MåndaG: Om Ernst är större än Garpen kan han tända ett annat ljus …

(Uppdaterad 16:32)

Han: Med fasa noterade jag igår att trots fyrens dramatiska historia lockar Garpens fyr flest besökare nu för tiden för att Ernest Kirchkål, förlåt Kirchsteiger, inrett ett andhus på den lilla fyrön utanför udden.
– Sic!

Förlåt den sura tonen. Det är inte Ernsts fel att televisionens nöjesprogram blivit allas vårt gemensamma universitet och minnespalats.
Så om vi idag vänder andra kinden till, ty det finns fler fyrar att bli kändis-kända.
– Således: Naturligtvis bör TV4 fira ner Ernst på Ölands södra grund några veckor!
Genom att ensam tassa omkring på sina bara fötter på den bortglömda fyren skulle eftervärlden kanske även komma ihåg Anders Ahlmark.
Känd som ”Fången på fyren”.

Fyren på Ölands Södra Grund var Sveriges första bemannade kassunfyr. Man behöver bara se fyren på bild för att inse vilket banbrytande pionjärarbete det är och hur det kändes att arbeta här ute på öppet hav. Total höjd 47 m, höjd 35 m över vattenytan, ståendes på 12 m djup.
Den 1 augusti år 1951 tändes fyren. Fram till 1962 drevs fyren av likström och använde beroende på behov växelvis en 250W eller 1000W lampa. År 1970 byttes linsen ut mot 96 sealed beam lampor monterade på flera ramper i en spaltsektorfyr. 1993 byggdes fyren om till solpaneldrift. 

• 

• 

Ölands södra grund ser vi inte från udden. Däremot ser vi på natten ljuset från fyren Långe Jan på Ölands södra udde och kassunfyren ligger i en rak linje bakom Långe Jans ljussignal, cirka 12 distansminuter ut i havet.

Fyren var bemannad åren 1951 –1970. Men den mest dramatiska utplaceringen skedde år 1979 när kartografen på Sjöfartsverket i Norrköping, Anders Ahlmark, firades ner från en helikopter för att sona sitt brott  – som inte var något brott och straffet därför ett av de värsta rättsövergrepp som begåtts i den moderna svenska statens historia.

Om någon skulle ha firats ner i den vindpinade tornet för att begrunda sina synder borde det ha varit Sjöfartsverkets dåvarande chef, ansvarig för justitiemordet.
Jag påminns om denna historia av Ölandsbloggaren Staffan Lagerström som skriver alltid intressanta Alvarssamt (”icke allvarligt om livet runt alvaret”).  

Historien i korthet: I oktober 1977 gick den ryska oljetankern Tsesis gick på grund  vid Fifång i Södertäljeleden utanför Trosa. Fartyget sprang läck och cirka 1 000 kubikmeter olja läckte ut i havet. Sjöfartsverket lade skulden för olyckan på lotsen, sjökapten Hjalmar Nordenberg och fartygets befälhavare, sjökapten Vladimir Minailenko.  Men orsaken var i själva verket att Sjöfartsverket hade missat att rita in grundet på sjökortet.

Förste kartografen på Sjöfartsverket Anders Ahlmark slog larm om misstaget, som verket inte ville kännas vid.
I stället för att hyllas som modig visselblåsare pekades Ahlmark ut som en förrädare av Sjöfartsverks chef och som straff placerades på den sedan sju år obemannad fyr mitt ute i havet söder om Öland.
– Han har skadat verket så in i helvete. Så inte tänker vi be honom om ursäkt, sa dåvarande generaldirektören för sjöfartsverket, Kaj Janérus, till Dagens Nyheter.

• 

• 

Affären uppmärksammades av medierna, ”Fången på fyren” blev en folkhjälte, för Ahlmark hade nämligen rätt i sak. Det slog senare Högsta domstolen fast 1983. Men hans fortsatta karriär var förstörd. Han fick inte fortsätta som kartograf och efter många år i karantän slutade han på verket.
– Någon ursäkt har han aldrig fått.

Inte heller fick chefen något straff för sina försök att slå blå dunster i ögonen på allmänheten.
– Men man har byggt en fyr på grundet som inte fanns, och det tycker jag är en ursäkt i sig, konstaterade Anders Ahlmark före sin död.
Idag är fyren Kärringhällan placerad på grundet som Tsesis gick på. Även fyren på Fifång justerades så att dess ledsektor blev smalare.

På sin blogg Fången på Fyren har Ahlmark berättat hela historien om den groteska processen som slutade med att han fick rätt i Högsta domstolen.
– Inte minst hur han upplevde landssättningen på tornet i havet.
Du får ursäkta om jag tröttar din semesterhjärna med ett längre citat (nej, jag kräver att du läser och begrundar vartenda jävla ord!!): ”På håll såg kassunfyren ut som en tändsticka i ett jättehav. Vinden hade friskat i och havet hade börjat bli vitt. Jag hade gett vad som helst för en kamera – en ny makalös bild. Helikopterlandningsplattan på toppen såg försvinnande liten ut på håll utan referenser, men den blev som tur var större när vi närmade oss. Piloten gjorde en flott landning mot vinden. Alla strålkastare och varningsljus som fanns verkade vara påslagna.
– Det blåser som fan där ute, så håll för helvete i dig när du går ur, skrek piloten när jag fått av mig hörlurarna.
Han hade rätt. Vinden slet i mig från alla håll. Kurt hade lyft bort gallerluckan och dök upp ur ett fyrkantigt hål i betongplattan. Han hjälpte mig att lasta ur och bära ner utrustningen i skydd. Det tog bara ett par minuter. Piloten fick klartecken av Kurt. Han gjorde tummen upp tillbaka. Helikoptern lyfte direkt. Det vrålande motorljudet försvann när den satte kurs mot land och jag följde helikoptern med blicken en kort stund.
I fjärran tyckte jag att jag såg skenet från ”Långe Jan”. En stege ledde ner till en meter bred avsats med ett glest järnräcke som gick runt på utsidan av fyren. Vi bar våra prylar till den motsatta sidan. Vinden sög tag i den stora overallen och det gick 171 inte att stå stilla. Det var dryg trettio meter ner till vattnet från den smala avsatsen. Jag tittade inte gärna ner mot de fräsande, vita bränningarna i det svarta havet som bröt mot fyrens stadiga betongvägg. Helvete också! Den tunga järndörren hade fastnat. Vi kunde inte rubba den. Kurt fick fram ett verktyg och lossade ett järnrör ur räcket som han kunde bryta med. Min vän slet till, dörren gav med sig och blåste upp med våldsam kraft. Han höll på att kastas i havet genom det hål han själv åstadkommit i räcket, men klarade sig med en hårsmån från att bli träffad av dörren. Jag hämtade mig först efter ett kort chocktillstånd. Snubblande i vinden tog vi in våra prylar och hjälptes åt att dra igen järndörren bakom oss. Scenförändringen var overklig. Det blev tyst, lugnt, varmt och framförallt ljust. Vi hade kommit direkt in i fyrtornet, där fyrbelysningen finns. Hundratals strålkastare, liknande fotolampor, var uppmonterade på fasta ramper. De tändes och släcktes med några sekunders intervall. Varje gång uppstod ett mystiskt väsande ljud. Jag var så fascinerad att jag för ett ögonblick glömde att vi inte var ”hemma” än. Kurt fick säga åt mig att vi måste fortsätta ner i fyren. Men först måste jag kränga av mig flygoverallen, en befriande känsla. Det var sämre med ljus på våningen under. Vi fick klättra på en smal stege för att ta oss dit. Kurt fick byta några glödlampor och jag frågade om jag kunde hjälpa till.
– Det kan du säkert, du är ju elingenjör nu, sa han och log brett.
– Just det, svarade jag utan att le. Jag hade inte hämtat mig från den skakiga upplevelsen på utsidan. Det blev ljust i den trånga spiraltrappan, och vi kunde fortsätta neråt, in i fyren innandöme. Kurt berättade att det fanns nio våningar. Bostadsdelen låg i mitten. Fyra våningar ner låg det översta bostadsplanet. Där fanns också kontoret. Golvytan blev med ens sex gånger så stor som i tornet. Mot fyrens yttervägg fanns små rum liknade tårtbitsformade fartygshytter. Framför hytterna fanns en bred avsats som slutade med ett enkelt räcke mot det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Det var absolut kolmörkt och tyst i rummet när jag vaknade nästa morgon. Ännu ett oundvikligt ögonblick att allvarligt fundera över mitt öde. Jag kunde föreställa mig mina chefers roade miner på sjökarteavdelningen om de visste var jag befann mig just nu. Och det utgick jag från att de gjorde. Här och nu var jag totalt avväpnad och det var många sjömil till verkligheten – och kanske en ocean till upprättelse? Det hade tagit tid, men jag började förstå hur försvarslös jag egentligen var. Ibland hade jag i fantasin liknat jobbet – sjökarteavdelningen – vid en bunker. En stat i staten med egna lagar och totalt befriad från insyn.
Inget ljus släpptes in och JK hade med sina beslut armerat bunkern och lagt på ett par ytterligare lager betong. Nu befann jag mig bildligt exakt i den situationen. Det var lite märkligt, men det kunde varit värre. Jag var ändå fri och kände inget krav eller tvång från min nya omgivning. Jag kunde inte släppa den dramatiska situationen med järndörren på avsatsen. Tänk om jag hade sopats i havet kvällen innan. Vad hade hänt då? Eller konsekvenserna om Kurt inte hade hunnit undan? Tankar jag inte ens vågade tänka…”

Anders Ahlmark har aldrig fått någon uttalad upprättelse från staten. Däremot har Fången på Fyren blivit en symbol för civilkurage – och vad det kan kosta – om än lite bortglömd i vårt medielandskap.
Därav dagens budskap från den här motvilligt imponerade gubben på udden:
– Kanske kunde Ernst K i någon mån skingra glömskans dimmor kring hjälten bara genom att inreda ett litet rum i det stora, tomma, svarta och gapande hålet i fyrens centrum.

Hon: därute någonstans, till höger i bild, ligger nog grundet. Undrar om det är ”pricken” man åkte till för att lägga flundregarn förr, det var lååångt dit vet jag, tog ett par timmar. Mamma och pappa gick aldrig så långt, tyckte det räckte med sandbotten till höger om Fimpan för vår konsumtion. Men jag har varit där med Bertil dit.