Söndag: Det blåser på udden – har du hört det förut?

Han: På P1 säger tjejerna på vetenskapsradion att där ute i verkligheten finns det indiska hoppmyggor som kan krympa och utvidga sina hjärnor. Och hon har skaffat sig en köttätande blomma som jaga flugor. Problemet är att hon också har skaffat andra husdjur – gallmyggor och parasitsteklar som ska äta upp bladlössen som invaderat hennes chiliplantor men nu riskerar bli uppätna av den köttätande blomman som inte verka gilla bladlöss.
– Se där en modern sekulär skapelseberättelse, av människa kreerad: ”I begynnelsen skapade Hon en bit himmel och jord, som arvedel från sin far och mor. Och udden var öde och tom, och mörker var över djupet, och Hennes Ande svävade över udden och den vindpinade marken blev till odlingar. Och Hon sade: ”Varde ljus”; och El-Göran kom och snart sken grislampornas ultravioletta ljus över växthusen, ty det blåste som fan från nordost sedan veckor tillbaka …”

Luis Dega.


För egen del känner jag mig mer och mer som Louis Dega. Det är den förbannade blåstens fel.
– I Stockholms blåser det inte, säger hon.
Inte i Paris heller, tänker jag som jag vill tro att Louis Dega också tänkte.
Jag vet, få läsare av den här bloggen vet vem Louis Dega var.  
Steve McQueen var den självklare hjälten.
– Snygg, smart, tuff.
Men redan första gången jag såg filmen Papillon identifierade jag mig inte med Steve McQueens rollfigur Henri Charrieres, känd under namnet ”Papillon”.
– Jag var uppfylld av Dustin Hoffmans rollfigur Louis Dega, som även han funnits i verkligheten.

Det var kanske inget jag öppet medgav hösten år 1973 när filmen hade premiär. Och jag grubblar fortfarande över varför jag kände denna samhörighet med en närsynt småskurk som satt på den blåsiga Djävulsön för att hans svekfulla fru och advokat, tillika hennes älskare, blåst honom.
– För egen del var jag trots allt en politiskt aktiv socialskolestuderande med kärleksfull flickvän och en son som just överlevt det första årets ständiga kolik.

Peppe Engberg.


De som minns filmen
minns upplösningen: Papillon och Dega planerar i flera år hur de ska lyckas rymma från den vidriga fängelseön mitt ute i havet. När stunden är inne för den stora flykten – en dag när vindarna vänt in mot land – händer något.
Dega förklarar att han tänker stanna på Djävulsön.
– Varför?!
Hoffman ser förlägen ut när han pekar mot sin lilla vindpinade trädgård där han trots allt lyckats få några blommor att gro.  
– För att ta hand om dom där. Nån måste göra det också.


Steve McQueen ser på Dustin Hoffman med sina stålblå ögon och hela salongen stönar åt tönten Dega.
Inte jag.
Och på den vägen är det.

Under årens lopp har jag förvisso flytt – inklusive mer ombonade ställen är Djävulsön. Men Lois Dega har trots det förblivit ett inre alter ego och här på udden har han tagit materiell form.
– Särskilt blåsiga dagar som denna när man får lust att behålla mössan på även inomhus.
Jag anar vad du tänker: Griniga gamla gubbar växer bäst på vindpinade uddar.

Hon: 10 gr stämmer inte härute, det har inte varit över 8 gr på vår termometer någon gång idag. Inte igår heller. Fast går man hundra meter inåt viken är det säkert det, men härute kyler nordanvinden ner flera grader. Vi skulle egentligen ha Tina och Blomman här i eftermiddags och grillat korv. Var bara att ge upp. Kom hit istället sa Tina, vi har lä. Så det gjorde vi. Jag gick, Tina mötte upp halvvägs. Peppe tog bilen. Mysig eftermiddag. Tack!!

Och där ser jag Tina komma…

9000 steg blev det! Tog en timme, trodde det skulle ta 40 minuter… Peppe och Blomman väntade tålmodigt vid grillen när vi kom fram.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s