Tisdag: Känns bra när kvinnorna tar över

Han: Hurra, det blev en regering! Så har Sverige inte bara fått en kvinnlig statsminister, utan en regering där en majoritet är kvinnor inkl en transa (12 av 23).
Det är väl bra?
– Visst, men frågan är: Varför är det bra.

Bra att glastaket spricker. Men var gör det ont?

De flesta tycker att det är bra för jämställdheten. Jag tycker det är mest trams. Hade feministerna tyckt att det hade varit en seger för det kvinnliga könet om Hitler, Stalin eller Belarus diktator Aleksandr Lukasjenko varit kvinna när de grep makten?
Naturligtvis inte.
– Lika lite som vänsterkvinnorna skulle ha uppmuntrat Anna Kinberg Batra (M) att stanna på sin post och dessutom stött henne i valet 2018 mot den vite, medelålders heterosexuelle Löfven.

Pratet om jämställdheten är en besvärjelse.
”Kvinnorna bär upp halva himlen,” sa Mao Zedong och Kinas nuvarande ledare, Xi Jinping, upprepade det i FN: ”Vi måste sträva efter verklig jämlikhet”. Bara för att sedan genomföra en häxjakt mot feminister, blocka #metoo och lansera en moralkonservativ machokampanj.

Det som är viktigt med Magdalena Anderssons regering är att kampen mot det samhälleliga resursslöseriet vunnit en liten seger. Efter århundraden av slöseri med politisk kompetens, sakkunskap, engagemang och ledarskap har hållbarhetstänket äntligen nått Rosenbad.
Bra så.

Å andra sidan: Att kvinnor tar över efter män betyder nödvändigtvis inte att kvinnor tar ett steg framåt – det kan ju också bero på att männen tar ett steg åt sidan.
– Eller flyttar en våning upp till ett viktigare plattformar.
Aftonbladets Lena Mellin är inne på den aspekten.
Idag är bara tre av nio partiledare män – Ulf Kristersson (M), Jimmie Åkesson (SD), Per Bolund (MP). I inget av riksdagens småpartier finns ingen man kvar på toppen (utom det tvångskvoterade manliga språkröret i MP).

Och återväxten förefaller vara svag. Bara två av riksdagspartiernas ungdomsförbund leds av av pojkar – Grön ungdoms manliga språkrör och så Ungsvenskarnas käcke ordförande.
Oavsett förklaring – manliga partiledare ser ut att bli en raritet.
”De kanske ska rödlistas?”, konstaterar Mellin retoriskt.

Förklaringen? Det finns nog fler än en, menar Lena Mellin. Men pekar på att en kan vara ”att politiken inte ter sig så lockande längre. En gammal tes är att då makten vandrar vidare kliver kvinnorna in.

I näringslivet har denna utveckling varit synlig länge. Män avstår administrativa chefsjobb till kvinnor – men behåller kontrollen i styrelser och ägarmakt. Vd-kvinnorna har blivit väsentligt fler, enligt den senaste Allbright-rapporten.
Aldrig har så många kvinnor lett svenska börsbolag, en ökning från 35 till 43 vd:ar.
– Dock: Totalt utgör vd-kvinnorna bara 12 procent av börsens vd:ar.

På ordförandeposterna har kvinnorna omvänt blivit färre. 2019 var 10 procent av börsens ordföranden kvinnor, 2021 har siffran sjunkit till 9 procent.
– I dagens tempo blir styrelserna jämställda först år 2033, mer än ett decennium fram.
Listan på börsbolag utan en enda kvinna i ledningen har blivit ”påtagligt cementerad. Hela 86 procent består av exakt samma bolag som året innan. Dessutom har tio bolag halkat hit senaste året”.

Förklaring: ”Börsens ledande befattningshavare har ofta ett ägande i sitt egna bolag. Av det innehavet äger kvinnor mindre än en procent. Resterande 99 procent ägs av börsens ledande män.”
– Män äger makten, kvinnor stabar, dvs gör jobbet.

Personligen tycker jag att det känns bra att vi fått en äntligen kvinnlig statsminister. Varför? Efter att ha varit någon slags chef i princip hela mitt vuxna yrkesliv har jag kommit till en bestämd slutsats: Kvinnor jobbar mer och med rätt sak, är mindre prestigefulla och självgoda och slänger inte in handduken när de blir mörbultade.
– Det gäller såväl när det krävs att man rensar ogräs på en blåsig udde som när man ska få hundra blommor att blomma i ett långsmalt land.
(På udden har jag – som framgått av denna blogg – abdikerat från allt riktigt besvärligt arbete. Och jag önskar att hon skulle se denna reträtt som att Kvinnan äntligen krossat ett glastak.

PS: Makt får man inte – den tar man, resten är bara arbete. Och mannen som frivilligt avstod statsministerjobbet blev inte lottlös: När Stefan Löfven avgår vid 64 års ålder har han rätt till en fallskärm på över 2,1 miljoner kronor.
Hade Löfven jobbat kvar som svetsare hade han fått ca 24 000 kr i a-kassa om han förlorat jobbet. Nu sa han till och med upp sig själv och får behålla lönen på 180 000 kronor i månaden. När Olof Palme var (S)tatsminister hade han ett arvode på 18 040 kronor i månaden (1983). Det motsvarar drygt 44 000 kronor i dagens penningvärde.

Hon: Känns inget speciellt med en kvinnlig stadsminister i Sverige tycker jag, har ju funnits kvinnliga partiledare länge så det handlar ju bara om vem som vann valet. Inget att höja på ögonbrynen för, däremot kan man ju undra vad en ”demenskatt” ska vara bra för när man redan har den äkta varan på boendet:

I dagens Barometern, Torsås-sidan!

Och det fanns mer illavarslande nyheter på samma sida:

Torsås-sidan igen…

Och någon timme senare läser jag på kommunens hemsida att det inte bara är i länet vi har flest fall, utan i hela Sverige!!!
– Och så tror folk man är en smitthärd om man varit på besök i Stockholm…

Vi håller oss på udden!

Publicerat av

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s