idé det än var. Hon var snabb, hon skrev väl, hon var alltid oväntad.” 

– En mycket tråkig dag, säger Staffan när han ringer från Frankrike. Han har just gjort ovanstående uttalande till tidningen. ”Hon var fenomenalt olydig”, upprepar han.
Vilket är det bästa betyg man kan ge en reporter. Lojalitet är vanligtvis ett honnörsord. Men journalister ska vara illojala. Illojala mot allt och alla, utom läsarna.
– Inte minst kräver jobbet att man är illojal mot sina egna, ofta förutfattade meningar.

Tyvärr slutade Anette Kullenbergs framgångsrika karriär på Aftonbladet med en krasch.Sista dagen på jobbet skriver Annette en kolumn med rubrike”Madeleine! Det är dags att sluta supa!”
Texten är en av de mest omtalade texter som aldrig publicerats.
Åtminstone inte med den rubriken. Inte ens i yttrandefrihetskämpen Hiertas Aftonbladet får man skriva så om en prinsessa.
Den ansvarige utgivaren stryker några väl valda ord och ändrar rubriken.
Dock utan att meddela Annette Kullenberg, känd för sin svala framtoning men explosiva temperament.

Hur matchen slutar? Svar: det blev ingen match, det blir ett inbördeskrig! Konflikten går till domstol och Aftonbladets läsare blir av med en av sina mest omtyckta skribenter.
Kullenberg säger upp sig och skriver en stridsskrift. Boken var elak, insinuant.
Någon kallar den ”en vendetta med trycksvärta i stället för blod”.

I bokan Censurerad kan man läsa Kullenbergs sista kolumn i original. Den är bra. Stark. Omtänksam. Kullenberg oroar sig för ”partyprinsessans” festande kring Stureplan. ”I dagsläget önskar jag att det fanns en enda människa i Madeleines närhet som brydde sig om henne.”
Det här var i början av 00-talet alla vi som då hängde kring Stureplan visste att Kullenberg inte överdrivit, snarare tvärtom.

Å andra sidan var hon inte den första reporter som fått sin text granskad och petad i. Min grundinställning är att ord är råvaror och det är redaktören, inte skribenten, som är kökschefen. Som ansvarig utgivare ska man ta ansvar för alla ord i tidningen.

Visst har det klippts och klistrats i Annette Kullenbergs kolumn. Rubriken har ändrats från Madeleine! Det är dags att sluta supa! till den mer finstämda ”Madeleine! Det är dags att sluta festa!”.
Meningen ”Men jag vill ändå påpeka att det för mig är tydligt att prinsessan Madeleine har alkoholproblem” har strukits.
Kullenbergs poäng är att medierna, inklusive Aftonbladet, förfasar sig över unga flickors dryckesvanor kring Stureplan, men blundar för prinsessans drickande. Detta trots att Madeleine är en förebild ”alla dessa unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Dricka som hon”… förlåt det sista låter lite för tjatigt tycks Aftonbladets ansvarige utgivare ha tänkt. ”… unga tjejer som vill bli som Madde. Klä sig som hon. Uppträda som hon”, lät uppenbarligen mer ståndsmässigt.

Det är uppenbart att Kullenberg identifierar sig med Madeleines föräldrar: ”Kungaparet är i samma situation som tiotusentals andra föräldrar: Vad ska man göra med en ung tjej som festar varenda vecka? Det är vad det handlar om.”
Den ansvarige utgivaren tyckte att det var illa nog att undra ”vad man ska göra med en ung tjej som festar ofta”.

Om jag varit ansvarig utgivare hade jag inte gjort de strykningarna. Framför allt skulle jag ha diskuterat dem med skribenten innan kolumnen publicerades.
Så jag fattar att Anette Kullenberg blev förbannad.
Å andra sidan: strykningarna i hennes text förtog inte budskapet.
Det tyckte Kullenberg. ”Den skam jag kände är svår att beskriva. När jag ser den censurerade texten igen börjar jag rodna.”
Hennes advokat Percy Bratt går ännu längre: På grund av kränkningen har Kullenberg inte längre föråga att frambringa idéer … Hon har till följd av det inträffade tappat sin tidigare skaparlust och sitt patos.

Kriget blev kort men blodigt. Kullenberg sa upp sig och fick avgångsvederlag. Sånt händer i medievärlden. Men Sveriges vassaste skribent nöjde sig nämligen inte med det. I sin bok vidgar hon kriget mot ett antal kollegor som hon anser inte varit lojala med henne. Rubrikerna antyder stora svek och stor dumhet hos ett antal av oss, som inte förstått storheten i Kullenbergs kamp mot censuren:

”När Anders Gerdin förvandlade sig till Karl XIV Johan”
”Lena Mellin tar upp jakten på sin forna kollega”
”Säg hur har du det med sanningen idag, Jan Guillou?”
”… och kulturchefen Håkan Jaensson humlade och mumlade”

Och så rubriken som platsar i min framtida nekrolog: ”En rund liten nallebjörn vid namn Peppe Engberg får en idé.”
Av texten framgår att jag inte bara till formen är lik Nalle Puh: ”Mysiga är de, men hjärnan är inte så stor …”.
Mitt svek? Jag hade tipsat läsarna om var på nätet man kunde hitta Kullenbergs censurerade krönika – trots att Aftonbladet delitat den och Annette inte ville att omvärlden skulle läsa den. ”Frågan är hur Peppe tänkte. Men ska man fråga björnar hur de tänker? … Nallebjörnar är så där.”

Till skillnad från domarna över de andra kollegorna är Kullenberg trots allt överseende: ”Men det är inget att säga om. Skulle jag plötsligt börja kräva av människor, även om de har ett viktigt jobb – journalist är viktigt – skulle jag plötsligt börja kräva att de ska tänka efter? Säg det till den som just stoppat fingrarna i den honungsburk som nätet är. Der Mensch ist was er isst – Människan är det hon äter, som Feuerbach sa. Tysk filosof 1802–1872.”

Alltså, medskyldig. Dömd om inte till stening så till att bli hånad. Vari mitt brott bestod förstår jag fortfarande inte.
– Möjligen handlade det om att den obrottsliga illojalitet som yrket kräver inte gällde när hon själv utsatt för mediedrevet.
Även om jag fortfarande inte fattade vad som drev det kullenbergska kriget, envisades jag i min kärlek. I min recension av Censurerad skriver jag: ”Snäll är du inte din jäkla huggorm. Men, Annette, jag älskar dig ändå. Du visar att en självbiografi är det absolut bästa sättet att berätta sanningen om andra människor. Särskilt om oss andra som glömmer det vi skriver lika fort som guldfisken glömmer sitt förra varv i glasburken”

Jag vet att hon uppskattade det där med huggorm. En tid senare äter K och jag middag med Anette Kullenberg på Sturehofs uteservering. Vi hade träffas i något av Ulf Elfvings trivsamma pratprogram under 2000-talet och vi fortsätter samtalet under mycket trevliga former.
Anette säger inte ett ont ord om Nalle Puh, men är fortfarande giftig mot andra kollegor.
Hon ringer några gånger, men det är sista gången vi ses. Tråkigt nog skrev Anette Kullenberg aldrig mer någon kolumn i Aftonbladet.
Och nu är du död, älskade huggorm. Det känns väldigt illojalt.

PS: ”En örn flyger ibland lågt som en höna, men en höna kan aldrig flyga högst som en örn”. Lenin använde den metaforen när han recensera en bok av sin kompis och kamrat Rosa Luxemburg. Det var ett försök att säga att hon var bättre än boken och Anette Kullenbergs journalistiska insatser flög betydligt högre än hennes självömkande bok. Även om övergången känns skruvad så är den inte illa ment. I eftermiddag följde jag en livs levande havsörn med kameran när den flög lågt som en höna ute på Fimpan.

Hon: snart får du nog till det, med nya kameran menar jag ;).

Avrundar dagen med en bild från eftermiddagen som var strålande blå, men också sorgsen. Inte bara Anette har gått bort utan också en av våra fyrfota vänner här på udden. Kommer sakna dig i sommar fina Fanny.