Han: Äntligen har landet bortom udden fått den mediedebatt vi alla behöver för att glömma pandemin, Belarus, vädret, bladlössen.
Det är kul när det stormar, åtminstone i en ankdamm och kulturjournalisten Linda Skugge har rätt. ”Det blir inte konst bara för att man skriver om cancer”. Det hävdar Skugge i en recension av hyllade Kristina Sandbergs nya roman ”En ensam plats” (Expressen 23 maj).
Sant.
– Sant är också att det inte blir en recension bara för att man tycker i en tidning.
Linda Skugge, som vi P1-lyssnare ofta kan höra prata om sin sjukdom i kulturprogrammet ”Kära Annika” har inte skrivit en recension av Kristina Sandbergs romanen. Hon har skickat in ett typiskt läsarbrev till Expressen där hon är arg över att romanen inte motsvarar hennes krav.
Och hon har rätt att vara arg – särskilt som alla andra kulturkollegor hyllat Sandbergs skrivkonst.
Skugge lider själv av en allvarlig sjukdom (Addison) som hon skrivit om och även kända kulturjournalister har rätt att bli arga när de läser ännu en bok om andras sjukdom och dödsångest i hopp om att hitta vad de själva söker.
Men som istället för att finna en offentlig gråterska hittar en annan skribent fixerad vid sin egen ångest och ett behov att spegla den i små vardagliga betraktelser. Som Lisa Magnusson påpekar i dagens DN påminner Linda Skugge om Vargen i Bamse:
– Alla bara tänker på sig själva, det är bara jag som tänker på mig!
Och som Linda Skugge så ofta själv gör i sitt småprat med Annika Lantz på P1. Vad programmet handlar om? Förvånande ofta får jag överhöra deras fnissande kring egna underlivsproblem orsakade av deras sjukdomar.
Ibland är det intressant även för en man som står framåtböjd med en skruvdragare i handen.
– Ofta är det platt och ointressant.
Med Skugges egna ord: ”fullständigt privata saker med noll relevans för oss läsare”. (Fast ibland blir jag lite intresserad över hur hon tänker, som när Skugge skriver i annan kulturell text: ”Är det det stora antalet orgasmer (som beror på en svår förälskelse i min egen non hideous magra kropp som så här i livets slutskede äntligen ger mig exakt vad jag vill ha) på offentliga toaletter som dragit med sig lite för många braincells?”)
Möjligen borde jag, som Skugge, skriva att ett program på P1 inte blir konst bara för att två kända journalister sitter och tycker banalt om svåra saker.
– Men en sån sågning gör ju inte er läsare klokare, eller hur?
PS: Vill du veta vad som skiljer en recension från allmänt tyckande? Läs Åsa Beckmans recension av dikten som poeten Amanda Gorman läste på Joe Bidens presidentinstallation. Här får vi läsare svar på den fråga vi vill få hjälp att förstå när vi läser en recension. Nämligen varför Gormans dikt gick rakt in i hjärtat på så många.
Nog om detta (Hon har också åsikter). Nu ska vi bestämma vart vår nya Familjeträd ska stå. Det kallas familjeträd för att det bär tre sorters plommon.
Sen blir det grillbänk.
Hon: ja, och de försökte du ju argumentera emot, kraftigt, innan du ens läst Linda Skugges recension. Glad för att du till sist läste den och därmed bytte åsikt till ungefär vad jag hela tiden hävdade…
Att Skugge var helt fel ute alltså, elak och bitter helt enkelt. Och att det inte handlade om en recension av boken. Återkommer om vad jag tycker om själva boken när jag läst den. (Tack för att jag fick den i födelsedagspresent!) Älskade trilogin om Maj, vilket Skugge uppenbarligen inte gjorde. Lovar gott för ”En ensam plats”!
peppekerstin.blog 
Publicerat av