(Uppdaterad 17:40)
Han: Igår ringde Engman. Han undrar hur mycket panel jag behöver när jag ska tilläggsisolera Margaretas stuga.
Och om det räcker att virket är i 3-meters längder.
– Och så behöver du trall också. Tjugoåtta gånger hundratjugo.
– Ja, 35 kvadratmeter.
– Lika bra att plocka ut det redan nu.
Idag förstår jag varför. Yngste sonen har köpt en ny lägenhet i Stockholm som behöver byggas om. Och intresset ljuger inte. Han tänker han på att han behöver hjälp av hantverkare.
Och byggmaterial.
Alltså fastnar han för artikeln i Aftonbladet och skickar den till sin far.
Viruset tvingade hem folk och att människor är inte dumme. Att arbeta hemma tolkar många på sitt eget sätt. Många har passat på att renovera kåken eller lägenheten.
Andra har byggt soldäck och uteplatser.
Och nu kommer räkningen:
– Det ser ut att bli brist på trallvirke framåt sommarn, säger Johan Freij, skogsexpert på Danske Bank, till Aftonbladet.
Det kommer att bli brist på bräder i sommar på grund av historiskt låga virkeslager och stor efterfrågan på grund av coronan.
I mina öron låter hans slutsats som gratis textreklam för Lindbergs och Södra Timber:
– Ska du bygga en altan i sommar är det lika bra att åka och köpa virke redan nu, säger bakkillen.
Tänkte inte på det.
Men det gjorde Engman.
Tack för det.
På måndag kör vi gång!
PS: Apropå bräder, här min pappas favorithistoria: Farfar jobbar på pappersbruk i Sundsvall på den tiden när träpatronerna styrde Norrland. I Sundsvall regerade tre bröder med järnhand över både skogsindustrin och stan, hjärtligt avskydda av arbetarna och den gryende fackföreningsrörelsen.
Men hämnden är ljuv. Plötsligt dog en av de tre tyranniska sågverksägarna och bröderna gick förstås till Sundsvalls Tidning för att sätta in en dödsannons.
På den tiden lämnades manus direkt av grafikerna som handsatte texten. Grafikerna var Sveriges fackligt mest militanta yrkesgrupp och i tidningen dagen efter kunde man läsa att disponenten den och den hastigt avlidit och att denne högt ansedde och betrodde, men nu döde samhällsbyggare, ”sörjes närmast av två bräder”.
Hon: vore ju inte bra om det inte finns tillräckligt med bräder för att bygga altaner i sommar, din favoritsyssla 😉
Och min favvosyssla får vi väl säga är omplantering, om det finns plats för dem vill säga. Vilket inte har funnits, och det är fortfarande för kallt i växthuset. Bara att fixa ytterligare plats inomhus alltså, så nu är det fullt även i fönstret åt norr, där tv:n brukar stå…
Läste i DN idag att gult är den nya inredningsfärgen. Och det går i gult även här…
Han igen: Nu ska jag skåla för Leif GW Persson som fyller år idag. Det blir en tyst skål för hon har månadens bokklubb med sina väninnor i Stockholm.
– Skål!
Leif behöver ingen närmare presentation. Han är en kulturinstitution och jag tycker fortfarande att han borde inta en stol i Svenska Akademin. När det stormade som värst i den institutionen var vi några som agiterade för den saken. Och det var ingen ny tanke. När jag bläddrar i mina digitala dagböcker hittar jag en dagsnotering från november år 2013.
”Johan Hakelius, en annan av alla dessa profiler i Stockholms medievärld, brukar göra män av pojkar genom att ta med dem på safari bland Londons klassiska modebutiker. ”En som på egen hand satsat en massa royaltypengar på engelsk tweed är Leif GW Persson. I veckan intog han Noppes bar i trevligt sällskap. Pinocchios näsa skulle växa ut om jag påstod att han var ute med Evert Bäckström och polarna, men det snyggaste intrycket gör trots allt Leif själv.
Detta genom att angöra bardisken i komplett lantadelsmundering – den mest perfekta tweedkostym du sett i samma färg som käppen och de skotska höglandets djupa höstfärger.
Till och med Noppe är imponerad. Och han tillhör trots allt den främsta av alla levande adelsätter sedan Brahesläkten dog ut på svärdssidan år 1930. Även i övrigt är greve Carl Adam Lewenhaupt ett stort leende. Kan bero på att hans lilla vardgsrum håller på att återta sin plats som det roliga vattenhålet innan medlemmarna går ut i Stockholmsnatten.
– Somliga blir till och med kvar här hela kvällen”:
Den kvällen blev vi alltså kvar och samtalen snurrade länge kring andra frågor tills jag sa som jag brukar säga i fint folks sällskap:
– Tyst när jag avbryter!
Till och med professorn tystnar när jag för in samtalet på veckans viktiga fråga:
– Hur blir det med Svenska Akademien?
Ingen av de församlade hade naturligtvis missat att förre (S)-partiledarkandidaten med mera Pär Nuder hade dragit igång en kampanj som borde samla både sossar, borgare och alla som brukar säga nu tar vi fanskapet:
– Ge mannen och myten en stol i Akademien!
Ett lysande förslag tyckte jag då – och nu. Leif Gustav Willy Persson har både klassisk bildning, akademisk skolning och vet mer om modern litteratur än de flesta av relikerna bland De Aderton. Till skillnad från flertalet av de nuvarande ledamöterna kan han dessutom skriva och för- sörja sig på sitt skrivande.
– Klarar snapsande till ärtsoppan på Gyllene Freden gör han.
Den nya tweedkostymen är dessutom som gjord för hemliga överläggningar i slutna rum. Och när det gäller arrogans tävlar vår kandidat till Akademien absolut med Horace Engdahl. Du vet ingen som med en sådan självklarhet kan låta som Sir Alec Guinness i Hakelius bok Döda vita män:
– Det verkar som om jag måste be om ursäkt för att jag är man, vit och europé.
Och vad tyckte Persson själv om pöbelns krav att han ska inta en stol bland De Aderton?
– Ödmjuk, som vanligt.
Muttrar så att bara jag hör:
– Akademiens tystnad är påtaglig, men de tycker nog att jag är lite för gammal. Kan jag få ett glas champagne till?
Så svarar en man som lånat bort endast en mindre del av sitt ego till kommissarie Evert Bäckström.
Åren går, men även nu blandas våra (tysta) hurrarop med det självklara kravet:
– Ge mannen och myten en stol i Akademien!
peppekerstin.blog 
Publicerat av