Onsdag: Äntligen ligger hon gyllenbrun i sin fuktiga bädd

Han: ”Den du med lite smör på! Hon heter Amandine och är ung, fast i hullet och nu ligger hon där i min fuktiga bädd, gyllenbrun och mandelformad.”
Så diktar poeten och visst är hon värd en dikt – Amandine, den avlånga franska mandelpotatisen som kockarnas kockar älskar för hon är en hel meny i sig, nykokt med lite smör och salt – som en primör ska vara

Har varit hos Lantmännen (som sedan flera år heter nåt annat, men namnsatt av någon trendig varumärkesbyrå och därför re- till nåt på o som jag aldrig kommer med Nu har hon dessutom fått långa vita groddar och därför hamnar hon i mitt land. Potatislandet, denna sista rest av det ursprungliga Palestina som den andra bosättaren på udden ännu inte lagt rabarber på. Nåja, glad är jag att det är hon som i år fyllt landet med tången som vindarna och havet landat i vår vik.
– Att rensa viken från tång tillhör de nedärva kvinnliga sysslorna på udden. Och från och med idag gror alltså några kilo Amandine sättpotatis i denna fuktiga odlingsbädd.  
För här tillhör det de manliga sysslorna att odla potatis ovan jord.

Potatis är den mest odlade kulturväxten i världen. Det finns över 2 500 olika sorter. I Sverige odlas ett hundratal och svenska potatisodlare skördar storleksordningen 550 000 ton på cirka 17 000 hektar jord.
– Trots detta finns det många missuppfattningar om potatis.
En är att det var Jonas Alströmer som tog knölen till Sverige på 1700-talet. Så har vi lärt oss, men så var det inte. Redan år 1655 odlade Olof Rudbeck potatis i sin trädgård i Uppsala. Rudbeck är världsberömd inte bara i Sverige för att han kartlade det mänskliga lymfkärlsystemet. I Sverige är Rudbeck även världsberömd för att han fantiserade ihop Atlantica, det bokverk som inspirerat nationalistiska dumskallar i alla tider att tro att Sverige är sagans Atlantis och svenskarna alla herrefolks ursprung.
Men – och det är därför han dyker upp i denna anteckning – mellan populistiskt fejk och anatomiska studier anlade Rudbeck Botaniska trädgården i Uppsala. Här planterade han potatis, dock inte som människoföda, utan för plantans vackra blommor som han kallade Peruansk Nattskatta.

Först på 1720-talet försökte mångsysslaren och entreprenören Jonas Alströmer göra potatisen kommersiellt gångbar som svenskarnas basföda. Det skedde mot bakgrund av de återkommande vågor av hungersnöd som drabbat Sverige och under mina år i folkskolan hade Alströmer hjältestatus.
– Bakom varje framgångsrik man står dock ofta en beslutsam kvinna. Så även på potatisåkern – det var i själva verket grevinnan Eva Ekeblad (född de la Gardie) som avgjorde potatisens framtid här i landet:
– Hon insåg nämligen att det gick att göra brännvin av knölarna.

Alkohol är vad även inkaindianerna använde denna kulturväxt till. Det skedde innan européerna drev upp urbefolkningen i Anderna, där inga spannmål växte. Bara potatis, alltså fick potatisen bli basföda och inte bara något man drack till fredagsmyset. I Sydamerika var potatisen flerårig och växte vilt, men på resan till Europa blev det fel redan från början.
– På indianspråket quechua kallas rotfrukten papa.
”Potatis” kan däremot härledas ur spanskans patata. Orsaken är att när de spanska conquistadorerna tog med papan hem till Europa förväxlades den med sötpotatis, ipomea batatas, som redan var känd här. Och trots vad du förmodligen tror är potatisen inte släkt med sötpotatisen.
Det är det moderna köket som fått dem att flytta ihop i samma bonusfamilj.

Alströmer kallade sina potatisar för nolor eller jordpäron. Pärer sa man i Jorm när jag var barn och päror säger gamla surgubbar fortfarande i Skåne. Om de inte säger panntoffler. Det senare är en reminiscens från danskans kartoffler och en ironisk påminnelse om att de delar av landet, där den dryga storsvenska nationalismen är som mest utbredd, ganska nyligen var danskt.

Men språkhistorien spelar oss ytterligare ett spratt: Eine kleine Kartoffel har även jag beställt till min wienerschnitzel ovetande om att kartoffel och panntoffel är varianter på italienskans tartuffoli, alltså tryffel.
Även här är vi alltså ute och cyklar i potatisåkern.
Och vi är i gott sällskap. Den spanske skribenten Cieza de León lär vara den europée som först beskrev potatisen, när han år 1553 olyckligtvis hävdade att den goda knölen ”påminner om tryffel och som efter den kokats blir lika mör som kastanj.”

Men potatisen är varken släkt med sötpotatis eller med tryffel, utan tillhör samma familj som chili, paprika, aubergine och tobak.
– Redan där borde potatisodlarna reagera, eller hur? Potatisen tillhör en familj vars frukter växer ovan jord. Hade Alströmer och grevinnan de la Gardie känt till släktskapet hade de insett att potatisen inte behöver stoppas i jorden för att bli gratäng och brännvin.

Och därmed är vi tillbaka på vår blåsiga udde, ty här lägger vi potatis ovanpå marken – med ett täcke av fuktig tång över. Det gör både Isman och jag och fördelar är flera: Ingen lort, inga maskhål. Ingen skorv.
Jag häller dem direkt i kastrullen.
För det är en pendang till denna långa pedagogiska onsdagslektion: Till middag serverar köket idag färsk torsk från Rökeriet i Brömsebro, ungsbakad i i pepparrotssås och serverad med kokt potatispotatis.
– Fel, jag menar Amandine.
Allt hänger ihop här i bloggen.

PS: Det händer sällan, det händer nästan aldrig. Men i kväll är hon trött. Somnade framför tv:n lagom till kocken serverade dagens middag. Men den som väntar på nåt gott väntar inte för länge (på gästen): Puss!

Hon: ja, sovit lite för lite tre nätter på rad, nu tog det ut sin rätt. Scott and Bailey är delvis orsaken, i alla fall igår. Hur många avsnitt såg vi…?

Och på tal om mandel, snart kommer våra mandelträd att slå ut. Så kul, fattar inte att de har överlevt. Vi satte dem ungefär vid denna tiden förra året, och precis när de var planterade kom frostnätterna tillbaka och det blåste och blåste. Hårt!! Vilket det banne mig har gjort sedan dess. Och kallare än normalt blev det ju också i början av detta året. Mandelträd ska stå varmt och skyddat, om man nu försöker sig på att ha dem ute i Sverige, och helst mot en södervägg. Men titta bara: