Måndag: både solen och vårt nya matbord kom imorse. Hurra!

(Uppdaterad 14:50)

Sådärja!

Hon: budkillarna hade först lite svårt att hitta ut till oss, men till slut kom de rätt. Och vårt nya matbord känns helt rätt, kanonbra helt enkelt!! Kanske vi får åka till Vågen och se om vi hittar ett par bättre stolar än de två vi köpte på loppisen i Nättraby i förra veckan, men annars supernöjd. Känns inte trängre härinne heller trots att det är större än det gamla. Och det går helt klart lätt att sitta sju ser man ju när sex stolar är på plats. Åtta också med lite god vilja 🙂

Känns inte trångt!

Men efter levereransen och fixet med placering etc tog ”arbetslusten” slut. Klippt gräset, bara för att, men nu funderar jag på att ta ett bad. Ett kallbad alltså, solen är ju tillbaka, men det blåser hård nordan fortfarande. Så helt lustfyllt blir det nog inte, men uppiggande.

Rosa varmbad!!

tal om lustfyllda bad, igår återerövrade jag mitt badkar inne i Chateau Margareta, det var underbart!! Kostade på mig en av de rosa svindyra badbomberna från Lush dessutom. Egentligen är de bara till för att det ska dofta gott och se trevligt ut i badrummet, skådebröd med andra ord.

Ser vi träden för all skog?

… men nu ska tala med träden

Han: Har inte även du en känsla av att vi är väldigt exakta om fel saker? I går tog vi en lång promenad genom skogen. Eller lång och lång, drygt 6 km bara – men med vår tids sätt att mäta triviala saker: 8 304 steg enligt någon hälsoapp som någon laddat ner i min mobil. Osökt som man säger när man menar tvärtom, tänker jag på vad den gamle ABB-chefen Percy Barnevik konstaterade när en närsynt journalist hittat ett mindre sifferfel i kvartalsrapporten:
– Du har säkert rätt, men med åren har jag lärt mig att det är bättre att ha ungefär rätt än exakt fel.

Nå, det var inte det jag hade tänkt skriva om. Sverige är ett skogsland och skogen väcker känslor. ”Jag gillar att gå in i en skog och inte veta vad som finns där. Andra blir inspirerade av att veta i förväg var det finns kantareller och var det ligger en liten sjö, men jag går hellre in i en helt okänd skog.”
Det säger Hampus Vallien, som äger och driver Vida konsthall på Öland, i en intervju i Barometern (27 aug). Enligt intervjun är Hampus målsättning med verksamheten ”att få fler att gå in i den där okända skogen. Att våga, och komma ut med ett ­leende på läpparna.”
Hans fru Emilia är mer reserverad (eller äventyrlig?): ”Ja, du… apropå den där skogen som Hampus pratar om så är vi ganska lika, men jag vill nog ändå veta att det inte bara är en rad med tallar där. Någonstans måste det finnas någonting – även om jag inte vet exakt vad.”

Kalhygge, snart historia?

Den svenska skogen har dragits in i klimatdebatten – och kanske i den kommande valrörelsen. EU-kommissionen har presenterat en ny skogsstrategi som sätter upp riktlinjerna för hur skogen ska skötas i hela EU.
Här hemma skär åsikterna om denna nya strategi som en brandgata genom det politiska landskapet. Centern och Miljöpartiet är oeniga även i denna fråga, vilket ytterligare eroderar socialdemokraternas maktbas.

Nej, jag har ingen uppfattning i sakfrågan. Hasse, grannen, har det säkert. Han äger skog och har kämpat hela våren och sommaren med granbarkborren. Jag äger ingen skog men går gärna i andras. Igår, medan hon plockade svamp, gick jag omkring i någons skog och funderade på att folk ofta säger att man inte ser skogen för alla träd.
Jag tänker att det är tvärtom:
– Problemet att vi ser skogen men inte träden.

1971 skrev Brian Wilson i the Beach Boys den sorgliga låten ”A day in the life of a tree”:
Feel the wind burn through my skin
The pain, the air is killing me
For years my limbs stretched to the sky
A nest for birds to sit and sing
But now my branches suffer
And my leaves don’t bear the glow

They did so long ago
One day I was full of life
My sap was rich and I was strong
From seed to tree I grew so tall
Through wind and rain I could not fall
But now my branches suffer
And my leaves don’t offer
Poetry to men of song

Sånt lokala trädkramare retat sig på.

Hade vi kommit ihåg låten om Wilson besjungit alla träd i skogen som beklagar sig över att allt jorden har kvar att erbjuda är föroreningar och därför låter grenarna falla till marken?
– Nej, vi funkar inte så.
Enligt mediedramaturgin är hundra flyktingar som drunknar på väg till Europa en nyhet – men en död liten pojke som heter Alan en fruktansvärd tragedi som skakade om oss alla.
– Av samma skäl blir en döende skog en notis som du glömt att du läst. Ett döende träd känns däremot som en personlig förlust.

Tänk bara på alla artiklar vi under årens lopp fastnat för om ensamma gamla ekar som står och faller runt om i landet. Vilken leder fram till min slutsats: Om alla svenska medborgare hade ansvar för ett träd i skogen och en gång per år tvingades redovisa iakttagelser och förändringar hos detta enda träd till det Statliga Verket som Har Hand Om Allt Viktigt, skulle vi kanske ta klimatförändringarna på större allvar.



PS: Apropå att Emilia Vallien förväntar sig mer av skogen än att mötas av ”en rad med tallar” gör författarinnan Kerstin Ekman en tänkvärd iakttagelse i Gubbas hage: ”/jag brukade/ lägga mig på rygg och titta upp i trädkronorna. De bildade en ring ovanför mig. Jag la mig ganska ofta ner för att kontrollera saken. Och det stämde: de bildade alltid en ring. Det förundrade mig och denna förundran sitter i”. 
Det var värt att testa.

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s