Annandagpåsk: När Allt händer men ingenting förändras

Han: Nånting har hänt. Idag känns det som vår igen. Åtminstone tror syrenen det. Vad vår novemberkaktus tycker sig känna vet jag inte, blommar gör den i alla fall undanställd som den är bakom vår soffa.

Allt har förändrats, men ingenting har hänt.
Eller:
– Ingenting har hänt, men allt har förändrats?
Vet inte vilket av dessa versioner av den evigt existentiella frågan som passar bäst in på vår renovering av Margaretas Chateau. Eller Hus2 som vi på planekonomisvenska kallar denna kuliss som vi köpte för exakt år sedan av ”danskarna” – vårt kärleksfulla samlingsbegrepp på Margaretas släktingar och gamla vänner som i själva verket är en tidstypiskt multikultiblandning av svenska, danska och norska gener. 

Du som i brist på andra intressen följer vår blogg har noterat att har vi hållit på ganska länge med att göra Margaretas och Bertils gamla stuga beboelig året runt. ”Stuga” är en förenkling. I likhet med många andra stugor här på udden, återspeglar denna stuga sjuttio år av ambitioner, välståndsökning och framtidstro.
– I själva verket består stugan vi övertagit av minst åtta (8!) olika huskroppar – sjöbodar, skjul, ett garage, sammanhållande hemmabyggen och till och med ett torrlagt utedass.

Så här såg den ursprungliga stugan ut, det är Margareta som lagar mat på spritköket och året är kanske 1950. Boden på tio kvadrat blev kök när Bertil senare köpte ett gammalt garage som blev vardagsrum.
Men den ursprungliga boden var i princip intakt när vi började renovera för ett år sedan idag.
– Med intakt menar jag inklusive ytterväggar och yttertak – under det nya taket.

Detsamma gäller badrummet som nu bara väntar på mattläggarn och hörnbadkaret. Byggt under det gamla taket har vi slagit ihop den lilla toaletten, en vedbad och ett torrlagt utedass!
Vardagsrummet, som vi i övrigt bevarat kommer att få ett nytt fönster (den gamla glasskrivan har blivit vindskydd i uterummet).
Därmed har vi förhoppningsvis nöjaktigt frilagt och byggt ihop hela detta tivoliläger till ett enda hus under ett enda heltäckande tak.

Åtminstone snart. Vår unga takläggare Goof Hartsink behöver nog några dagar till på sig. Hade inte SMHI eller Wetter online bestämt att väderstreckens alla vindar ska använda vår udde som transithall så hade han varit klar förra veckan.
Men skam den som ger sig.
– Vad ser jag när jag tittar ut?
Jo på taket står grabben på knä!
Annandagpåsk till trots, någon måste göra jobbet och det är inte jag.

Så nästan allt har hänt, och ändå hoppas vi att grannarna tycker att allt har förändrats.  
Den senaste veckan har jag ägnat mig åt Margaretas uterum. En sal som vi kommer att kalla för ”Vita havet ”efter den välkända salen på kungliga slottet och naturligtvis inte dito omdöpt sal på Konstfack i huvudstaden.

Sen blir det nog en ny veranda.

Hon: ja jag hoppas ju vi slipper att förbipasserande frågar om det är ett ödehus som är till salu, vilket hände ideligen förra sommaren. Mest pga taket som var helt snett där pappen lossnat och böjde sig uppåt i skarvarna, tror jag. Dessutom var det fullt med en massa barr och kvistar från tallarna. Kanske det också berodde på att vi inte klipper gräset utanför Chateau Margareta eftersom det kommer upp så fina blommor där. Det kommer vi inte att göra i sommar heller, så då får vi se vad som händer 🙂

Men apropå våren så har vårt svanpar kört iväg förra årets unge och börjat sin kärleksdans inför årets kull ;). Så vackert. Det blåser hård frånlandsvind så de lyckades inte, eller var kanske inte redo för, att bilda ett hjärta av sina halsar. Än. Men titta på filmen, de är väldigt samspelta och väl koreograferade i sin dans trots vinden.

Han, ska man gnälla ska man gnälla i tid. Väntar man riskerar man att gnälla för sent och då står man där kepsen i handen och allt gnäll i halsen.

Detta är ett refuserat blogginlägg, skrivit nu på morgonen: Eftersom gubben på udden (72) ännu inte fått någon inbjudan att få ett stick i armen vill jag bara skicka ett klartecken från kön, som vi sa i lumpen:
– Jawohl herr Übersturmfürher Tegnell, vill bara meddela att självklart  sker allt umgänge här på udden utomhus och på coronasäkrat avstånd.

Men det finns saker jag undrar över. Läser i bladet att det finns över tusen lediga vaccintider i Stockholm. Och på nyheterna säger man att snart kan 20-åringarna börja vaccineras.
Flera av våra grannar, alla i 50-års åldern har också fått vaccin.
Jag gnäller inte, fast jag är i den gubbåldern, jag undrar bara om det endast är jag som gör som du sa att vi alla skulle göra:
– Sitta lugnt i båten, inte stalka vårdpersonalen med frågor om vaccinet utan lugnt invänta att det kommer ett brev i brevlådan.

Det har jag gjort och härom dan kom brevet. Visserligen tre månader efter att jag första gången läste att ”nu kommer vaccinet”. Och även nu gör jag som det står att jag ska göra: Jag ringde vårdcentralen med bultande hjärta, knappade in ”8” för vaccin och lämnade mitt personnummer.
– Vi hör av oss inom en vecka.
Glad och nöjd och lite stolt gick jag sen inåt viken och träffade en granne och han undrade om jag fått min spruta.
– Nej, sa jag, men dom ringer mig.
– Jaha, sa han. Mig sticker dom på tisdag.
– ?
– Jag ringde också vårdcentralen. Men jag ringde två gånger.

Första gången gjorde grannen som jag. Han följde instruktionen (= slog 8:an) och hamnade hos en telefonsvarare som vänligt men lite kyligt förklarade att hon skulle höra av sig inom en vecka.
Men vår granne har en räv bakom örat, så han ringde alltså en gång till.
Denna gång struntade han i 8:an. Hamnade visserligen i en telefonsvarare, men en som sa att hon skulle ringa upp senare samma dag.
Det gjorde hon.

Den snälla sköterskan förklarade dessutom att på nätet finns inga tider kvar för vår åldersgrupp, men att hon hade tider över ”här hos mig”.
Det lät fint och intimt på nåt sätt och i morgon åker grannen och får sitt vaccin.
Nu undrar jag om jag gjort nåt fel som gjorde som Tegnell sa.
Det känns så, liksom. Lite, men vem är jag är klaga.

Skrev jag med gnällig röst på förmiddan och sedan gick jag ut i Vita havet. Och vad händer, helgdag till trots? En vänlig kvinnoröst ringer mig när jag står på en stege och undrar om jag vill ha en tid för vaccinering …
Ja tack, sa jag.
Visserligen först om tre veckor. Men ändå.