Tisdag: Små historier i väntan på att det ska sluta regna

(Uppdaterad 18:40)

Han: Igår skrev jag inte mycket. Vädret var för vackert, det nya altanbygget för långt, dessutom var det första dagen o resten av mitt liv som pensionär (förlåt tjat, det behöver upprepas). Men jag skrev att små historier säger ofta mer om vår tid än storslaget episka berättelser.
– Sant.
Häromdagen skrev jag om författaren med mera Alex Schulman som inte alls längtar efter att få kramas mera efter coronan.
Detta i polemik med statsminister Stefan Löfven som gjort o-kramandet till den stora saknaden i vår tid.

Jag lutar nog mest åt Alex inställning. När jag läser helgens reportage i DN blir jag mycket mer avundsjuk på Alex Schulmans frukostvanor i virustider.
Pandemin har slagit hårt mot kroglivet och skribenten Björn af Kleen tar rygg på ”stjärnkrögaren” PG Nilsson och serverar oss läsare en spaning om krogens plats i kulturen.
”En stad utan krogar är ingen stad”, skriver af Kleen i en nostalgisk betraktelse om hur livet kring Stureplan gestaltade sig BC (Before Corona). Men mitt i det långa reportaget göms den lilla historien som säger mer om vår tid än tre tidningssidor om pandemins negativa inverkan. Björn af Kleen skriver: En tisdag när vi ska äta lunch på Brillo ursäktar sig Nilsson. Innan vi sätter oss måste han konversera Alex Schulman, en stamgäst som tillbringar stora delar av sin arbetsdag på Brillo. När pandemin tvingade Nilsson att sluta servera frukost, morgontimmarna lönar sig inte, blev Schulman så desorienterad att Nilsson gav honom en egen nyckel till restaurangen.
Nu kan han gå in med personalen.

Det är klart att jag blir avundsjuk. Framförallt nostalgiskt avundsjuk på mig själv.
– Ett urbant avantgarde använder krog­en som vardagsrum i Sverige, konstaterar af Kleen. Sant och sant är att jag en ganska lång period levde så.
Inte på Brillo, som då inte fanns, men på Sturehof – navet i krögaren PG Nilssons krogimperium. Fortfarande har jag vänner som ringer och undrar om jag är på ”Kontoret”.

Bakgrunden i korthet: Jag hade sagt upp mig från Det Stora Mediebolaget ”på grund av oenighet med ledningen” som det stod i branschpressen. Sant, men ett svepskäl. Jag ville måla på heltid. Framför allt var jag urless på att vara chef med personalansvar.
Vid den tiden berättar jag ofta legenden om hur inkaindianerna bekämpade karriärism:
– När man skulle utse en ny hövding fick kandidaterna sitta med rumpan bar över öppen eld. Den som stod ut längst blev chef.
Sensmoral: Många vill prova på̊ att vara chef – en gång. Men ingen är dum nog att söka jobbet två gånger och min stjärt kändes nu som om jag varit chef alltför många gånger.

Framtiden var oviss, men ljus. I DN skriver Kerstin Kåll att ”Peppe Engberg har inga bestämda planer för vad han nu ska göra” (Dagens Nyheter 5 maj 1998). Men ett kontor hade jag ­– Sturehofs Bord 100 var min borg.
– Vi borde sätta in ett telefonjack och fax, sa Thomas Trägårdh efter några veckor. Thomas var en tidig kollega till PG. Han höll ett öga på Bord 100 och det där med telefonjack och fax var inte bara ett skämt.

Bord 100 strax innanför de stora fönstren blev med tiden Sturehofs mest eftertraktade bord. Riddarna kring Bord 100 har hemförlovats och efter den senaste ombyggnaden är nu även bordet historia.
– En liten historia som jag nu berättat för dig eftersom det regnar på udden och jag inte har några bestämda planer för vad jag ska göra då.

Hon: ja fy vilket ruggigt väder det blev. Behövs i och för sig regn, men inte kul ändå. Nu längtar man ju verkligen efter ett varmt bad…

Urban och Krystjof är i full gång med de sista detaljerna i badrummet inne i Chateau Margareta nu. Och jag och Han fick rusa in till Kalmar och köpa spegel och lampa till tvättfatet eftersom elektrikern kommer imorgon. Rörmokaren kunde tyvärr inte komma och koppla på vattnet förrän i nästa vecka, så något helgbad blir det alltså inte. Men nästa helg!!

PS: Eftersom det inte bara regnar utan även blåser på udden: Även jag tog av mig hatten för Kungen på dennes födelsedag. Dessutom reviderade jag en åsikt för att behålla en ståndpunkt, som Jan Myrdal skulle ha uttryckt det om han inte vore död:
– Hade kungen varit tvungen att söka om tjänsten hade han fått det.

Inte minst statstelevisionens hyllningsintervju visar att även kungar kan förändras.
– Karln pratar ju nu för tiden.
Nånting förändrades med tsunamikatastrofen när alla insåg att vi faktiskt har en statschef.

Så har det ju inte alltid varit, vilket min lilla historia handlade om. Nicke Westrin, en kompis från Strömsund som nu bor i Råneå, visar att det låg något i min minnesbild.
Nicke skriver: Det här med kungen har sina sidor. På bilden ser du Nicke och Tjabo i Karl X kabinett på Drottningholms slott 1989. Kungen får en bok av mig, han ser frågande ut…
– Eftersom kungen gillar flugfiske har jag tagit med mig en bok till Er, sa jag allvarligt.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det här är en trevlig bok om flugfiske och det gillar ju Kungen.
– Mmmm, sa Kungen.
– Det är jag som har skrivit den, sa jag glatt.
(då började folk att skratta mitt i allvarligheten).
– Mmmm, sa Kungen.

Så var det på den tiden, skriver Nicke – som underförstått tillhör eliten bland världens flugfiskare. Apropå allt annat skriver han: ”Läget uppihär är skapligt, har fått den första sprutan och jag håller på att planera för sommarens fjällturer. Det ser ut som att fotogeniet Jens Assur följer med på en av de. Men först blir det rödingpimpel på en hemlig sjö kring Keb på 900 meter. Dit åker polarn och jag den 1 juni… Whisky, korv och isdubbar, resten löser sig.”

Intressant eller hur? Liksom Alex Schulmans frukostar säger det mycket om hur livet i coronatider också ser ut.