Fredag: Saker man inte förstår

Han: När jag fyller tolv år får jag Hjalmar Bergmans Clownen Jac i födelsedagspresent av min pappa. Två år senare har han slagit in W.W. Sawyers Vad är differential och integralkalkyl?
Jag undrar fortfarande somliga kvällar varför han tyckte att en tolvåring borde läsa Bergmans tragiska avskedsroman innan han tog farväl av publiken med en överdos.
– Förutsåg han någonting i min framtida karriär?
Clownen Jac står ständigt på scenen, men alltmer motvilligt. En central sekvens lyder: ”Jag föddes människa – jag levde clown – jag sålde mitt hjärta – jag dog fattig.”

Det där med differential och integralkalkyl är lättare att begripa. Han var ingenjör och matematik ett språk även fjortonåringar måste kunna om (när!) de också blir ingenjörer. En tid inger den elementära aritmetiken viss tröst, men till Ingenjörens sorg kommer jag inte längre än till Sawyers slutsats på sidan 28: ”Fallet med konstant hastighet är alltför okomplicerat för att vara särskilt intressant.”
Meningen har jag strukit under med blå penna.
I kanten, tre frågetecken.

Varför jag tänker på det denna regniga dag? För att det är först idag som jag tror mig förstå det verkliga syftet bakom pappas böcker. ”Den största tjänst man kan göra sitt barn är att sätta böcker i deras händer som de inte begriper”, skriver DN:s Anna-Lena Laurén. ”De utvecklar sitt språk och lär sig att acceptera att de inte förstår allt”.

Det ligger något i det. Även om man naturligtvis inte behöver läsa böcker för att förstå att man inte förstår allt.  En sak jag på förekommen anledning ofta undrar över är vart mina glasögon tar vägen.
Vis av erfarenheten brukar jag köpa på mig ett antal läsglasögon. Jag har till och med en langare i huvudstaden som köper ut billiga glasögon i olika färger.
Men trots att jag har ett femtontal färgglada dito är de allt oftare som uppslukade av jorden.
– Särskilt när jag får för mig att skriva något.

Å andra sidan: Ibland är glasögonen som katterna – plötsligt dyker de upp från ingenstans och ser ut som om de aldrig varit borta.
– Just nu räknar jag till fem (5!) par liggande på bokbordet bredvid mig.
Märkligt att de dyker upp just denna regniga fredagkväll när jag inte kan komma på något vettigt att skriva om.
Därför låter jag dem ligga och överlämnar med varm hand ordet till henne.

Hon: jag älskade att läsa när jag var liten, och gick till biblioteket i Torsås var och varannan dag. Det låg där vårdcentralen idag ligger. Men då var det ett gammalt fint trähus med trädgård. Ingången var från Karlskronavägen.

Jag kommer så väl ihåg tanten som jobbade där, hon var liten och rund med grått hår och knut, men just nu kommer jag inte ihåg vad hon hette. (Det kommer…) Problemet var bara att det var åldersgräns på böckerna jag helst ville låna, vilka man fick låna berodde alltså på hur gammal man var, vilket ju i så fall var ännu tokigare än vad jag redan tyckt. Men Margret Ellow (tack Gerthie) lät mig ändå låna utav de förbjudna, och min älsklingsbok alla kategorier var Tusen och en Natt. Jag lånade den om och om igen för jag fick bara ha den två veckor åt gången.

Men idag har jag varit mer digital, var helt enkelt tvungen att ge mig på The Magic Mouse, för i nästa vecka blir det jobb jobb.

Alltså, den var busenkel att ”sätta igång”. Varför har jag inte haft en sladdlös sådan här tidigare!!

Lite fix med mitt ”riktiga” jobb hann jag förstås också med. Fingertopparna hettar, varför har jag inte skyddshandskar… råkade dessutom klia mig i ögat. AJ!! Fick skölja med massvis med vatten innan jag kunde öppna ögat igen.

Och så dagens väder:

Han: Jag visste väl att hon skulle få ihop dagens betraktelser från udden. Allt beror på vädret! Regn och 9-15 sekundmeter blåst från nordost. Inte undra på att jag inte hittar mina glasögon.