Onsdag: Back on track med Arun…

(Uppdaterad 18:52)

Hon: det kändes att det var alldeles för länge sedan, skärpning Kerstin!! Skyller lite på min aubergine-färgade skinka och onda svanskota efter vinterns cykelvurpa. Men jag har ju faktiskt två yogamattor.

Sedan kanske inte Aruns yogapass direkt är något att börja med efter ett långt uppehåll, en timme långt dessutom, men det gick ganska bra ändå. Ses på fredag igen Arun!

Han: Aha, jag har alltid undrat vem den där Arun är. En kille i tights, alltså. Kul för henne. Nu ska jag skriva om döden.

Det är kallt men vår i luften. Ljuset är skarpt och varslar om värmen som kommer och pensionsmyndigheten lovar landets gamlingar 60 kronor mer i månaden.
Vem ska de tacka för pengarna?
– Tacka de döda.
Det skriver Peter Kadhammar i Aftonbladet.

Förklaringen är plausibel, som man säger på finsvenska. Tack vare att så många gubbar och kärringar dött undan av viruset kommer vi ännu levande gubbar och kärringar att få mer pengar att röra oss med.
– 60 spänn mer?!
Det betyder att 3 burkar Bullens pilsnerkorv faller som stekta sparvar från himlen.

Är det meningen att jag ska skratta eller gråta?  Enligt Sveriges radio dog så många i covid förra året att medellivslängden i Sverige sänktes med ett halvt år för kvinnor och ett helt år för män.
Det är mycket i ett historiskt sammanhang.

Det är klart man blir ledsen i hjärtat. ”Det finns två stora ämnen i allas våra liv”, skriver Peter. ”Kärleken och döden. Kärlek är mer än kärleken till en annan individ. Jag vet en kvinna som föll i gråt när hon såg alla dödsannonserna i morgontidningen i våras. Så många existenser som plötsligt upphört. Så många namn vars bärare nu är borta. Sida efter sida.
Att gråta, att undra, att vilja handla och hjälpa är det naturliga sättet att reagera i den pågående katastrof vi alla lever i”.

Kärleken och döden. Att vi sörjer på vårt eget sätt är ett understatement även här hos oss på udden. De senaste dagarna har jag låtit mig beröras av ett annat virus, fågeldöden.
Härom dagen skrev Barometern om fågelinfluensan och att den drabbat svanar i Kalmar. Tyvärr har även våra svanar möjligen drabbats.
På kommunens hemsida skriver  Miljökontoret: ”Eftersom fågelinfluensan är väldigt smittsam mellan fåglar vill vi gärna ha din hjälp att hitta de döda fåglarna. Då kan vi hämta dem innan de till exempel blir uppätna av rovfåglar som också riskerar att avlida av sjukdomen.”

Igår kom två grabbar från kommunens miljökontor ner till udden. En granne hade larmat om att han hittat en död svan i närområdet.
– Hade jag sett något?
Nej, inte sedan isen gick. Som vi berättat här på bloggen såg vi minst tre havsörnar som kalasade på svankadaver.
Som sekreterare i stugföreningen skickade jag naturligtvis ut ett meddelande till stugägarna. Det kändes som ett slags sorgearbete.

PS: Livet är underbart och somliga dar är det underbart orättvist. Idag har jag varit på Torsås vårdcentral och träffat syster Inger. Coronan till trots, det är sjunde gången (7) på ett år som jag kallas till olika vårdinstitutioner för att dessa hårt arbetande samhällsbärare oroar sig för att jag inte mår bra.
– Vilket jag gör!
Mina värden är perfekta.
Syster Inger tyckte till och med att jag hade brunbrända och välvårdade fötter.
Visserligen tyckte hon att jag borde följa med på hennes raska promenader varje dag.
Det ska jag.
Om inte annat så för att visa den där Arun att det finns män som inte fjantar omkring i tights och bar överkropp.