Tisdag: efter en natt med supermåne, kom en supersolig dag

(Uppdaterad 19:24, 18:13)

Hon: vaknade 03.10, gick upp för att kolla upp supermånen som störde min nattsömn, men nix, såg ingen måne. Igår kväll innan vi la oss var den inte speciellt stor eller fin eller nåt överhuvudtaget faktiskt, men vid femsnåret i morse skulle den tydligen vara närmast jorden. Såg den inte då heller… men inte lyckades jag sova för det. Dagen har gått bra ändå, och det känns lite som väderomslag, ingen hård nordlig vind. Och sälen låg på sin sten framför Fimpan.

Däremot började det blåsa rak pålandsvind, nordostlig närmare bestämt. Viken fylldes snabbt med tång igen… men då fick jag tillfälle att inviga de nya höga stövlarna. Köpta just för det ändamålet. Sköna, men hade nog behövt lårhöga idag, högvatten.

Och medan jag kämpade med tången, glömde jag helt bort att jag börjat fylla vattentunnan med det nypåsatta sommarvattnet, ja det kommer ju inget regn… men nu är det i alla fall blött så det räcker.

Och så upptäckte jag årets första maskrosor, då känner man verkligen att det går åt rätt håll. Egentligen brukar jag få sommarkänslor då, men det kan jag inte direkt påstå jag fick idag. Men nöjer mig gott med ordentlig vårkänsla!

Han: Morgonen började med en miss. Försov mig, för första gången på länge väckte klockan mig (06:00). Just idag hade jag räknat vara på plats klockan 05:31. Det var nämligen då som jag kunde ha fått se gubben i månen inte bara full utan superfull. Missade det, men igår kväll såg det ut så här över havet.

I övrigt När hon skriver så där ger hon mig vårkänslor. Får mig att tänka på kramar och sånt, vilket osökt får mig att tänka på Alex Schulman.
Alex är en av få skribenter jag gärna läser. Vi känner varann, men det var länge sen vi sågs. Det var på restaurang Riche, eller möjligen på hotel Anglais om på den tiden var ett populärt tillhåll för fria agenter som insett att hotellbarer erbjöd trevligare arbetsplatser än ett eget kontor.

Med tanke på Alex text i helgen är det ironiskt att han gav mig en bamsekram, en yngre kollegas spontana hälsning på en senior redaktör på den tiden när det kramades i Stockholms medievärld, BC alltså, Before Corona.

I helgen skrev Alex, vars pappa Allan jag även druckit med, att han tycker att ”Stefan Löfvens tjat om kramar är provocerande”: ”Förbud mot kramar, längtan efter kramar, löften om kramar snart. Hela tiden landar han i de här kramarna, som om de vore helt väsentliga, ja avgörande. Löfven tycks vara övertygad om att suget hos det svenska folket efter att få kramas igen är enormt. Jag har under hela pandemin undrat vem det är han pratar om. Vilka är det som går runt med sådant enormt krambegär? Jag tillhör i alla fall inte gruppen. Vem skulle jag krama när jag väl får chansen? Mina föräldrar är döda, mina morföräldrar är extremt döda. Mina barn kramar jag redan, och det finns väl egentligen inte någon enda person i kategorin ”nära och kära” som jag på riktigt känner att jag har saknat att krama.”

Ungefär så tänker även gubben på udden. Visst, jag saknar barn och barnbarn men nånting har uppenbarligen hänt sen kindpussandets tid kring Stureplan: ”Det här är Sverige, familje-dysfunktionalitetens högborg. Här vet ingen hur man säger ”jag älskar dig” och ingen vet hur man kramas, här är omfamningarna kantiga och känns obekanta och obekväma, tinning mot tinning och några hastiga klappar på ryggen och sen står vi åt sidan, håller distansen, och sen åker vi hem till våra ensamhushåll där vi kan stänga in oss och bli olyckliga i fred, och när Löfven säger att snart kan ni kramas igen så känns det inte som ett löfte utan som ett illavarslande hot, för det här är Sverige och här har vi tar vi i hand. Och vi och hade vi någon så ville vi det ändå inte.”

Det är uppfriskande läsning. Det är inte kramar jag längtar efter, post corona. Även om jag minns att det var ganska trevligt att få en kram av Allan Schulmans son.

PS: Vårkänslor eller inte. Visst känns det länge sen som landets statsminister hävdade att i Sverige, ”här tar vi i hand när vi hälsar”. Och det var länge sen jag hörde Jimmie Åkesson med darr på stämman hävda att det är osvenskt att dölja våra ansikten bakom allehanda tyger.
– Tur, inte minst för folkhälsan, att de krafterna inte lyckades driva igenom sina teser.