Hon: årets julgran, som fick epitetet fulaste granen någonsin, har transformerats till finaste någonsin. Typ i alla fall. Och den skjuter skott och barrar inte alls. Den kommer få stå kvar ett tag till. Kanske inte ända till påsk som min mamma lät en gran som sköt skott vara kvar…

Hon: och mina dvärgtomater blommar för fullt, trodde jag skulle hitta någon liten liten tomat också, men inte än. Borde plantera om dem i större krukor men inväntar det varma vädret som utlovats i veckan. Då kan jag stå i växthuset och slipper spilla jord härinne.

Känns som om jag borde gjort mer nytta idag. (Typ planterat om trots jordspill…). Det enda vettiga jag företagit mig i det fina ”vårvädret” är en långpromenad ner till Södra Kärr. Tanken var att vi skull flyttat lite boklådor till torpet efter den, men han frös för mycket efter att ha stått ute i för lite kläder och pratat med kompisen Blomman när han skulle hämta upp mig.

… men nu går vi in i stugvärmen

Han: Vackra bilder, men här håller vi oss nära bokhyllan. Messi, Ronaldo eller Zlatan? För egen del röstar jag för att Messis landsman Borges är bäst i världen.
– När det gäller författare alltså.
Därför kom det som en glad överraskning att det var en svensk sjöman, vissångare, charmör och entertainer var den som introducerade 1900-talets mest inflytelserika författare i Sverige.

Även om minnet av denne gick under med briggen Blue Bird från Hull och glömdes bort av flickan i Havanna, Karl-Alfred, Gustav Blom från Borås, Svarta Rudolf, Charlie Boy, Blonda John och de andra som överlevt in i modern svensk TV-underhållning.
– Inte minst blir Borges skuffad över kajkanten av den unge sjömannen Fritiof Andersson som trots allt bara vill köpa sex en afton på Paseo de Colon men blir rånad, slår ihjäl en rasifierad medmänniska och hamnar i fängelse i Buenos Aires.
Synd och skam.
– Att Borges glömdes bort alltså.

Evert! Evert! Evert! Många tyckte om SVT:s dokumentär om Evert Taube. Särskilt de som inte tyckte om Jane Magnussons val att berätta om Taubes liv, musik och kändisskap.
– För lite Evert, tyckte många.Sveriges radios kulturrecensent Karsten Thurfjell hittade huvudpersonen ”mest i kulisserna, dold av egna later och nutida nytolkningar”.
– Det som saknas i SVT:s ”Evert! Evert! Evert!” är faktiskt Evert, konstaterade även Dagens Nyheter recensent Jens Peterson.
Det är för många andra intervjupersoner av varierande intresse. ”Prat prat prat i stället för bildberättande”. Musikjournalisten Andres Lokko jämför ängsligt Evert Taube med Leonard Cohen och Picasso. 
– I SVT:s arkiv torde det finnas många hundra timmar inspelat material med, av och om Evert Taube. Varför då inte visa mer av honom, även när han var som bäst? 

Taubes fem avgörande ungdomsår i Argentina får till exempel inte plats. Kanske tycker Magnusson att ämnet är uttjatat, undrar Carsten Palmær i Aftonbladet.
Där satt den! Nu närmar vi oss ämnet för dagens långa predikan!
– Visste du att det var vissångaren Evert Taube som introducerade Borges i Sverige?

Tänkte väl det: Ämnet för dagen är gamla böcker. Sent omsider inser jag att jag i år totalt glömde det här med nyårslöften. Såna brukar jag avge tyst för mig själv.
– Till liten nytta visserligen, men ett brutet löfte är också ett löfte.
Ett löfte jag borde ha avgett är att läsa mer. Som hon gör, faktum är att hon konsumerar en ny roman i veckan. Jag läser långsamt. Framför allt föredrar jag gamla böcker framför nya.
Därför ser mitt sängbord ut som det gör.

Borges, Truman Capote, Hemingways noveller, Steinbecks ”En underbar torsdag”. Just nu läser jag Lars Gustafssons ”Bernard Foys tredje rockad” från år 1988 (året innan Berlinmuren föll, om du minns den).
Förvisso, ”Paradiset” ligger där. Romanen som nyligen gav Abdulrazak Gurnah ”dynamitpengarna” som Strindberg kallade nobelpriset.
Kerstin Ekmans ”Löpa varg” har jag läst, liksom Klas Östergrens nya roman ”Pistolerna”.
– Mycket bra!
Inser att de är böcker kommer jag att läsa om – när de blir gamla. Båda handlar om gubbar i min egen ålder som funderar över vad de egentligen bidragit med under sin stund på jorden – för att nu citera Vilhelm Moberg. En bortglömd författare som tack vare den nya filmen om Utvandrarna återupplivats som någon slags lokal kändis och till och med fått en egen hemsida.

Men när tarmarna verkligen kräver tuggmotstånd är det bara gamla böcker som duger.
– Du skrattar, men även japanska sumobrottare tror att själen sitter just där (därav: ju större mage = desto större själ.) Nu är vi inte många som tror det. På tuggmotståndet. Jag inser att jag i denna antikvariska diet bara har en kompis. G är fundamentalist – han har gjort till en dygd av att bara läsa gamla böcker.
Möjligen för att inte störas i sitt eget modernistiska författande.
– Och det funkar bra.

Som nybliven pensionär skriver han på sin femte roman bland gamla böcker: ”Nu sitter jag här i en fåtölj, befriad från lönearbete, ungefär som Michelle de Montaigne i sitt torn, omgiven av sin döde väns bibliotek, märklig känsla”, skriver G i ett brev.
de Montaigne (1533-1592) är en gemensam favorit. ”Montaigne bestämde sig tidigt för att vara sig själv och enbart sig själv i sina anteckningar om livet”, som det heter i Wikipedia. ”Han skydde och föraktade allt prål med falska fjädrar, och skämdes inte alls för att öppenhjärtigt berätta om sina egna svagheter – liksom han inte heller skämdes att berätta om sina förtjänster. Han hade ett glupskt och aldrig sinande intresse för andra människor och historiska personligheter, vars liv och åsikter han gärna jämförde med sina egna.”

Även en avdöd skriftställare som den österrikiske författaren Robert Musil (1880-1942) tillhör favoriterna. På den tiden när jag fortfarande fyllde år fick jag Musils praktverk ”Mannen utan egenskaper” av G.
– Men även i G:s inre värld heter favoriternas favorit Jorge Luis Borges.

Livet bland gamla böcker är inte problemfritt. Men det finns ljuspunkter. I sitt nyårsbrev skriver G: Hej Peppe och god fortsättning! Efter mitt första besök på KB i måndags, hela förmiddagen satt jag i Stora läsesalen och njöt av arbetsbefrielsen, insjuknade jag i covid-19. Men det är omikronvarianten så det verkar inte bli så farligt, ingen feber längre, lite ont i halsen, men försatt i karantän är jag. Såg denna artikel i SvD och tänker att livet ändå är ganska fint på något knastertorrt sätt.

Artikeln som G messar handlar om ”Borgesiana”, en essäsamling som Borgesöversättaren Oscar Hemer publicerat på Bokförlaget Tranan år 2021. Samma förlag har gjort den kanske viktigaste förlagssatsningen på årtionden genom att ge ut Borges samlade verk på svenska (och som naturligtvis står i bokhyllan här på udden).
– Borges lever alltså!
Även om somliga tror att han hette Börje.

Det är kuriosa, men kuriosa som roar stofiler som G och mig. Det är nämligen här SVT:s dokumentär ”Evert, Evert, Evert” får oss Borges-supportrar att yla som AIK-huliganerna efter förlustmatchen mot Halmstad.
– Varför missade statsfinansierade public service-televisionen Taubes hyllning till Borges?!
Om jag inte minns fel sjöng man bl a ”Den kinesiska muren”, Taubes bästa dikt och visa om du frågar mig. Dessutom är det ett pionjärverk inom det som idag kallas spoken words.
Lyssna här:
Det var Shi Huangdi, kung av Qin
Som lät bygga den kinesiska muren
Och bränna alla böcker i Kina
Detta hände på Hannibals tid
Innan Jesus var född
Det var kungen av Qin, Shi Huangdi
Kring alla kungariken han besegrat
Lät han bygga den kinesiska muren
Et etc.

Dikten, som Evert Taube läste in år 1960 är fortfarande mycket aktuell med tanke på den tilltro till murar som makthavare i både öst och väst visar idag.
– Och Evert var beläst även om många såg honom som en lättviktig vissångare.
Det är nämligen ingen slump att dikten i Evert Taubes original heter ”Muren och Böckerna” – en titel som han lånat rakt av från Borges första essä i samlingen ”Andra Inkvisitioner” från 1952 (se sidorna 170-174, Borges 2).
För att säga som det är: Dikten som helhet är en poetisk kortversion av Borges text. I fjärde versen heter det:
Borges har sagt i en märklig skrift
Att skuggan av kinesiska muren
Är skuggan av en härskare som ville
Plåna ut sitt rikes hävder ur historien
Stryka trettio seklers odling bort från jorden
Bygga upp en mur omkring sej själv mot döden

Evert Taube visste alltså mycket väl vem Borges var långt innan svenska kulturjournalister gjorde det. G känner naturligtvis till Taubes dikt, men det jag kunde roa honom med under hans karantän är en detalj som Oscar Hemer berättar för oss i ”Borgesiana”:
– När kultbandet Dag Vag på 80-talet gjorde sin version av ”Den Kinesiska Muren/ Muren och Böckerna” hade de uppenbarligen inte hört talas om Borges och dennes ”märkliga skrift”.
I bandets suggestiva version reducerades denne världslitteraturens gigant till någon Taubefigur som heter Börje!

Nu vet du det också. Om du nu bryr dig. Som G och vi andra B-huliganer gör.

Apropå att bry sig. Apropå gårdagens matexcesser uppmanar en läsare oss att inte publicera såna bilder. Detta för att inte skapa upplopp och hungerrevolter här i trakterna, där dylika kroppkakor uppskattas. Vill därför lugna allmänheten.
– Stanna hemma. Det är för sent, provianten jag fick med mig hem är uppäten.
Finito! Inte ens doften av uppstekta kakor finns längre kvar över udden. Serverades enligt kockens anvisningar:
– Med stekt ägg, smör och lite grädde och utan lingonsylt.
(Eftersom jag är fin människa avstår jag från att beskriva hur enastående gott det var).