söndag: När Räven raskar över isen

Han: Nån som minns Godnatt Jord, tv-serien från år 1979 som Keve Hjelm regisserade? Ivar Lo-Johansson skrev romanen, av tv-dramat minns vi som minns de längsta kameraåkningar i realtid som någonsin visats i filmhistorien av en man som går tre kilometer längs en i landsväg i Småland på 40-talet.
Det var också i den här serien som svenska skådespelare slutade artikulera på film. Trots mumlandet, eller tack vare, det kassa ljudet belönades Hjelm med en Guldbagge för sin ”kompromisslösa förnyelse av realismen i svensk film”.

OK, jag ger dig ovanstående bildserie utan förhoppning om att bli prisad. Långsamhet är inte längre en dygd och jag har avpublicerat 32 stillbilder på dagens händelse vid vatten: Hon får syn på att en räv letat sig ut på isen, hen är på väg mot Fimpan.
Möjligen har räven fått syn på de två havsörnarna därute, de ser ut som örnar gör när de väntar på dagens meny. I kikaren ser vi att på dagens meny står ännu en av svanarnas fjolårsungar, som inte verkar klara kylan.
Örnarna väntar på ungen ska bli så försvagad av kylan att döden kommer som en befrielse.

Det är 3 grader kallt, men 14 sekundmeter i vindbyarna gör att det känns som minus 11. Dessutom snöar det lätt. Precis som i Godnatt Jord händer ingenting på någon timme, men plötsligt vänder räven om och traskar tillbaka samma väg in mot land som den kom. Även örnarna lyfter. De hade underskattat pappa och mamma Svan som inte tänker bli barnlösa när det bara återstår tre månader av deras föräldrakontraktet. I kikaren ser vi hur de kastar sig upp mot örnarna för att skydda sin avkomma.
Det är nästan så man undrar var ens egna barn gör en sån kylig söndag.

Objuden gäst, följ skuggan under stocken framför räcket…

Hon: och man undrar ju vad katterna sysslar med… jo, sover som stockar inne i ”sitt” rum. Tur det inte är stadsråttor vi har här utan modellen mindre och ganska söta.

Tog en tur på isen idag med, men den blev ganska kort. Satte på skridskorna ute hos oss, skulle möta kompis längre in i viken, och turen dit gick väldans fort. Det såg vinden till, jag behövde bara stå still på skridskorna och åka med. Sedan åkte vi en stund med vinden i sidan (slörade) fram och tillbaka över viken. Inte jätteskönt, gick inte heller att prata eftersom vinden dränkte samtalet. Gav upp och begav oss ut mot udden. Sjuuuukt jobbigt, sådan motvind att jag fick blodsmak av ansträngningen och sträckte dessutom axeln… Men imorgon är det bare å åk igen 🙂

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s