Söndag: Midsommar som får tankar att flyga, löss och kärlek

Uppdaterad: 20.22

Han: Gårdagen försvann. Åtminstone här på bloggen. Även om dagen blev kort – redan vid åtta på kvällen sov hon – innehöll midsommardagen ett givande besök i Kristianopels gamla kyrka.
– Vi tycker båda om dessa besök.
Även om vi sitter i samma bänk men med säkerhet drömmer olika drömmar.
Ibland tror jag att hon tillber tallarna på korväggen. Mina tankar flyger i en långsökt riktning, men vad gör man inte för att Sope-Bengt och ni andra ska få något att läsa även idag.

Kristianopel ligger en halvtimmes bilresa från udden, men resan förflyttar mig till en annan historia. Kristianopel anlades av danskarna år 1599 som en befäst utpost mot Sverige. Staden förlorades till svenskarna under Kalmarkriget 1611-13, brändes ner och byggdes upp i en ny tid.
Idag är Kristianopel en liten håla som lever upp sommartid. Detta tack vare sina rosor och historien, hamnen och campingen – som flyttat in i ruinerna av kung Kristians imponerande befästningsanläggning.

Mycket lite vittnar idag om att Kristianopel var Nordens första stad byggd efter renässansens geometriska principer, men den moderna stadsplanens krav lever kvar som fantomsmärtor i kyrkans arkitektur.
Även kyrkan är byggd i den nordiska renässansstilen med trappgaveltorn. De snedvinkliga gavlarna är samtidigt ett uttryck för att kyrkan tvingats anpassa sig till det profana samhällets gatusystem. Detta utan att ge avkall på Guds hus klassiska öst-västliga orientering, med altaret vänt mot soluppgången, Kristi återkomst och den riktning i vilket porten till paradiset därmed förväntades ligga.

Korväggen tillkom år 1838 och är mycket ovanlig med sina smala resliga tallar. De målades av Johan Eneberg och påminner mig om Pine Walk, strandpromenaden i Port de Pollenca på Mallorca – där jag trodde att jag skulle leva efter pensioneringen. Så blev det inte och kanske är det denna historiens spratt som gör att jag gillar att sitta en stund i kyrkan här i Konstantinopel.
Jag fingrar under kyrkbänken som jag brukar göra och så går mina tankar till den lustiga historien, som Toni da Silva på Rick Hamiltons uppmaning berättar i skuggan av tallarna på Vora Mar.
Även den midsommarkvällen var ung och ljum, baren vid havet är halvtom och amerikanens glas likaså.

För att du ska hänga med behöver du bara veta att Rick Hamilton var en centralfigur i det udda gäng som brukade samlas på hotel Illa dÓrs strandbar längst in i vår lilla by där jag alltså trodde att jag skulle leva och dö.
– Det här hände sig som alla förstår innan Hon kom in i mitt liv och jag hamnade på en udde i Kalmarsund.

Nåja, tillbaka till historien: Liksom Hemingway misstror Rick människor som inte dricker och denna kväll ger han Toni tecken att fylla på allas glas innan han hyschar till tystnad.
– Listen Swede, såna här historier borde du skriva, säger amerikanen och klappar mig på armen.
Ungefär så här går Tonis historia som jag alltid tänker på här i bänken i Kristianopels kyrka: På Mallorcas systerö Menorca fanns förr i tiden en bildhuggare som hette Portocarrero, maestro Portocarrero.
Bildhuggaren är känd och omtyckt som en man av folket.
– Särskild bland kvinnorna.
Under en period av ekonomisk tillväxt får Portocarrero i uppgift att snida bilder på de nya korstolarna i Citadella de Menorcas stora katedral. Han är öns bäste bildhuggare, stolt och ambitiös och han har besökt kyrkan sedan han var korgosse.

Nu är han vuxen och har ett gott förhållande till sin gud. Han funderar länge på hur han ska tackla sitt uppdrag, som handlar om att gestalta paradiset. Portocarreros problem är att han i likhet med många goda katoliker tycker att livet i paradiset förvisso är eftersträvansvärt, men – om sanningen ska fram – verkar tämligen enahanda.
För att lätta upp stämningen kompletterar mästaren därför de visuella påminnelserna om livets härliga förlängning med änglavingar.
Detta genom att med hjälp av sin fantasi eller erfarenhet hugga ut en serie skabrösa bilder om det alternativa livet i helvetet.
– Allt naturligtvis i syfte att förhöja paradisets attraktionskraft.

För säkerhets skull hugger mästaren in dessa bonusbilder i hemlighet och diskret på korstolarnas undersidor. Under en sits gränslas en naken präst av en nunna som smiskar honom. Under en annan bjuder djävulen öns biskop på en tripp till helvetet, enkel biljett. På en tredje leker en kvinna med förbundna ögon blindbock bland nakna munkar och i denna frimodiga anda hugger sig konstnären fram under kyrkans säten.

Konsten har nu aldrig varit fri och det är inte heller Portocarrero. Det blir skandal och när biskopen får veta vad som skett kräver han att bildhuggaren ska steglas offentligt. Och sedan hängas i en gammal tamarind, så att öns svarta gamar kan kalasa på hans ögon och pungkulor.
– Särskild kulorna, ryter biskopen som så här i midsomamartid lider av gikt orsakad av för mycket brännvin och inälvsmat.

Kyrkorådet är som tur klokare än biskopen. För att ingen ska få veta den pinsamma sanningen spärras bildhuggaren in i kyrktornet för att sona sitt brott. Möjligen också för att begrunda det faktum att biskopen i sin godhet räddat honom från att steglas och därmed indirekt försvarat bildhuggarens testiklar mot de svarta gamarna, som vid den tiden var Europas största rovfåglar.
– Fantastico!, utropar Rick Hamilton och dunkar mig på armen så att mitt yerbasglas skvimpar över. Vilket amerikanen inte märker uppslagen som han är av historien.
– Fortsätt! Vad händer sen, Toni?

Toni fortsätter alltså:
– Bildhuggaren är van att skapa med sina händer och nöden är som vi vet inte uppfinningarnas moder. Det som krävs är tid, lust och list.
Tid har han. Lusten är det si och så med. Den inspärrade bildhuggarens enda nöje är att se ut över trakten och betrakta fåglarna som kretsar runt kyrktornet.

Även detta blygsamma nöje fyller med tiden bildhuggaren med lust. Snart växer en plan fram i hans listiga hjärna. Tack vare en korgosse, som i hemlighet uppskattar mästarens konst, får Portocarrero tillbaka sin ritpenna, ett tunt rep av hampa och en våg.
– Från den dagen beställer bildhuggaren kyckling till frukost, lunch och middag. Fången i kyrktornet ber om att få fåglarna orensade, eftersom han har gott om tid att göra i ordning sin måltid själv.

Varje dag plockar bildhuggaren sina fjäderfän. Han väger de nakna kadavren och han väger även den växande högen med dun och fjädrar. Dagligen för han in mätresultaten i en tabell på baksidan av den låsta dörren och slänger därefter ut två av tre nakna hönor genom tornfönstret.
– Så kommer det sig att ett antal fattiga medborgare i staden Citadella de Menorca med tiden blir tämligen feta. Bildhuggaren däremot blir allt magrare, där han sitter omgiven av högar med fjädrar och dun från de ensidiga matleveranserna.

Toni fortsätter, nu i ett högre tempo, gestikulerande med sina långa armar och stora händer:
– En morgon sätter bildhuggaren sin plan i verket.
Hans klotter på väggarna, som man fyrahundra år senare fortfarande kan se i tornrummet, visar att mästaren räknat ut allt mycket noggrant. Genom att studera fåglarna och genomföra en mängd experiment med fallande kroppar, närmare bestämt fallande nakna höns, vet han att det krävs fyra onzas fjäder för varje libras kött för att han ska kunna hålla sig flygande.

Den listige bildhuggaren har gjort sin hemläxa. Han har sparat ihop exakt så mycket dun och fjädrar som krävs för att ge hans nedbantade kropp den bärkraft som behövs.
– Bildhuggaren klär av sig naken. Han smetar in sig i det klibbigt härskna fett han har pressat ur fåglarna. Sedan täcker han sin nakna kropp med dun och fjädrar, tar ett fast grepp om vingarna han konstruerat med hjälp av hamparepet och fågelkranierna och kastar sig ut genom kyrktornets fönster.

Ett antal förvånade präster på väg till mässan, en konstintresserad korgosse, några vinkande kvinnor och en samling tämligen nyfeta fattighjon, ser den listige bildhuggaren cirkla några varv runt kyrktornet.
– De följer honom när han går upp mot vind, faller av från vindögat och fortsätter sin vingliga färd ut över staden och bort mot den branta kusten i öster där han störtar bland klipporna och slår ihjäl sig.
– Fantastico!

Naturligtvis förväntar jag mig en fortsättning på historien, men Rick Hamilton brister ut i ett bullrande skratt och jag förstår att så slutar historien om den listige bildhuggaren. Jag betraktar amerikanen och inser att jag inte är ensam om att ha svårt för lyckliga slut.
– Tänker jag på när jag sitter där i Kristianopels gamla kyrka.
När vi lämnar kyrkan kollar jag upp mot kyrktornet där måsarna fortfarande seglar. Sedan går vi till Restaurang Pålsgården och jag beställer kyckli … nej, en mycket god wienerschnitzel.
Nu vet du det också.

Hon: det var låååångt ner hit… om någon är kvar så kan jag berätta att jag började slänga ut chilin som huserat framför fönstren i stora rummet redan halv sju i morse. Borde jag gjort för längesedan, de var förstås lus-angripna. Men lössen verkade inte speciellt aktiva men det var däremot några gröna nästan en centimeter långa larver som kröp omkring och åt upp bladen. Tvi för ohyra. Och såååå skönt att kunna städa ordentligt framför fönstret, och framförallt kunna se ut igen!

Han: Okej, det blev en lång historia. Men erkänn att slutet var kort? Jag utgår från att du inte vill minnas denna midsommarhelg enbart för hennes bladlöss avslutar vi dagens sändning med en hemsnickrad målning tillägnad Kärleken:

Hon: jag tycker vi avslutar med ett kvällsbad: