Måndag: Som ett paket på posten

(Uppdaterad 18:18)

Han: Postnord slutar dela ut brev varje vardag. Samtidigt ökar paketutbärningen exponentiellt.”Folk skriver färre brev, men näthandlar flera eltandborstar och batteriladdare som ska delas ut”, konstaterar Ove Säverman (DN 10 sept). Dessa paketerade eltandborstar och batteri­laddare ska i sin tur delas ut varenda dag. Men är det inte brevbärare som bär ut paket också? Eller byter de namn till paketutdelare?”

Det är sådana frågor man grubblar över när man bor på en udde i havet. Särskilt när vi de senaste tre vardagarna fått lika många paket levererade i postlådan.
– Om man nu delar ut ett paket om dan kan man väl stoppa med de fåtaliga brev som skrivs?

Förmodligen något Ove och jag inte förstått. Reklamen kommer däremot fram i alla väder. Även här finns det saker att grubbla över en regnig dag:
– Jag vet inte hur många gånger jag i kulturdebatten hör referenser till Sven Lindqvists bok ”Reklamen är livsfarlig”. Senast i helgens intervju med allkonstnären Carl Johan de Geer.

Värd att lyssna på.

Det var en rolig intervju, men hänvisningen till Reklamen är livsfarlig föll platt till marken. Synd, för det finns mycket vettigt att säga. Ty, trots att Nina Björk i förordet till den senaste upplagan hävdar att Lindqvists bok är ”något av det mest relevanta som skrivits om det svenska nuet” så undrar jag om någon enda av dessa kulturtyckare verkligen läst boken.
Om de har läst Lindqvist undrar jag:
– Hur kommer det sig att poeten Göran Greider dyker upp som hackspetten i Disneys julprogram i alla tyckarprogram, men ingen undrar vad reklammannen Sven-Olof Bodenfors tycker och tänker om ”det svenska nuet”.

Tung kulturpåverkare.

Jag vet vad du tänker: Bodenfors, vem? Det är din okunnighet och enfald som Sven Lindqvist varnar för.
– När ska kulturredaktörer inse att reklam är kultur?
Om sanningen ska fram ställde jag den frågan redan i en ledare i reklambranschens tidning Resumé år 1994. Även jag uppmanade dåtidens kulturredaktörer att läsa Reklamen är livsfarlig.
Och det gäller i ännu större utsträckning idag. Trots att Lindqvist skrev sin stridsskrift redan år 1959 så har han fortfarande rätt i sina slutsatser om reklamens roll och betydelse:
– Reklam är med Lindqvists ord ”populärdrama och populärlitteratur med stort inflytande”. Han hävdar till och med att reklamutbudet är ”landets största undervisningsanstalt, den verkliga folkskolan”.

Notera att detta skrevs när Sverige ännu saknade reklamfinansierad television och radio. Sponsringen – SVT:s finord för reklamfinansiering – existerade inte. Det är knappt att televisionen som sådan finns. När Sven Lindqvist sätter sig ner och skriver Reklamen är livsfarlig den 29 september 1956 har svensk television funnits i ungefär tre veckor, påpekar David Orlic i en föreläsning. Enligt direktiv från staten sänder Radiotjänst tv endast 10 timmar i veckan — resten av tiden är det tomt i rutan.

Idag har reklamen blivit en del av underhållningsindustrin och är det blodsystem som håller liv i alla medier – från dagstidningar till sociala medier.
– För att inte tala om att den ger Postnord massor av jobb.
Men trots att denna industri var i sin linda satte Lindqvist fingret på vad som fortfarande är dåligt med den dåliga mediebevakningen av reklam.

Lindqvist påpekade att kritiken i alltför stor utsträckning fokuserar på huruvida reklamen är sann eller inte.
– Det är ett stickspår. Det mesta i reklamen är värderingar och när det gäller värderingar finns inget rätt eller fel.
Därför, skriver Lindqvist, ”har sanningskravet blivit den blindtarm i vilken diskussionen om reklamens allmänna kulturverkningar fastnat”.
Affärspressen i sin tur begränsar frågan om reklamens verkningar till hur den påverkar försäljning och företagsekonomin. Men denna begränsning är, påpekar Lindqvist, lika korkad som om ”den pedagogiska litteraturen skulle handla om hur lärarna kan öka sina inkomster”.

Fortfarande ett ensamt rop i öknen.

Och så kulturdebatten: Lindqvist tar dagspressens kulturredaktioner i örat och kräver att ”varje tidning bör ha en spalt där alla sorters reklam vecka för vecka bedöms”.
– Utmärkt! Vem börjar?
Det som retar mig är att den frågan ställde jag alltså redan år 1994.
– Men som idioten ropar får han svar!
Snart tre decennier senare fortsätter kultureliten att hylla Sven Lindqvists pamflett utan att inse att han pissade på deras matta.
– Som fortfarande ligger där och stinker!
Det är därför jag än en gång låter mitt dåliga humör gå ut över den förträfflige poeten Göran Greider.
Faktum är jag här ovan bara citerade mig själv från förr-i-tiden-tiden.
­ Ut med poeten, in med reklamaren!

Det var inte bättre förr
men gamla gubbar som var bättre förr älskar att citera sig själva från den tiden: ”Göran Greider heter en debattör som likt hackspetten i Disneys julprogram alltför ofta ploppar upp i olika kulturprogram. Greider är poet och det faktum att han hörs mest och längst antyder kulturdebattens begränsning. Ty vad kan en poet rimligtvis ha att säga om samhällsklimatet?
– En mer marginell yrkesgrupp är svår att hitta.
Särskilt om man utgår från Greiders egen definition, nämligen att ’kultur är en arena där man strider om vilka värderingar som ska gälla i samhället’…”

Som sagt:
– Vem börjar?

En vänsterröst som stör den småborgerliga idyllen.

PS: Ovanstående gubbsura notering skrev jag igår eftermiddag och där hade jag tänkt sätta på punkt. Men aldrig får man vara riktigt nöjd. Som av en händelse (eller som ett som ett brev på posten förr i tiden??) dyker just Göran Greider ännu en gång upp i rutan på söndagskvällen. Han har skrivit en ny diktsamling och intervjun i Babel visar varför han trettio år senare är en lika populär figur som hackspetten i Disneys julprogram.
– Förlåt Göran, missförstå mig rätt. Din röst behövs och du är absolut värd din plats på kulturscenen. Inte minst för att jag sedan 1994 varit helt övertygad om att just du fattar vad jag är ute efter:
– Det är inte poeterna, utan de obildade kulturredaktörerna som gör reklamen livsfarlig.

Hon: mmmmmm…. jag gör ett snabbt hopp till chili, kryddor och etiketter på g!

Japp, ny leverantör, hoppas de håller vad de lovar…

Fick till slut iväg etiketterna på tryck. Format, tryck- och papperskvalitet såg ut att hålla måttet (se bild ovan), fast än vågar jag inte ropa hej. Men företaget hade i alla fall ett telefonnummer i Göteborg, hoppas de inte ska till Kina och vända innan de hamnar hos mig bara…

För nu är produktionen igång!
Inte tillräckligt finmalet än, kör lite till!
Sådärja!
Men det finns mer att mala… (och ännu ej skördad dessutom)
Fortsätter imorgon!

Publicerat av

En reaktion till “Måndag: Som ett paket på posten

  1. […] ja, Han blev lite långrandig och pretto igår (tycker jag) så ni kanske missade både mina chili-etiketter och mina bilder på chili-pulver-produktion i full gång. I och för sig kanske jag gödslar med för mycket bilder, vilket jag nog kommer […]

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s