Söndag: Vilodagen ägnades åt småländsk stenkonst

Kulturföreteelse i söndagssol…

Han: Finns det någon kulturföreteelse (= av människa skapad) som är så småländska som stengärdsgårdarna. Som född på ett kraftverksbygge står kraftledningsgator som en symbol för Norrland, här nere är det stenmurar  som gäller.
Båda företeelserna får mig att tänka på arbete, arbete, arbete. Någon har räknat ut att de småländska stenmurarna består av mer än 200 miljoner kubikmeter sten –tillräckligt med material för att bygga 75 Cheopspyramider om du känner dig mer hemma i den kulturgeografin.
– En kubikmeter sten väger två ton.

… och i solnedgång.

Idag har vi byggt några meter stenmur Detta av samma förbannade anledning som smålänningarna gjort i århundraden.
– För att bli av stenen!
I vårt fall för att rensa upp bakom Margaretas stuga. Och det är klart: Finns något så vackert som en stenmur, om än bara en skiss till en kuliss?

Som giraffen, fast tvärtom.

Vid sidan detta hårda arbete har jag fortsatt mina studier av svanarnas förmåga att härma människor, om än med ett annat syfte.
– Dvs att ta sig vatten över huvudet.
Svanar liknar människor också i den bemärkelsen att de är vegetarianer, vilket vi också var en gång i tiden när även våra hjärnor var stora som ärtor.
Knölsvanen äter olika vattenväxter, sjögräs, tång.
Eftersom den inte kan dyka trots att svanen är andfågel inom släktet Cygnus har den fått en lång hals och ”betar” som kor eller giraffer.
Fast tvärtom om man säger så.
– Det är därför de står på huvudet.
Tack vara sin långa hals kan den nå botten ner till omkring 1,5 meter djup, vilket förklarar varför den håller sig relativt nära land.

Som vi rapporterat under några vinterveckor har vi sett flera svanar, särskilt fjolårsungar, dra sig undan och lägga sig ner på isen som om de vore döende.
Det har de förmodligen också varit, vilket havsörnarna (våra gamar) fattat.  
En till synes döende svan är ofta uttorkad (dehydrerad), vilket i sin tur beror på att den inte är så bra på att tillgodogöra sig snö för att få vätska.
Ser du en svan som lagt sig ner på isen eller i snön bör du försöka ge den färskt vatten. Eller åtminstone försöka skrämma iväg den så att den söker sig till öppet vatten. Och …

– Jag tror jag slutar där. Barnbarnen har trots allt sportlov (några är till och med på väg ända upp till riksgränsen där det inte finns några svanar) och ni andra har väl redan börjat blippa på era mobiler.

PS: Nu har vi ätit middag, hennes nya soppa med rotfrukter, chorizo och svarta bönor + vitlöksbröd. Mycket gott! Och just nu ringer en granne och säger att månen är full och vi måste titta till honom.
Och då gör vi det.

Hon: är inte min bild lite bättre även om den ser liten ut…?

Han: Månen var full igår, 27 februari. Det tar månen 29,53059 dagar att gå igenom sina fyra faser. Det innebär att vi har en fullmåne minst en gång i månaden, alltså nästa gång skriver vi 28 mars.
Hennes bild är kanske finast, men säger minst. Jag är mer intresserad av varför månen är röd. Nej, det beror inte på att solen lyser på månen, som hon tror. Så här är det: Fenomenet kallas jordgubbsmåne och den orange färgen uppstår eftersom månljuset under denna period passerar genom ett förhållandevis tjockt lager atmosfär innan det når fram till jorden. På vägen sprids det blå ljuset i alla riktningar, och därför är det ljus som når fram till ögat främst det rödaktiga.

När vi närmar oss sommarsolståndet uppfattar vi fullmånens färg som orangeröd. Det rödaktiga fenomenet syns också vid höstdagjämningen. Då kallas den speciella fullmånen dock höstmåne i stället för jordgubbsmåne.
– Nu vet du det också, älskling.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s